Petunia Evans-Verres’ läppar darrade och hennes ögon fylldes med tårar när Harry kramade hennes midja på plattform nio på King’s Cross tågstation. “Är du säker på att jag inte ska följa med dig Harry?”

Harry sneglade mot sin pappa Michael Verres-Evans, som såg stereotypiskt bister-men-stolt ut, och såg sedan tillbaka på sin mamma som verkligen såg ganska… förstörd ut. “Mamma, jag vet att du inte gillar trollkarlsvärlden särskilt mycket. Du behöver inte följa mig, jag menar det.”

Petunia ryckte till. “Harry, du borde inte oroa dig för mig, jag är din mamma och om du behöver någon som följer dig så…”

“Mamma, jag kommer att vara själv på Hogwarts i flera månader! Om jag inte ens klarar av en tågplattform ensam så är det bättre att vi får reda på det förr än senare så att vi kan ställa in alltihop.” Han sänkte rösten till en viskning. “Dessutom, mamma, så älskar alla mig där. Om jag stöter på något problem så behöver jag bara ta av mig mitt pannband.” Harry rörde vid träningsbandet som dolde hans ärr. “Och då kommer jag få långt mycket mer hjälp än jag ber om.”

“Åh, Harry.” viskade Petunia. Hon ställde sig på huk och kramade honom hårt, ansikte mot ansikte, deras kinder vilade mot varandra. Harry kunde känna hennes ojämna andning, och sedan hörde han en dämpad snyftning. “Åh, Harry, jag älskar dig, kom alltid ihåg det.”

Det är som att hon är rädd att aldrig se mig mer var tanken som poppade upp i Harrys huvud. Han visste att tanken var sann, men han visste inte varför mamma var så rädd.

Så han gjorde en gissning. “Mamma, du vet att jag inte kommer att råka ut för samma sak som din syster bara för att jag lär mig magi. Eller hur? Jag kommer göra vilken magi som helst som du ber mig om – om jag kan, menar jag – eller om du vill att jag inte använder magi hemma alls, så kommer jag följa det också. Jag lovar att jag aldrig kommer låta magin komma emellan oss…”

En hård kram avbröt honom. “Du har ett gott hjärta.” viskade hans mamma i hans öra. “Ett väldigt gott hjärta, min son.”

Harry kände sig gråtfärdig.

Hans mamma släppte honom och ställde sig upp. Hon tog en näsduk ur sin handväska och med en skakig hand torkade hon bort den rinnande mascaran runt ögonen.

Det var aldrig frågan om att hans pappa skulle följa honom till den magiska sidan av Kings Cross. Pappa hade svårt bara med att titta direkt på Harrys kappsäck. Magi går i släkten, och han pappa kunde inte ens krypa.

Så istället harklade han sig bara. “Lycka till i skolan Harry.” sa han. “Tror du att jag köpt tillräckligt med böcker till dig?”

Harry hade förklarat för sin pappa att han det här kanske var hans stora chans att göra något riktigt revolutionerande och viktigt, och Professor Verres-Evans hade nickat och lagt undan sitt extremt pressade schema i två hela dagar för att åka på Den Största Andrahandsbokhandels-räden Någonsin, vilket hade gått genom fyra städer och resulterat i trettio lådor med vetenskaplig litteratur. Som nu låg i säkert förvar i källarvåningen i Harrys kappsäck. De flesta hade kostat ett pund eller två, men några hade definitivt inte gjort det. Såsom den allra senaste utgåvan av Handbok i Kemi och Fysik, och den kompletta utgåvan av Encyklopedia Britannica från 1972. Hans pappa hade försökt hålla Harry borta från att se siffrorna på kassornas skärmar, men Harry insåg att hans pappa måste ha spenderat åtminstone tusen pund. Harry hade sagt till sin far att han skulle betala tillbaka så fort han listat ut ett sätt att förvandla trollkarlsguld till mugglarpengar, och hans pappa hade bett honom hoppa i en sjö.

Och sedan frågade hans pappa: Tror du att jag köpt tillräckligt med böcker till dig? Det var ganska uppenbart vilket svar han ville få.

Harry var lite skrovlig i halsen av någon anledning. “Man kan aldrig få för många böcker.” reciterade han familjen Verres motto, och hans pappa böjde sig ner och gav honom en snabb och hård kram. “Men du har verkligen försökt.” sa Harry och märkte att han var på gränsen till att börja gråta igen. “Det var ett väldigt, väldigt, väldigt bra försök.”

 

Hans pappa rätade på sig. “Så…” sa han. “Kan du se en Plattform Nio och Trekvarts?”

King’s Cross tågstation var enorm och fylld av folk, och golv och väggar täcktes av vanlig smutsstänkt kakel. Det var fullt av vanliga människor som var upptagna av sina vanliga sysslor, och som hade vanliga samtal som genererade ett vanligt kraftigt buller. King’s Cross hade en Plattform Nio (som de stod på just nu) och en Plattform Tio (precis bredvid) men det fanns ingenting mellan dem förutom en tunn och föga lovande mellanvägg. Ett stort takfönster ovanför släppte in gott om ljus, som lyste upp den totala avsaknaden av Plattform Nio och Trekvarts.

Harry stirrade omkring sig tills hans ögon tårades, medan han tänkte: Kom igen, trollkarlssyn, kom igen trollkarlssyn. Men han upptäckte ingenting. Han funderade på att ta fram sin trollstav och vifta med den, men Professor McGonagall hade varnat honom för att använda den. Dessutom – om den återigen skulle börja sända ut regnbågsfärgade gnistor så skulle det kunna leda till att han blev arresterad för att ha tänt en fyrverkeripjäs inne på en tågstation. Och det byggde på att hans trollstav inte skulle få för sig att göra något helt annat, som att spränga hela King’s Cross. Harry hade bara skummat igenom sina skolböcker (även om den snabba översikten var en tillräckligt bisarr upplevelse) i ett snabbt försök att lista ut vilka vetenskapsböcker som skulle köpas under de närmsta 48 timmarna.

Nåväl. Han hade – Harry tittade på sin klocka – en hel timme på sig att lista ut hur man tog sig till tåget. Det här var kanske ett slags IQ-test där de mest korkade barnen inte kunde bli trollkarlar. (Och den extra tid du gett dig själv skulle avgöra din Plikttrogenhet, som var den näst viktigaste faktorn för att lyckas bra i skolan.)

“Jag löser det.” sa Harry till sina väntande föräldrar. “Det är antagligen någon slags testgrej.”

Hans pappa rynkade pannan. “Hm… Du kanske kan titta efter blandade fotsteg på marken som leder till något ställe som verkar helt ologiskt…”

“Pappa!” sa Harry. “Sluta! Jag har inte ens försökt komma på något själv än.” Det var dessutom ett väldigt bra förslag, vilket gjorde det ännu värre.

“Förlåt.” sa hans pappa urskuldrande.

“Hm…” sa hans mamma. “Jag tror inte att de skulle göra så mot en elev, tror du? Är du säker på att Professor McGonagall inte sa något?”

“Hon var kanske distraherad.” sa Harry utan att tänka.

“Harry!” väste hans mor och far på samma gång. “Vad har du gjort?”

“Jag, eh…” Harry svalde. “Hörrni vi har inte tid med det här nu…”

“Harry!”

“Jag menar det! Vi har inte tid för det här just nu! För det är en väldigt lång historia och jag måste lista ut hur jag ska ta mig till skolan!”

Hans mamma lade en hand över ansiktet. “Hur allvarligt är det?”

“Jag, eh.” …Kan inte prata om det på grund av den nationella säkerheten. “Ungefär hälften så så illa som den där gången med vetenskapsprojektet?”

“Harry!”

“Jag, hrm, åh titta, där är några människor som går med en uggla, jag sticker iväg och frågar hur man tar sig in!” Och Harry sprang iväg från sina föräldrar mot en familj vars samtliga medlemmar hade eldigt orange hår. Hans koffert kom hasande efter honom.

Den fylliga kvinnan såg på honom när han närmade sig. “Hej lilla vän. Första gången på Hogwarts? Ron är också ny…” och sedan kikade hon noga på honom. “Harry Potter?”

Fyra pojkar, en rödhårig flicka och en uggla svängde runt och stelnade sedan genast till.

“Men kom igen!” protesterade Harry. Han hade tänkt att gå under namnet Harry Verres åtminstone tills han var framme på Hogwarts. “Jag köpte ett pannband och allting! Hur kan ni veta att det är jag?”

“Ja.” sa Harrys pappa, som kom fram bakom honom med snabba kliv. “Hur kan ni veta vem han är?” Hans röst avslöjade en viss oro.

“Din bild var med i tidningen.” sa en av två tvillingar med identiskt utseende.

“HARRY!”

“Pappa! Det är inget sådant! Det är för att jag besegrade Mörkrets Herre Ni-vet-vem när jag var ett år gammal!”

“VAD?”

“Mamma kan förklara.”

“VAD?”

“Eh… Michael älskling, det är några saker som jag tänkt att det var bäst att inte besvära dig med förrän nu…

 

“Förlåt mig.” sa Harry till den rödhåriga familjen som alla stirrade på honom. “Men det skulle vara till mycket stor hjälp om ni kunde berätta hur man kommer till Plattform Nio och Trekvart just nu.”

“Ah…” sa kvinnan. Hon lyfte upp en hand och pekade rakt mot väggen mellan plattformarna. “Gå bara rakt mot skiljeväggen mellan plattform nio och tio. Stanna inte och bli inte rädd om du krockar med den, det är mycket viktigt. Det enklaste är att småspringa lite om man är nervös.”

“Och vad du än gör, så tänk inte på en elefant.”

“George! Ignorera honom Harry, vännen, det finns ingen anledning att inte tänka på en elefant.”

“Jag är Fred mamma, inte George…”

“Tack!” sa Harry och satte igång att springa mot väggen…

Vänta lite, det skulle inte fungera om han inte trodde på det?

Det var i sådana här situationer som Harry hatade sin hjärna för att den faktiskt arbetade tillräckligt snabbt för att han skulle inse att det här var ett tillfälle där “rimligt tvivel” var på sin plats, vilket betyder att om han bara hade tänkt från början att han skulle komma igenom väggen så hade det gått, men det var bara det att nu oroade han sig över om han trodde tillräckligt starkt på att han skulle lyckas, vilket innebar att han faktiskt tvivlade…

“Harry! Kom tillbaka hit, du har en hel del att förklara!” Det var hans pappa.

Harry blundade och ignorerade allt han någonsin lärt sig om rimligt tvivel och bara ansträngde sig väldigt hårt att tro att han skulle komma igenom väggen och…

…ljudet omkring honom förändrades.

 

Harry öppnade ögonen och stapplade fram tills han lyckades stå rakt. Han kände sig en aning smutsig av att ha ansträngt sig för att försöka tro på något.

Han stod på en ljus plattform utan tak, bredvid ett enormt tåg, fjorton vagnar låg på rad bakom ett massivt scharlakansrött ånglokomotiv med en skorsten som lovade luftkvaliteten en säker död. Plattformen var redan en aning trång av folk (trots att Harry var en hel timme för tidig). Dussintals barn och deras föräldrar svärmade runt bänkar, bord, och olika stånd och försäljare.

Det var helt uppenbart att det inte fanns något sådant här ställe inne på King’s Cross, och ingenstans att gömma det på.

Okej. Så antingen (a) har jag teleporterats till nån helt annan plats, (b) de kan vika ihop rumsdimensionen som om det inte var något att prata om, eller (c) de struntar helt enkelt i alla fysikaliska regler.

Det hördes ett hasande ljud bakom honom, och Harry vände sig om och såg att hans koffert hade lyckats följa efter honom, vandrande på sina små kloförsedda tentakler. Uppenbarligen hade hans bagage för detta magiska ändamål även det lyckats uppnå en såpass stark övertygelse att det lyckats komma igenom spärren. Det var faktiskt lite störande nu när han tänkte på det.

En stund senare såg han den yngsta av de rödhåriga pojkarna passera springande genom järnvalvet (järnvalv?). Han drog sin koffert efter sig i ett koppel och kraschade nästan in i Harry. Harry, som kände sig dum för att han stått kvar i landningsområdet, började fort flytta sig därifrån. Den rödhårige pojken följde efter honom, och högg tag ordentligt i sitt koffertkoppel för att komma ifatt. En sekund senare svävade en vit uggla in genom valvet och satte sig på pojkens ena axel.

“Jisses.” sa den rödhårige pojken. “Är du verkligen Harry Potter?”

Inte det här igen. “Jag har inget logiskt sätt att ta reda på det med säkerhet. Mina föräldrar uppfostrade mig till att tro att mitt namn var Harry James Potter-Evans-Verres, och många har sagt att jag ser ut som mina föräldrar, jag menar mina andra föräldrar, men…” Harry rynkade pannan, och insåg något. “Jag vet inte, men vad jag förstår så kan det säkert finnas en trollformel som kan omforma ett barn så det får ett visst utseende.”

“Eh, vad sa du grabben?”

Inte på väg till Ravenclaws elevhem förstår jag. “Ja, jag är Harry Potter.”

“Jag är Ron Weasly.” sa det långa spinkiga fräkniga långnästa barnet, och stack fram en hand som Harry artigt skakade medan de gick. Ugglan gav honom ett underligt uppskattande och hövligt hoande (faktiskt lät det snarare som ett iiiiiiih-ljud vilket överraskade Harry.

Vid det här laget insåg Harry risken för en nära förestående katastrof.

“Ett ögonblick.” sa han till Ron, och drog ut en av lådorna i sin koffert, den som om han mindes rätt förvarade hans vinterkläder. Det var den, och under sin vinterrock hittade han sedan den tunnaste halsduken han ägde,. Harry tog av sig sitt svettband och vek lika snabbt upp halsduken och knöt fast den framför sitt ansikte.

Sedan sköt han in lådan och drog ut en annan, och tog fram en svart trollkarlsdräkt som han krängde över huvudet, nu när han lämnat mugglarterritorium.

“Så.” sa Harry. Ljudet kom ut en aning dämpat genom halsduken som täckte hans ansikte. Han vände sig mot Ron. “Hur ser jag ut? Knäpp, jag vet, men går jag att identifiera som Harry Potter?”

“Eh.” sa Ron. Han stängde munnen, som hade varit öppen. “Inte direkt, Harry.”

“Mycket bra.” sa Harry. “Hur som helst. För att inte förstöra själva orsaken till hela övningen, så ska du från och med nu tilltala mig som…” Verres kanske inte skulle fungera längre. “Mr. Spoo.”

“Okej, Harry.” sa Ron osäkert.

Inte mycket att hämta bakom det pannbenet. “Kalla. Mig. Mister. Spoo.”

“Okej, Mister Spoo…” Ron avbröt sig. “Jag kan inte, det får mig att känna mig korkad.”

Det är inte bara en känsla. “Okej. Välj ett namn du.”

“Mr. Cannon.” sa Ron omedelbart. “Som Chudley Cannons.”

“Ah…” Harry visste att han skulle skulle få ångra sig djupt för att han ställde den här frågan. “Vem eller vad är Chudley Cannons?”

“Vilka är Chudley Cannons? Bara det mest briljanta laget i hela Quidditchs historia! Visst, de kom sist i ligan förra året, men…”

“Vad är Quidditch?”

Att fråga detta var också ett misstag.

 

“Så om jag förstår det här rätt…” sa Harry när det verkade som att Rons beskrivning (med tillhörande handgester) började avta i intensitet. “Att fånga Kvicken är värt etthundrafemtio poäng?”

“Ja…”

“Hur många poäng lyckas en sida få ihop under en match om man räknar bort Kvicken?

“Ehm, kanske 150 eller 200 i professionella matcher.

“Det där är helt vrickat. Det går emot varenda tänkbara regel i speldesign. Alltså, resten av spelet låter någorlunda rimligt, typ, för en sport menar jag. Men du säger i princip att alla andra poäng blir i stort sett meningslösa i jämförelse med poängen för att fånga Kvicken. De två sökarna flyger omkring där uppe och letar efter Kvicken, oftast utan att interagera med någon annan, och att först få syn på Kvicken måste till största delen bero på tur…!”

“Det är inte tur!” protesterade Ron. “Du måste få dina ögon att röra sig i rätt mönster…”

“Det är inte interaktivt, det finns inget fram- och tillbaka mot den andra spelaren och hur kul kan det vara att titta på någon som är oerhört bra på att röra sina ögon? Och den sökare som har tur svischar fram och fångar Kvicken och gör alla andras arbete meningslöst. Det är som om någon skulle ta ett vanligt spel och smyga in den här meningslösa extrapositionen så att den kan Den Viktigaste Spelaren utan att egentligen behöva blanda sig i det riktiga spelet, eller ens lära sig resten av reglerna. Vem var den första Sökaren, kungens korkade son som ville spela Quidditch men inte kunde förstå reglerna?” Ärligt talat, nu när han tänkte på det, så lät det som en överraskande bra hypotes. Sätt honom på en kvast och säg åt honom att fånga den där glänsande saken…

Rons ansikte trycktes ihop och rynkade hans panna. “Även om du inte gillar Quidditch så måste du inte håna det.”

“Om man inte kan kritisera kan man inte optimera. Jag ger förslag på hur man kan förbättra det. Och det är väldigt enkelt. Ta bort Kvicken.”

“De kommer inte ändra spelet bara för att du säger det.”

“Kom ihåg att jag är Pojken-Som-Överlevde. Folk kommer att lyssna på mig. Och om jag lyckas övertala dem om att ändra spelreglerna på Hogwarts så kanske det sprider sig därifrån.”

Ett uttryck av ren skräck syntes i Rons ansikte. “Men, men, om man tar bort Kvicken, hur ska någon veta när spelet slutar?”

“Köp… en… klocka. Det skulle vara mycket mer rättvist än att spelet ibland tar slut efter tio minuter och ibland inte är klart förrän efter flera timmar. Och en bestämd tid skulle underlätta för publiken att planera dessutom.” Harry suckade. “Äsch, sluta ge mig den där skräckslagna blicken. Jag kommer antagligen inte att verkligen ta mig tid för att förstöra denna patetiska ursäkt för nationalsport och göra det starkare och smartare i mina ögon. Jag har mycket, mycket, mycket viktigare saker att tänka på.” Harry såg tankfull ut. “Men visst, det skulle inte ta lång tid att skriva ner De Nittiofem Teserna om Kvicken-Reformation och spika upp dem på en kyrkport…”²⁹

 

“Potter.” sa en släpig pojkröst. “Vad har du över ansiktet, och vem är det som står bredvid dig?”

Rons skräckslagna utseende förvandlades till rent hat. “Du!”

Harry vred på huvudet; och det var riktigt nog Draco Malfoy, som kan ha blivit tvingad att ha på sig vanlig skoldräkt, men vägde upp det med att ha en koffert som verkade minst lika magisk och flera gånger så elegant som Harrys egen. Den var dekorerad med silver och smaragder och vad Harry gissade var familjen Malfoys släktvapen; en vacker huggtandad orm framför två korslagda trollstavar i elfenben.

“Draco!” sa Harry. “Eh, eller Malfoy som du föredrar det men det låter lite mer som att man pratar om Lucius tycker jag. Skönt att se att du verkar må så bra efter, ehm, senast vi sågs. Det här är Ron Weasly. Och jag försöker att resa inkognito så kalla mig, eh.” Harry såg ner på sin dräkt. “Mister Black.”

“Harry!” väste Ron. “Du kan inte använda det namnet!”

Harry blinkade. “Varför inte?” Det lät lagom mörkt, som en mystisk världsvan man…”

“Jag skulle säga att det är ett bra namn.” sa Draco. “Men det tillhör det Äldsta och Noblaste huset Black. Jag kallar dig för Mr. Silver.”

“Du ska ge dig iväg från… från Mr. Guld.” sa Ron kallt och tog ett steg framåt. “Han behöver inte prata med sådana som du!”

Harry reste en försonande hand. “Jag kallar mig för Mr. Brons, tack för namnidén. Och, Ron, eh…” Harry kämpade för att hitta ett sätt att säga det här på. “Jag är glad att du är så… engagerad i att försöka skydda mig, men jag har inget större problem med att prata med Draco…”

Det här var tydligen droppen för Ron, som snabbt svängde om mot Harry med ögon som brann av ilska. “Va! Vet du vem det här är?”

“Ja, Ron.” sa Harry. “Du kanske minns att jag kallade honom Draco utan att han behövde presentera sig.”

Draco fnissade. Sedan landade hans ögon på den vita ugglan på Rons axel. “Åh, vad är det här?” sa Draco med en röst fylld av ondska. “Var är råttan som familjen Weasley är så känd för?”

“Begravd på bakgården.” sa Ron kyligt.

“Åh, så sorgligt. Pot.. ah, Mr. Brons, jag borde nämna att familjen Weasley anses ha den bästa husdjurshistorien någonsin. Vill du berätta den, Weasley?”

Rons ansikte förvrängdes. “Du hade inte tyckt att det var roligt om det hade hänt din familj!”

“Åh.” spann Draco. “Men det skulle aldrig hända familjen Malfoy.”

Rons händer pressades ihop till knytnävar.

“Nu räcker det.” sa Harry, och lade så mycket tyst auktoritet i rösten som han kunde. Det var tydligt att vad det här än handlade om, så var det ett smärtsamt minne för den rödhårige pojken. “Om Ron inte vill prata om det, så behöver han inte prata om det, och jag ber dig att inte heller pratar om det.”

Draco vände ett förvånat ansikte mot Harry, och Ron nickade. “Det är bra, Harry! Jag menar Mr. Brons. Nu ser du vad han är för slags person. Så säg åt honom att sticka härifrån!”

Harry räknade till tio inuti sitt huvud, vilket för honom var ett mycket snabbt 12345678910 – en gammal vana från när han var i fem och hans mamma gav honom den uppmaningen för första gången, då Harry kommit fram till att det sättet var snabbare och därför borde vara minst lika effektivt. “Jag tänker inte be honom att gå.” sa Harry lugnt. “Han är välkommen att prata med mig om han vill.”

“Tja, jag tänker inte umgås med någon som umgås med Draco Malfoy.” meddelade Ron kallt.

Harry ryckte på axlarna. “Det är upp till dig. Jag tänker inte låta någon bestämma vem jag får och inte får umgås med.” Tyst skrikande snälla gå härifrån, snälla gå härifrån.

Rons ansikte blev uttryckslöst av överraskning, som att han verkligen trott att den repliken skulle fungera. Sedan vände sig Ron om, greppade kopplet till sitt bagage och stormade iväg utmed plattformen.

“Om du inte gillade honom…” sa Draco nyfiket. “Varför gick du då inte bara iväg?”

“Ehm, hans mamma hjälpte mig att förstå hur man kom till den här plattformen från King’s Cross tågstation, så det var lite svårt säga åt honom att gå iväg. Och det är ju inte som att jag hatar den där Ron.” sa Harry. “Jag bara, jag bara…” Harry letade efter ord.

“Du kan bara inte se meningen med att han existerar?” erbjöd sig Draco.

“Ungefär så.”

 

“Hur som helst, Potter… om du verkligen blivit uppfostrad av mugglare…” Draco gjorde han paus, som om han väntade på att Harry skulle förneka det, men Harry sa inget. “…så kanske du inte vet hur det är att vara känd. Människor kommer vilja ta upp all din tid. Du måste lära dig att säga nej.”

Harry nickade och såg till att se fundersam ut. “Det låter som ett bra råd.”

“Om du försöker att vara trevlig så kommer det sluta med att du ägnar det mesta av din tid åt de mest påträngande personerna. Du har just kommit hit, Potter, så alla kommer att döma dig utifrån vilka de ser dig med, och du vill inte bli sedd tillsammans med sådana som Ron Weasley.”

Harry nickade igen. “Om jag får fråga… hur kände du igen mig?”

“Mister Brons” sa Draco släpigt. “Jag har träffat dig, om du minns. Jag såg någon gå runt med en halsduk runt huvudet och såg extremt löjlig ut. Så jag gissade.”

Harry böjde sitt huvud, han accepterade komplimangen. “Jag är hemskt ledsen för det.” sa Harry. “Jag menar, första gången vi sågs. Det var inte meningen att göra bort dig inför Lucius.”

Draco slog ifrån sig och gav samtidigt Harry en underlig blick. “Jag önskar bara att Far hade kommit när du fjäskade för mig…” Draco skrattade. “Men jag vill gärna tacka dig för vad du sa till Far. Om det inte vore för det skulle jag haft mycket svårare att förklara mig.”

Harry bugade sig djupare. “Och tack du för att du gav igen med vad du sa till Professor McGonagall.”

“Varsågod. Men en av assistenterna måste ha fått sina vänner att svära på att inte sprida historien, för Far säger att det cirkulerar riktigt konstiga rykten, som att du och jag har hamnat i slagsmål eller något.

“Oj.” sa Harry och ryckte till. “Jag är hemskt ledsen…”

“Nej då, vi är vana. Merlin vet att det finns massor av rykten om familjen Malfoy redan.

Harry nickade. “Jag är glad att höra att du inte är i trubbel.”

Draco flinade. “Far har ett, ehm, ett begränsat sinne för humor, men han förstår vikten av att skaffa sig vänner. Det förstår han mycket väl. Han har fått mig att upprepa det innan jag gått och lagt mig varje kväll den senaste månaden. ‘Jag ska skaffa vänner på Hogwarts.’ När jag förklarade allt för honom och han förstod vad jag gjort så köpte han en glass till mig.”

Harrys käke föll ner. “Du lyckades vända det där till att få en glass?”

Draco nickade, och såg exakt lika självbelåten ut som bedriften förtjänade. “Tja, Far visste vad jag gjorde, såklart. Men det är han som har lärt mig att göra det, och om jag ler på rätt sätt medan jag gör det så blir det en pappa-son-grej och då måste han köpa glass till mig. Annars så ger jag honom en slags ledsen min, som att jag tror att jag har gjort honom besviken.”

Harry såg beräknande på Draco, och kände närvaron av en annan mästare. “Du har fått lektioner i hur man manipulerar människor?”

“Självklart.” sa Draco stolt. “Jag är en Malfoy. Far hyrde privatlärare åt mig.”

“Wow.” sa Harry. Att läsa Robert Cialdinis Påverkan³⁰ kunde knappast mäta sig med det (även om det fortfarande var en jäkligt bra bok). “Din pappa är nästan lika grym som min pappa.”

Dracos ögonbryn höjde sig upp mot taket. “Jaså? Och vad är det din pappa gör?”

“Han köper böcker till mig.”

Draco reflekterade över detta. “Det låter inte särskilt imponerande.”

“Man måste se det själv. Hur som helst, jag är glad att få veta det där. När Lucius såg på dig sådär så trodde jag att han tänkte strypa dig.”

“Min far älskar mig verkligen.” sa Draco bestämt. “Det skulle han aldrig göra.”

“Hmm…” sa Harry. Han mindes den svartklädda, vithåriga eleganta varelse som stormat in i genom Madam Malkins och greppat om sin stiliga käpp med silverhandtag som om det var ett dödligt vapen. Det var inte lätt att tänka sig honom som en kärleksfull pappa. “Ta inte det här på fel sätt, men, hur vet du det?”

“Va?” Det var uppenbarligen en fråga som Draco inte ställde sig själv särskilt ofta.

“Jag frågar den grundläggande frågan för rationalitet och vetenskaplig metod: Varför tror du det du tror? Vad tror du att du vet och hur tror du att du fått reda på det? Vad får dig att tro att Lucius inte skulle offra dig på samma sätt som han skulle offra allt annat för att få makt?”

Draco kastade ytterligare underlig blick mot Harry. “Vad exakt vet du om Far?”

“Ehm… ledamot i Wizengamot, ledamot i Hogwarts styrelse för Vårdnadshavare, har minister Fudges öra och lika stort förtroende som honom, antagligen ett gäng pinsamma foton på Fudge, den mest framstående förespråkaren för renblodighet nu när Mörkrets Herre är borta, tidigare Dödsätare som visade sig ha Mörkrets märke men kom undan genom att hävda att han stod under Imperiusförbannelsen, vilket var skrattretande orimligt att i princip alla visste det… ond med stort O och född mördare… Jag tror det var allt.”

Dracos ögon smalnade till tunna springor. “McGonagall berättade det för dig, eller hur.”

“Nej, hon ville inte säga ett ord till mig om Lucius efteråt, förutom att jag skulle hålla mig borta ifrån honom. Så under Incidenten i Trolldrycksaffären, när Professor McGonagall var upptagen mer att skrika på butiksinnehavaren och försöka få allt under kontroll, så tog jag tag i en av kunderna och frågade den personen om Lucius.”

Dracos ögon var stora igen. “Gjorde du verkligen det?”

Harry gav Draco en förbryllad min. “Om jag ljög första gången så skulle jag inte säga sanningen bara för att du frågar mig en gång till.”

Det blev en stunds tystnad medan Draco tog in detta.

“Du kommer så totalt hamna i Slytherin.”

“Jag kommer så totalt komma in i Ravenclaw, tack så mycket. Jag vill bara ha makt för att få tag på böcker.

Draco fnissade. “Visst. Men i alla fall… för att svara på din fråga…” Draco tog ett djupt andetag och såg allvarlig ut. “Far missade en omröstning i Wizengamot för min skull en gång. Jag flög på en kvast och ramlade ner och bröt en massa revben. Det gjorde verkligen ont. Jag hade aldrig haft så ont tidigare och jag trodde att jag skulle dö. Så Far missade den där jätteviktiga omröstningen för att han satt bredvid min säng på St. Mungos och höll min hand och lovade mig att allting skulle bli bra.”

Harry tittade bort och kände sig obekväm. Och sedan, med stor viljestyrka, tvingade han sig att se tillbaka på Draco. “Varför berättar du det för mig? Det verkar ganska… privat…”

Draco gav Harry en allvarlig blick. “En av mina privatlärare sa en gång att människor skapar nära vänskaper genom att veta privata saker om varandra, och orsaken till att de flesta inte skaffar nära vänner är att de är för generade för att våga dela med sig av verkligt viktiga saker om sig själva.” Draco sträckte inbjudande ut sina handflator. “Din tur?”

 

Att veta att Dracos hoppfulla ansiktsuttryck antagligen var inövat genom månader av träning gjorde det inte mindre effektivt, observerade Harry. Eller det gjorde det faktiskt mindre effektivt, men tyvärr inte helt ineffektivt. Detsamma kunde sägas om Dracos smarta utnyttjande av tendensen att människor känner press att ge något tillbaka för oombedda gåvor. En teknik som Harry läst om i sin bok om socialpsykologi. (Ett experiment hade visat att en kravlös gåva på fem dollar var dubbelt så effektivt som ett löfte om femtio dollar för att få människor att fylla i enkäter.) Draco hade gett honom en kravlös gåva i form av förtroende, och erbjöd nu Harry att visa samma tillit tillbaka. Harry kände sig pressad på riktigt. Att vägra, var Harry säker på, skulle mötas av en ledsen, besviken blick. Och kanske en gnutta förakt som indikerade att Harry precis hade sjunkit i poängligan.

“Draco.” sa Harry. “Bara så du vet så vet jag exakt vad du gör just nu. Mina egna böcker kallar det för Reciprocitetsprincipen och de berättar om att om man ger någon en ren gåva på två siklar så är det dubbelt så effektivt för att få den att göra det man vill…” Harry tystnade.

Draco såg ledsen och besviken ut. “Det var inte menat som ett trick, Harry. Det är ett äkta sätt att bli vänner på.”

Harry höll upp en hand. “Jag sa inte att jag inte skulle svara. Jag behöver bara tid att välja ut något som är privat men lika ofarligt. Vi kan säga… jag ville att du skulle förstå att jag inte kan luras att rusa in i saker.” En kort stund reflekterande kunde ta en långt i kampen för att ta udden av makten hos en hel del reciprocitetstekniker, när man väl lärt sig att känna igen dem för vad de var.

“Okej.” sa Draco. “Jag väntar tills du kommit på något. Och snälla ta av den där halsduken när du berättar.”

Enkelt men effektivt.

Och Harry kunde inte undgå att lägga märke till hur klumpigt, pinsamt och oelegant hans försök att: motstå manipulation/rädda ansiktet/framstå som viktig, hade varit jämfört med Dracos. Jag skulle verkligen behöva de där lärarna.

“Okej.” sa Harry efter ett tag. “Här kommer mitt.” Han såg sig om och rullade tillbaka halsduken upp över sitt ansikte, så att hela ansiktet syntes förutom ärret. “Ehm… det låter som att du verkligen kan förlita dig på din pappa. Jag menar… om du pratar med honom seriöst så kommer han alltid lyssna på dig och ta dig seriöst.”

Draco nickade.

“Ibland.” sa Harry och svalde hårt. Det här var överraskande svårt, men det var också meningen. “Ibland önskar jag att min egen pappa var som din.” Harrys ögon flög bort från Dracos ansikte, mer eller mindre automatiskt, och sedan tvingade Harry sig själv att titta på Draco igen.

Sen slog det Harry vad i hela världen han just sagt, och han lade snabbt till: “Inte för att jag skulle vilja att min pappa var ett viljelöst instrument för döden som Lucius, jag menar bara ta mig på allvar…”

“Jag förstår.” sa Draco med ett leende. “Så… känns det inte som att vi är lite närmare att bli vänner nu?”

Harry nickade. “Ja. Det gör det faktiskt. Eh, ta inte illa vid dig, men jag kommer att ta på mig min förklädnad igen, jag vill verkligen inte behöva hantera…”

“Jag förstår.”

Harry rullade ner halsduken över ansiktet.

“Min far tar alla sina vänner seriöst.” sa Draco. “Det är därför han har så många vänner. Du borde träffa honom.”

“Jag ska tänka på det.” sa Harry med neutral röst. Han skakade på huvudet i förundran. “Så du är hans ömma punkt. Hmm.”

Nu gav Draco Harry en mycket underlig blick. “Ska vi ta något att dricka och leta upp någonstans att sitta?”

Harry insåg att han stått på samma ställe alldeles för länge, och sträckte på sig. “Visst.”

 

Plattformen började bli full nu, men det fanns fortfarande ett lugnare område på andra sidan från det röda ångloket. På vägen passerade de ett stånd där en flintskallig man med stort skägg erbjöd dagstidningar, serieböcker och uppallade neongröna burkar.

Försäljaren lutade sig faktiskt tillbaka och drack ur en av de neongröna burkarna just precis då han fick syn på den prydliga och eleganta Draco Malfoy komma närmare tillsammans med en mystisk pojke som såg fruktansvärt löjlig ut med en halsduk virad om huvudet. Det fick försäljaren att brista ut i en hostattack mitt i en klunk, och dreggla neongrön vätska i skägget.

“Ursäkta.” sa Harry. “Men vad är det där egentligen?”

“Komik-te.” sa försäljaren. “Om du dricker det så kommer det automatiskt innebära att något överraskande händer som får dig att spilla på dig själv eller någon annan. Men den är förtrollad att försvinna bara några sekunder senare…” Och det syntes faktiskt att fläcken i mannens skägg redan höll på att försvinna.

“Så lustigt.” sa Draco. “Så helt otroligt lustigt. Kom, Mr. Brons, vi går och letar efter en annan…”

“Vänta.” sa Harry.

“Men kom igen! Det är bara barnsligt!”

“Nej. Jag är ledsen Draco men jag måste undersöka det här. Vad händer om jag dricker Komik-te medan jag gör mitt bästa för att hålla konversationen helt seriös?”

Försäljaren log mystiskt. “Vem vet? En vän går förbi i en grodkostym? Något oväntat kommer definitivt att hända, det måste det.”

“Nej. Jag är ledsen. Jag kan inte tro på det. Det gör så mycket våld på min redan så påpucklade ansträngning för att inte misstro saker, på så många nivåer att jag inte ens har ett språk att beskriva det med. Det finns… det finns inte en chans att en jäkla läsk kan manipulera verkligheten så att det skapas komiska upplägg. I så fall ger jag upp och drar mig undan till Bahamas…”

Draco stönade. “Ska vi verkligen göra det här?”

“Du behöver inte dricka det men jag måste undersöka det. Måste! Vad kostar den?”

“Fem knutingar per burk.” sa försäljaren.

“Fem knutingar? Man kan sälja verklighetsmanipulerande läsk för fem knutingar burken?” Harry stoppade ner handen i sin väska och sa: “Fyra siklar och fyra knutingar.” och slog ner dem i disken. “Två dussin burkar tack.”

“Jag tar också en.” suckade Draco och började famla efter sina fickor. Harry skakade sitt huvud snabbt. “Nej, jag tar hand om det här. Det räknar inte som en tjänst ens, för jag vill se om det fungerar på dig också.” Han tog en burk från högen som nu stod på disken och kastade den till Draco och började sedan mata sin väska. Väskans Öppnande Gap svalde burkarna med små efterföljande rapläten, som inte precis hjälpte Harry att återfå tron på att han någon gång skulle hitta en rationell förklaring till allt det här.

Tjugotvå rapar senare höll Harry sitt sista inköp i handen. Draco såg på honom med förväntansfull min. De drog upp flärparna samtidigt.

Harry rullade upp halsduken för att göra munnen fri, och sedan lutade de sina huvuden bakåt och drack Komedi-teet.

Det smakade på något sätt ljust grönt – extra bubbligt och limeigare än lime.

Förutom det så hände ingenting.

Harry tittade på försäljaren som betraktade dem välvilligt.

Okej. Om den här snubben just tog tillvara på en naturlig incident för att sälja tjugofyra burkar av ingenting till mig, så kommer jag att ge honom en applåd för hans kreativa entreprenörssjäl, och sedan döda honom.

“Det händer inte alltid just med en gång.” sa försäljaren. “Men det är garanterat att det händer en gång per burk, annars blir det pengarna tillbaka.”

Harry tog ännu en djup klunk.

Ännu en gång så hände ingenting alls.

Jag borde kanske tömma hela på en gång så fort som möjligt… och hoppas att min mage inte exploderar av all kolsyra, eller rapar medan jag dricker…

Nej, han hade råd att ha åtminstone lite tålamod. Men ärligt talat, Harry kunde inte förstå hur det skulle kunna fungera. Man kan inte gå fram till någon och säga “Nu ska jag överraska dig!” eller “Och nu kommer jag berätta poängen i den här vitsen, och det kommer bli jättekul!”. Det förstör överraskningseffekten. Så som Harry förberedde sig nu skulle Lucius Malfoy kunna passera förbi i ballerinaklänning utan att det skulle få honom att spilla eller spotta ordentligt. Vad för flippat knep skulle universum försöka hosta upp den här gången?

“Vi sätter oss ner i alla fall.” sa Harry. Han förberedde sig inför att svepa ännu en burk och gick mot sittplatserna en bit längre bort. Det vred honom i rätt vinkel för att se sig om och upptäcka den bit av ståndets tidningsställ som vigdes åt en dagstidning som hette The Quibbler, som pryddes av följande rubrik:

 

POJKEN SOM ÖVERLEVDE

GÖR DRACO MALFOY GRAVID

 

“Gah!” skrek Draco medan lysande grön dryck sprutade över hela honom från Harrys håll. Draco vände sig om med brinnande ögon och tog tag i sin egen burk. “Du ditt mugglarblod! Får se vad du själv tycker om att bli spottad på!” Draco tog en rejäl klunk ur sin burk just då han fick syn på rubriken.

I ren reflex försökte Harry skydda sitt ansikte när duschen av läsk kom emot honom. Tyvärr använde han handen med Komedi-te åt att skydda sig, vilken gjorde att han spillde ut det resterande innehållet över sin axel.

Harry stirrade på burken i sin hand även när han börjat hosta och sluddra och den gröna färgen började försvinna från Dracos kläder.

Sedan såg han upp och stirrade på tidningsrubriken.

 

POJKEN SOM ÖVERLEVDE

GÖR DRACO MALFOY GRAVID

 

Harrys läppar öppnades, och sa: “Blub, blub, blub, blub…”

Alltför många rivaliserande invändningar. Det var problemet. Varje gång Harry försökte säga “Men vi är bara elva!” så kom invändningen “Men män kan inte bli gravida!” och krävde högst prioritet, och blev sedan i sin tur överkörd av “Men det är ingenting mellan oss, på riktigt!”.

Sedan såg Harry ner på burken i sin hand igen.

Han kände djup önskan att springa och skrika lungorna ur kroppen tills de kollapsade av syrebrist, och det enda som stoppade honom var att han läst en gång att fullständig panik var tecken på ett särdeles viktigt vetenskapligt problem.

Harry morrade och kastade bryskt burken i en papperskorg i närheten, och stolpade tillbaka till varuståndet.

“En The Quibbler, tack.” Harry betalade ytterligare fyra knutingar, fick upp en ny flaska Komedi-te från sin väska och gick mot picknick-området tillsammans den ljushåriga pojken, som stirrade på sin egen burk med ett uttryck av ren beundran.

“Jag tar tillbaka det där.” sa Draco. “Den var rätt bra.”

“Du, Draco, vet du vad jag tror är ett ännu bättre sätt att bli vänner på än att utbyta hemligheter? Att mörda.”

“Jag har en lärare som säger det.” medgav Draco. Han stack in sin hand i dräkten och kliade sig med en lätt rörelse. “Vem tänker du på?”

Harry dängde The Quibbler hårt i picknickbordet. “Killen som kom på den här rubriken.”

Draco stönade. “Inte en kille. En flicka. En tioårig flicka, kan du tänka dig? Hon blev galen när hennes mamma dog, och hennes pappa, som äger den här tidningen, är övertygad om att hon är en sierska. Så när han inte vet något så frågar han Luna Lovegood, och tror på allt hon säger.”

Utan att riktigt tänka på det pyste Harry upp locket på sin nästa burk med Komedi-te och var på väg att dricka. “Skojar du med mig? Det är till och med värre än mugglarjournalistik. Det trodde jag var fysiskt omöjligt.”

Draco morrade. “Hon har någon slags pervers fixering vid familjen Malfoy också och hennes pappa är politisk motståndare till oss så han trycker varenda ord. Så snart jag blivit tillräckligt gammal tänker jag våldta henne.”

Grön vätska sprutade ur Harrys näsborrar och sögs upp av halsduken som fortfarande täckte den delen av ansiktet. Komik-te och lungor är ingen bra kombination, och Harry ägnade de följande fem sekunderna åt att hosta febrilt.

Draco tittade skarpt på honom. “Något som är fel?”

Det var vid den här punkten som Harry plötsligt insåg att (a) ljuden från tågplattformen hade förvandlats till ett suddigt vitt brus ungefär samtidigt som Draco hade kliat sig innanför dräkten, och (b) när han hade pratat om att begå mord så var det exakt en person i konversationen som trott att de skämtade.

Förstås. Eftersom han framstår som ett så vanligt barn. Och han är ett vanligt barn, han är precis hur man kan förvänta sig att en typisk pojke är om Darth Vader är hans högt vördade pappa.

“Hm, ja…” hostade Harry fram. Åh gud hur skulle han ta sig ur den här knipan. “Jag var bara överraskad över hur villig du var att diskutera det så öppet, du verkade inte orolig över att bli tagen eller något sånt.”

Draco fnös. “Skojar du? Luna Lovegoods ord mot mitt?”

Kornblixtar och tyfoner. “Det finns ingen form av magisk lögndetektor förstår jag?” Eller DNA-testning… ännu.

Draco såg sig omkring. Hans ögon smalnade. “Just det, du vet ingenting. Jag ska berätta för dig, jag menar, hur det verkligen fungerar, precis som om du redan tillhörde Slytherin och ställde den frågan till mig. Men du måste lova att inte berätta om det.”

“Jag lovar.” sa Harry.

Domstolarna använder Veritaserum, men det är ett rent skämt egentligen, du låter dig bara bli Oblivierad innan du vittnar och sen påstår du att den andra personen har blivit Minnes-Förtrollad med ett falskt minne. Om du är en helt vanlig människa kommer domstolen förstås anta att det som hänt är en Obliviering och inte Falska Minnen-Trollformeln. Men domstolen har omdöme nog att göra skillnad på person och person, och om jag är inblandad så handlar det om en nobel släkts heder så det skickas vidare till Wizengamot, där Far har kontroll över omröstningarnas resultat. Och när jag bedömts som oskyldig måste familjen Lovegood ersätta mig för att de befläckat min heder. Och de vet redan från början att det är så det skulle gå, så de skulle helt enkelt hålla käften.”

Kalla kårar kröp genom Harry, en kyla som förde med sig tydliga instruktioner om att hålla sin röst och sitt ansiktsuttryck helt normalt. Anteckning: Störta regeringen i den brittiska trollkarlsvärlden så fort möjlighet uppstår.

Harry hostade igen för att kunna prata. “Draco, snälla, snälla, snälla, ta inte det här på fel sätt, jag kommer inte säga något, men du sa själv att jag skulle kunna bli en slytherin och jag frågar bara av intresse. Vad skulle teoretiskt sett hända om jag vittnade om att jag hört dig planera det?”

“Om jag hade varit någon annan än en Malfoy, så hade jag fått problem.” sa Draco självbelåtet. “Men eftersom jag är en Malfoy… Far har majoriteten av rösterna. Och efteråt skulle han krossa dig. Tja, kanske inte så lätt, du är ju Pojken som överlevde, men Far är ganska duktig på sådana saker.” Draco rynkade pannan. “Dessutom, det var du som pratade om att mörda henne, varför var inte du rädd att jag skulle vittna emot dig när det visar sig att hon dött?”

Åh, hur kunde min dag gå såhär fel? Harrys mun rörde sig redan snabbare än han kunde tänka. “Det var när jag trodde att hon var äldre! Jag vet inte hur det fungerar här, men i mugglarvärlden så blir domstolarna väldigt mycket mer upprörda om någon dödat ett barn…”

“Det låter rimligt.” sa Draco, som fortfarande såg lite misstänksam ut. “Men hur som helst, det är alltid smartast att se till att aurorerna inte upptäcker det över huvud taget. Om vi är försiktiga och bara gör sådant som läke-trollformler kan fixa, så kan vi bara Obliviera henne efteråt och göra samma sak igen veckan efter.” Sedan fnissade den blonda pojken. Ett ungdomligt, gällt ljud. “Fast tänk dig bara om hon skulle säga att hon utsatts för Draco Malfoy och Pojken som överlevde. Inte ens Dumbledore skulle tro henne!”

Jag tänker slita isär din patetiska lilla magiska rest från Den Mörka Tiden till bitar som är mindre än atomerna den består av! “Förresten, skulle vi kunna avvakta med det? Nu när jag vet att den som kom på rubriken är en flicka som är ett år yngre än jag själv, så har jag kommit på en annan slags hämnd.”

“Mhm? Berätta.” sa Draco och började ta en ny klunk av sitt Komik-te.

Harry visste inte om förtrollningen fungerade mer än en gång per burk, men han visste att han kunde komma undan anklagelserna, så han planerade tidpunkten exakt:

“Jag tänkte att en dag kommer jag att gifta mig med henne.”

Draco gav ifrån sig ett läskigt spray-liknande ljud och började läcka grön vätska ur mungiporna, som en söndrig bilkylare. “Är du galen?”

“Raka motsatsen. Jag är så allvarlig att det bränner som is.”

“Du har underligare smak än en Lestrange.” sa Draco, och lät en aning beundrande. “Och jag antar att du vill ha henne helt för dig själv, eller?”

“Japp. Jag kan vara skyldig dig en tjänst för det…”

Draco viftade bort det. “Nej då, du kan få det gratis.”

 

Harry såg ner på burken i sin hand. Kylan tog fäste i hans blod. Charmerande, glad, generös med tjänster till sina vänner. Draco var ingen psykopat. Det var den sorgliga och hemska delen med att känna till mänsklig psykologi tillräckligt mycket för att veta att Draco inte var ett monster. Det har funnits tiotusentals samhällen genom världshistorien där en konversation som denna kunnat uppstå. Nej, världen hade sannerligen varit en mycket annorlunda plats om det behövdes en ond mutant för att få fram de saker Draco sagt. Det var egentligen enkla saker. Väldigt mänskliga. Den naturliga utgångspunkten, om inget annat påverkat. För Draco var hans fiender inte människor.

Och i den långsamma tiden i detta långsamma land, i mörkret innan gryningen för Den Upplysta Tiden, så tar sonen till en mäktig och högstående individ för givet att han står över lagen. Åtminstone när det gäller någon liten flicka från en lågstatusfamilj. Det fanns platser i mugglarvärlden där det fungerade likadant. Länder där personer från ädla familjer fortfarande tänkte så. Och ännu värre, länder där det inte bara var de som hade den uppfattningen. Det var likadant med att alla tider och platser som inte sprungit i direkt nedstigande led från upplysningstiden. Ett led som, vad det verkade, inte riktigt nått den brittiska trollkarlsvärlden, trots den kulturella inblandningen av föremål som läskburkar.

Och om Draco inte ändrar sig om att hämnas, och jag inte kastar bort min egen möjlighet till lycka genom att gifta mig med någon fattig knäpp flicka, så är det enda jag gjort att köpa tid. Och antagligen inte särskilt mycket heller…

För en enda flicka. Inte för andra.

Jag undrar hur svårt det skulle vara att bara göra en lista över alla de mäktigaste renblods-förespråkarna och döda dem.

Det var exakt vad man försökt göra under Franska Revolutionen, mer eller mindre. Göra en lista över motståndare till utvecklingen och beröva dem på allt ovanför nacken. Om Harry mindes rätt så hade det inte blivit särskilt lyckat. Han borde kanske damma av några av de där historieböckerna som hans pappa köpt åt honom, för att ta reda på om det som gått fel under Franska Revolutionen skulle vara lätt att undvika.

Harry såg upp mot skyn och den bleka formen av månen som syntes bakom den molnfria himlen denna morgon.

Så världen är en hemsk plats och galen och bristfällig, och elak och blodig och mörk. Är det något nytt? Du har åtminstone alltid vetat om det…

“Värst vad du ser allvarlig ut.” sa Draco. “En gissning. Dina mugglarföräldrar har sagt att sådana här saker är dåliga.”

Harry nickade, han litade inte på sin röst.

“Tja, som Far säger. Det finns fyra elevhem, men i slutändan tillhör alla antingen Slytherin eller Hufflepuff. Om du bestämmer dig för att alliera dig med familjen Malfoy bakom kulisserna… med vår makt och vårt rykte… du skulle komma undan med saker som inte ens jag skulle lyckas med. Vill du testa ett tag? För att se hur det är?

En listig liten orm. Elva år gammal och lockar redan på sina offer.

 

Harry tänkte. Övervägde. Valde sitt vapen. “Draco, kan inte du förklara allt det här med renblodighet för mig ordentligt? Jag är ju ganska ny.”

Ett brett leende drog sig ut mot sidorna på Dracos ansikte. “Du borde verkligen träffa Far och fråga honom, han är vår ledare.”

“Ge mig trettio-sekundersförklaringen.”

“Okej.” sa Draco. Han drog ett djupt andetag och hans röst sänktes en aning. “Våra krafter har försvagats, generation för generation, i samband med att smutsskallarnas förorening på blodet ökat. Sedan Salazar och Godric och Rowena och Helga en gång i tiden skapade Hogwarts och dess krafter, och skapade Låset och Svärdet och Diademet och Bägaren så har ingen trollkarl överglänst dessa forna tiders magiker. Vi tynar bort. All magi kommer att ta slut och kvar blir bara mugglare, när vi korsar oss med deras avkommor och tillåter ynkar att leva. Om vi inte får förorenandet i schack kommer våra trollstavar att brytas och alla våra kunskaper försvinna, Merlins arvslinje tar slut och blodet från Atlantis förloras. Våra barn kommer få skrapa i jorden för att överleva, som om de vore mugglare, och världen kommer att täckas av mörker för evigt.” Draco tog en ny klunk läsk och såg nöjd ut. För hans del verkade detta vara all förklaring som behövdes.

“Övertygande.” sa Harry, och menade det deskriptivt snarare än normativt. Det var ett standardmönster: Fallet från paradiset, vikten av att vakta den rena rest som fanns kvar mot kontaminering, historien pekade uppåt medan framtiden bara gick nedåt. Och det mönstret hade också mot… “Jag måste rätta dig på en punkt dock. Din information om mugglare är lite förlegad. Vi skrapar inte exakt i jorden längre.”

Dracos huvud snodde snabbt runt. “Va? Vad menar du med vi?”

“Vi. Forskarna. Francis Bacons arvslinje och blodet från Upplysningen. Mugglare sitter inte och gråter över att de inte har trollstavar. Vi har våra egna styrkor nu, med eller utan magi. Om alla era krafter försvinner så har vi alla gått miste om något mycket värdefullt, eftersom er magi är den enda ledtråd vi har till hur universum egentligen fungerar – men du skulle inte behöva gräva i marken. Era hus skulle fortfarande vara svala på sommaren och varma på vintern, det skulle fortfarande finnas läkare och medicin. Vetenskap kan hålla dig vid liv om magin tar slut. Det skulle vara en tragedi, men inte bokstavligt talat slutet på all världens ljus. Bara så du vet.”

Draco hade backat flera steg och hans ansikte var fullt av en blandning mellan skräck och misstro. “Vad i Merlins namn pratar du om, Potter?”

“Kom igen, jag lyssnade på din berättelse, då kan väl du lyssna på min?” Aj, klumpigt. Men Draco slutade faktiskt att backa och verkade lyssna.

“Hur som helst.” sa Harry. “Jag menar att du inte verkar ha lagt märke till vad som pågår i mugglarvärlden.” Antagligen på grund av att trollkarlsvärlden verkade betrakta resten av jorden som ett slumområde, som förtjänade lika mycket medieutrymme som Financial Times brydde sig om de vardagliga svåra plågorna för befolkningen i Burundi. “Okej, snabb kontroll. Har trollkarlar någonsin varit på månen? Du vet, den där?” Harry pekade mot det gigantiska, avlägsna klotet.

“Va?” sa Draco. Det var ganska tydligt att tanken aldrig slagit pojken. “Åka till… det är bara en…” Hans finger pekade mot den lilla bleka saken på himlen. “Man kan inte använda Spöktransferens till en plats som ingen har varit på, och hur skulle någon kunna ta sig till månen första gången?”

“Vänta.” sa Harry till Draco. “Jag vill visa en bok som jag tog med mig, jag tror att jag minns vilken låda jag lade den i.” Och Harry ställde sig upp och hukade sig ner och klämde sig nerför stegen som ledde till källarvåningen, drog ner stegen och hävde upp en låda ur en annan låda, höll på att nästan hantera sina böcker en aning respektlöst, ryckte bort locket på lådan och lirkade snabbt men försiktigt ut en hög med böcker.

(Harry hade ärvt den icke-magiska förmågan hos släkten Verres, att komma ihåg vara alla hans böcker låg efter att ha sett dem bara en gång. Vilket var en aning mystiskt med tanke på att det inte fanns något genetiskt band.)

Han rusade tillbaka upp för stegen och tryckte tillbaka den i kofferten med hälen. Och flämtande bläddrade han bland sidorna i en bok tills han hittade bilden han ville visa Draco.

Den med det vita, torra landskapet, fyllt med kratrar, och människorna i sina dräkter, och den blå-vita globen hängande över alltihop.

Den bilden.

Den bilden. Om bara ett av alla världens foton skulle överleva skulle det vara det.

“Det där.” sa Harry med trevande röst för han kunde inte riktigt hejda stoltheten från att sippra igenom. “Det är så jorden ser ut från månen.”

Draco lutade sig långsamt över boken. Det syntes ett underligt uttryck i hans unga ansikte. “Om det där är ett äkta fotografi, varför rör det inte på sig?”

Rör sig? Åh. “Mugglare kan göra bilder som rör sig men de behöver en större låda för att visa dem, de kan inte få plats med dem på vanliga boksidor ännu.”

Dracos finger rörde sig över en av dräkterna. “Vad är det där?” Hans röst började vackla.

“Det är människor. De har dräkter på sig som täcker hela deras kroppar och ger dem luft, för det finns ingen luft på månen.”

“Det är omöjligt.” viskade Draco. Hans ögon var fulla av skräck och ren förvirring. “Ingen mugglare skulle någonsin kunna göra det. Hur…”

Harry tog tillbaka boken, och vände bladen tills han hittade det han letat efter. “Det här är en rymdfärja som åker uppåt. Elden trycker den högre och högre, tills den kommer till månen.” Han bläddrade igen. “Här är en rymdraket på marken. Den lilla pricken bredvid är en människa.” Draco flämtade. “Att åka till månen kostar motsvarande… antagligen runt tusen miljoner galleoner.” Draco tappade andan. “Och det krävdes… troligen fler människor än vad det bor i brittiska trollkarlsvärlden.” Och när de kom fram lämnade de ett plakat där det stod “Vi kom för fred, för hela mänskligheten.”. Men du är nog inte redo att höra de orden än, Draco Malfoy…

“Du talar sanning.” sa Draco långsamt. “Du skulle inte ha ljugit ihop en hel bok bara för det här… Och jag kan höra det på din röst. Men… men…”

“Hur, utan trollstavar och magi? Det är en lång historia, Draco. Vetenskap fungerar inte på samma sätt som när man svingar trollstavar och uttalar besvärjelser. Det fungerar genom att förstå hur universum fungerar på en så djup nivå att du vet precis vad du behöver göra för att få universum att göra vad du vill. Om magi är som att kasta Imperio-förbannelsen på någon för att få den att lyda dig, så är vetenskap att känna personen så väl att du kan övertyga den om att det var personens egna idé hela tiden. Det är mycket svårare än att vifta med ett trollspö, men det fungerar där trollstaven inte gör det, precis som att när Imperio-förbannelsen inte längre fungerar så kan du fortfarande försöka att övertala personen istället. Vetenskapen har vandrat från generation till generation. Du måste vara väldigt säker på vad du gör när du sysslar med vetenskap, och när du verkligen förstått något så kan du förklara det för någon annan. De största vetenskapsmännen för ett sekel sedan – de mest framstående namnen, som man ännu talar om med vördnad – deras kraft är som ingenting jämfört med dagens vetenskapsmän. Det finns ingen motsvarighet i vetenskapen till de förlorade konster som byggde upp Hogwarts. I vetenskap ökar kraften för varje år. Och vi börjar förstå och spåra upp hemligheterna bakom livet och det som ärvs ner i våra kroppar. Vi kommer att kunna undersöka just det blod du talar om, och se vad det är som gör dig till trollkarl. Och inom en eller två generationer kommer vi kunna påverka det blodet för att göra alla era barn till mäktiga trollkarlar de med. Så, du kan se att era problem inte är i närheten av så illa som de verkar, för inom några få decennier kommer vetenskapen att kunna lösa dem.

“Men…” sa Draco. Hans röst darrade. “Om mugglare har de där krafterna… vad… vad är vi då?”

“Nej, Draco, förstår du inte? Vetenskapen använder det mänskliga medvetandet för att undersöka världen och ta reda på hur den fungerar. Den kan inte gå under om inte mänskligheten själv gör det. Din magi skulle kunna försvinna, och du skulle hata det, men du skulle fortfarande vara du. Du skulle fortfarande vara vid liv och ha förmågan att sakna den. Men eftersom vetenskapen bygger på människans intelligens så kan dess kraft inte dö om inte jag själv dör. Och även om universums lagar slutar fungera, så att all min kunskap är ogiltig, så kan jag upptäcka nya lagar och samband, precis som det har gjorts många gånger förr. Det är inte en mugglarsak, det är en mänsklig sak. Den bara förfinar och tränar den kraft som du använder varje gång du tittar på något du inte förstår och frågar dig själv ‘varför?’. Du är en slytherin, Draco, kan du inte se betydelsen av detta?”

Draco tittade upp från boken och på Harry. Hans ansikte visade en framväxande insikt. “Trollkarlar kan lära sig att använda den kraften.”

Försiktigt nu… betet är nappat, dags för kroken… “Om du kan lära dig att se dig själv som en människa istället för en trollkarl så kan du träna och förfina dina mänskliga krafter.”

Och även om just det påståendet kanske inte fanns i varje lärobok i naturvetenskap, så var det inget Draco behövde veta om, eller hur?

Dracos ögon var tankfulla. “Du… du har redan gjort det här?”

“Till en viss grad.” medgav Harry. “Min träning är inte färdig. Inte som elvaåring. Men… min pappa betalade också för privatlärare förstår du.”

Nog för att de varit utblottade studenter, och orsaken var att Harrys dygnsrytm var på 26 timmar, men bäst att hålla den informationen utanför för tillfället.

Draco nickade långsamt. “Tror du att det går att bemästra båda krafterna, och lägga ihop dem och…” Draco stirrade på Harry. “Göra sig till härskare över de två världarna?”

Harry skrattade ett elakt skratt, det verkade komma naturligt vid det här laget. “Draco, du måste inse att hela den värld du känner, hela den brittiska trollkarlsvärlden, är bara en liten ruta på ett mycket större spelbräde. På det brädet finns platser som månen, och stjärnorna på natthimlen, som består av ljus precis som solen men är så långt borta att det knappt går att föreställa sig. Där finns galaxer som är enormt mycket större än jorden och solen, saker så stora att bara forskare kan se dem och du vet inte ens om att de finns. Men jag är verkligen Ravenclaw, du vet. Inte Slytherin. Jag vill inte härska över universum. Jag tycker bara att det skulle kunna bli lite bättre organiserat.”

Dracos ansikte lyste av förundran. “Varför berättar du det här för mig?”

“Åh… Det är inte särskilt många människor som vet hur äkta vetenskap går till – att förstå något för allra första gången, trots att det är en totalt förvirrande upplevelse. Det hade varit bra med lite hjälp.”

Draco stirrade på Harry med öppen mun.

“Men missta dig inte nu, Draco. Äkta vetenskap är inte exakt som magi. Man kan inte bara lära sig det och vandra vidare utan att förändras, till skillnad från när man lär sig en ny trollformel. Kraften kommer till ett visst pris. Ett pris så högt att de flesta inte är beredda att betala det.”

Draco nickade åt detta som att de äntligen kommit in på saker han kunde förstå. “Vilket pris?”

“Att lära sig att erkänna att man har fel.”

“Ehm.” sa Draco efter den dramatiska paus han dragit ut på ett tag. “Tänker du förklara det där?”

“När man försöker förstå hur något fungerar i grunden så kommer de första nittionio förklaringarna man kommer på vara fel. Den hundrade är rätt. Så man måste lära sig att erkänna att man har fel, gång på gång på gång. Det låter inte så farligt, men det är så svårt att de allra flesta inte klarar av att syssla med vetenskap. Att alltid ifrågasätta sig själv, alltid vara beredd att undersöka saker igen, som du alltid tagit för givna.” Som att ha Kvicken i Quidditch. “Och varje gång du ändrar ståndpunkt, så förändras du själv. Men nu hoppar jag fram för långt. Alldeles för långt. Jag vill bara att du ska veta… jag erbjuder dig att få ta del av en del av min kunskap. Om du vill. Det finns bara ett villkor.”

“Uh hu.” sa Draco. “Du vet, Far säger att när någon säger så till en så är det aldrig ett gott tecken. Någonsin.”

Harry nickade. “Missförstå mig inte nu, för jag vill verkligen inte slå in en kil mellan dig och din pappa, inget sådant. Det är bara det att jag skulle vilja att det här handlade om mig och någon i min egen ålder, och inte mig och Lucius. Jag tror att din pappa också skulle tycka att det är okej, han vet att du måste växa upp någon gång. Men dragen i det här spelet måste vara dina egna. Det är mitt villkor – att jag samarbetar med dig Draco, inte med din pappa.”

Ljuden från plattformen ändrades från brus till mummel när Draco vandrade iväg. Harry andades sakta ut den luft han hållit inne med utan att riktigt ha lagt märke till det. Sedan såg han på armbandsuret på sin handled. En enkel mekanisk modell som hans pappa hade köpt åt honom med en förhoppning om att den skulle fungera även i närvaro av magi. Den begagnade klockan tickade fortfarande, och om minutvisaren gick rätt så var den inte riktigt elva ännu. Han borde antagligen ta sig ombord på tåget och börja leta efter den där tjejen, men det kändes som en god idé att vänta några extra minuter för att göra lite andningsövningar och se om hans blod skulle börja värmas upp igen.

Men när Harry såg upp från sin klocka såg han två figurer närma sig. De såg otroligt löjliga ut, med halsdukar lindade runt sina huvuden.

“Hej, Mr. Brons.” sa en av de maskerade figurerna. “Kan vi locka er med ett medlemskap i Kaos-Ordern?”

 

⦽⦽⦽⦽

 

EFTERVERKNINGAR

 

Inte långt efter det, när dagens uppståndelse äntligen lagt sig, böjde sig Draco över ett skrivbord, med en fjäderpenna i sin hand. Han hade ett eget rum i Slytherins källare, med sitt eget skrivbord och sin egen eldstad – tråkigt nog ansågs inte ens han värdig att få ansluta till flampulvernätverket, men Slytherin köpte åtminstone inte tramset om att alla elever skulle sova i sovsal. Det fanns inte många privata rum, man måste vara bäst av alla de högre ätterna, men det togs som en självklarhet när det gällde familjen Malfoy.

Kära Far, skrev Draco.

Sedan slutade han.

Bläck droppade sakta från hans penna och bildade fläckar på pergamentet, strax bredvid orden.

Draco var inte korkad. Han var ung, men hans lärare hade tränat honom hårt. Draco visste att Potter antagligen kände mycket mer sympati för Dumbledores sida än vad han lät påskina. Även om Draco trodde att Potter skulle kunna övertygas. Men det var kristallklart att Potter försökte övertyga honom precis lika mycket som han försökte övertyga Potter.

Och det stod också klart att Potter var mycket intelligent, och betydligt mer än en aning galen. Potter spelade ett högt spel som han till största delen inte själv förstod – improviserat i faslig fart och med samma finkänslighet som en skenande nundu.

 

Men Potter hade lyckats välja en taktik som Draco inte bara kunde negligera. Han hade erbjudit Draco en del av sin egen kraft, och antagit att Draco inte kunde använda den utan att bli mer som honom. Hans far hade kallat detta för en avancerad teknik och hade varnat Draco att den sällan fungerade.

Draco visste att han inte hade förstått allt som hänt… men Potter hade erbjudit honom chansen att spela och just nu var den chansen hans alldeles egna. Och om han ,

vräker ur sig hela historien nu, så skulle det bli Fars istället.

Det var vad det handlade om. De svagare teknikerna krävde att offret var omedvetet, eller åtminstone osäkert. Fjäsk måste snyggt förpackas i form av beundran. (“Du borde ha hamnat i Slytherin” är en gammal klassiker, mycket effektiv på en viss sorts personer som inte förväntar sig det, och om det fungerar kan man upprepa det senare.) Men när man känner till någons yttersta drivkraft så spelar det ingen roll om personen vet att du vet. Potter hade, i sin galna framfart, gissat sig till en av nycklarna till Dracos själ. Och om Draco visste att Potter visste det – även om det hade varit en uppenbar gissning – så förändrade det ingenting.

Så nu, för första gången i sitt liv, hade han riktiga hemligheter att förvara. Han spelade sitt eget spel. Det var förbundet med en oerhörd smärta, men han visste att Far skulle bli stolt, och det gjorde allt värt det.

Han lät fläckarna ligga kvar, de talade sitt eget språk. Ett som hans pappa skulle förstå, för de hade tränat många gånger på konsten att uttrycka sig subtilt. Draco skrev ner den fråga som verkligen hade plågat honom när han tänkte på hela affären. Det där som han borde förstå, men inte kunde. Inte ett dugg.

 

Kära Far:

Anta att jag berättade för dig att jag träffat en elev på Hogwarts, som ännu inte tillhör vår bekantskapskrets, som kallade dig “ett viljelöst instrument för döden” och sa att jag var din svaga punkt. Vad skulle du säga om honom?

 

Det tog inte lång tid för familjeugglan att återvända med svaret.

Min kära son:

Jag skulle säga att du har haft lyckan att träffa någon som uppskattar nära förtrolighet som vår vän och värdefulla allierade, Severus Snape.

Draco stirrade på brevet ett tag, och slängde det till slut in i elden.

 

—————————————————————-

Fotnot 29: Harry syftar på historien om att Martin Luther, som anses ha inlett reformationen av kyrkan med att spika upp 95 teser på en kyrkport år 1517. (Tillbaka)

Fotnot 30: Robert Cialdini är en amerikansk professor i socialpsykologi. Han har forskat om konsten att övertyga människor, framförallt för att lyckas sälja en produkt. En del i hans forskning skedde genom att arbeta under täckmantel som bland annat bilhandlare. Hans bok har kommit ut i flera utgåvor sedan 1984. Han presenterar sex (senare sju) orsaker till vad som gör att vi övertygas att utföra en handling Det handlar bland annat om auktoritetstro, att man gillar personen, och att offentligt lova att göra det. (Tillbaka)