Varje centimeter av väggarna täcks av en bokhylla. Varje bokhylla har sex hyllor, som sträcker sig nästan ända upp till taket. Några hyllor är packade till bristningsgränsen med inbundna böcker: naturvetenskap, matematik, historia, och allt annat. Andra hyllor har dubbla rader pocketböcker om science fiction, där den bakersta raden placerats på gamla näsduksförpackningar eller brädor, så att man kan se den bakre radens bokryggar ovanför de böcker som står i främre raden. Och det är fortfarande inte tillräckligt. Böcker svämmar ner över borden och sofforna och samlar sig i små högar under fönstren.

Detta är vardagsrummet i det hus där den framstående professorn Michael Verres-Evans, hans fru Mrs. Petunia Evans-Verres, och deras adopterade son Harry James Potter-Evans-Verres bor.

Det ligger ett brev på vardagsrumsbordet, och ett frimärkeslöst kuvert av gulaktigt pergament, adresserat i smaragdgrönt bläck till Mr. H. Potter.

Professorn och hans hustru talar med varandra i skarp ton, men utan att skrika. Professorn anser att det är ociviliserat att skrika.

 

“Du skojar.” sa Michael till Petunia. Hans ton indikerade att han var mycket rädd att hon menade allvar.

“Min syster var en häxa.” upprepade Petunia. Hon såg rädd ut, men stod på sig. “Hennes man var en trollkarl.”

“Det här är absurt!” sa Michael skarpt. “De var på vårt bröllop – och kom på besök på jul.“

 

“Jag sa till dem att du inte skulle få veta något.” viskade Petunia. “Men det är sant. Jag har sett saker…”

Professorn himlade med ögonen. “Kära du, jag förstår att du inte är så bevandrad i skeptisk litteratur. Du inser nog inte hur lätt det är för en tränad magiker att göra saker som ser ut att vara omöjliga. Kommer du ihåg när jag lärde Harry att böja skedar? Om det verkade som att de alltid lyckades läsa dina tankar så var det så kallad “cold reading”. ¹

“De bände inte skedar…”

“Så vad var det då?”

Petunia bet sig i läppen. “Jag kan inte förklara. Du skulle tro att jag…” Hon svalde. “Lyssna. Michael. Jag har inte… inte alltid varit så här.” Hon gjorde en gest mot sig själv, som för att visa på sin smidiga kropp. “ Lily gjorde det här. För att jag… För att jag bönföll henne. Jag bönföll henne i åratal. Lily hade alltid varit sötare än jag, och… jag hade varit elak mot henne på grund av det. Och sen fick hon magi, kan du förstå hur jag kände mig? Och jag bönföll henne att använda lite av den magin på mig så att jag också skulle bli vacker. Även om jag inte kunde få hennes magi, så kunde jag åtminstone bli vacker.”

Tårar samlades i Petunias ögon.

“Och Lily sa nej, hon uppfann de löjligaste av ursäkter, som att världen skulle gå under om hon var snäll mot sin syster, eller att en kentaur sagt till henne att inte göra det, de mest löjliga förklaringar, och jag hatade henne för det. Och när jag precis tagit examen från universitetet så dejtade jag den där killen, Vernon Dursley. Han var fet och den enda killen som talade med mig. Och han sa att han ville ha barn och att hans första son skulle få namnet Dudley. Och jag tänkte, vad för förälder ger sitt barn namnet Dudley Dursley? Det var som att jag såg hela mitt liv sträcka ut sig framför mig, och det kändes outhärdligt. Och jag skrev till min syster och sa att om hon inte hjälpte mig så skulle jag hellre…”

Petunia tystnade.

“Hur som helst.” sa Petunia med liten röst. “Hon gav med sig. Hon sa att det var farligt, och jag sa att jag inte brydde mig längre, och drack den där trolldrycken och jag låg sjuk i veckor, men när jag mådde bättre ljusnade min hud och jag blev äntligen fylligare och… Jag var vacker, människor var snälla mot mig.” hennes röst brast. “Och efter det kunde jag inte hata min syster längre, särskilt inte när jag fick veta vart magin ledde henne till sist…”

“Älskling.” sa Michael milt. “Du blev sjuk, gick upp lite i vikt när du var sängliggande, och din hy blev bättre av sig själv. Eller så ändrade du matvanor efter sjukdomen.”

“Hon var en häxa.” upprepade Petunia. “Jag såg det.”

“Petunia.” sa Michael, och nu hördes irritationen i hans röst. “Du vet att det inte kan stämma. Måste jag verkligen förklara varför?”

Petunia vred sina händer. Hon såg ut att vara på vippen att börja gråta. “Kära du, jag vet att jag inte kan vinna diskussioner med dig, men snälla, du måste tro på mig i det här…”

“Pappa! Mamma!”

De stannade upp och såg på Harry som om de glömt att det fanns en tredje person i rummet.

Harry drog in ett djupt andetag. “Mamma, dina föräldrar hade ingen magi, eller hur?”

“Nej.” sa Petunia och såg förvirrad ut.

“Så ingen i din familj kände till något om magi förrän Lily fick sitt brev. Hur blev de övertygade?”

“Ah…” sa Petunia. “De skickade inte bara ett brev. De skickade en lärare från Hogwarts. Han…” Petunia kastade en blick på Michael. “Han visade oss lite magi.”

“Då behöver ni ju inte bråka om det här.” sa Harry bestämt, och hoppades mot alla odds att de denna enda gången skulle lyssna på vad han sa. “Om det är sant så kan vi bara be en Hogwartsprofessor att komma hit och själva se magin, och då kommer pappa gå med på att det är sant. Och om inte, så kommer mamma gå med på att det inte stämmer. Det är vad experimentell undersökning går ut på, så att vi kan komma fram till saker utan att bara förlita oss på argumentation.”

Professorn vände sig om och tittade ner på honom, nedlåtande som vanligt. “Men kom igen Harry. Magi! På allvar? Jag trodde att du, min son, skulle veta bättre än att ta det här seriöst, även om du bara är tio. Magi är det mest ovetenskapliga som finns!”

Harrys läppar kröktes i bitterhet. Han behandlades bra, troligen bättre än de flesta biologiska pappor behandlade sina barn. Harry hade skickats till de bästa skolorna – och när det inte fungerat där så hade hans föräldrar hyrt in privatlärare från den aldrig sinande mängden av svältande högskolestudenter. Harry uppmuntrades att studera allt som fångade hans uppmärksamhet, de gav honom alla böcker som föll honom i smaken, sponsrade varenda matematik- eller vetenskapstävling han deltog i. Han fick allt han ville som låg inom rimlighetens ramar, förutom, möjligtvis, någon enda liten aning respekt. En Doktor som undervisar i biokemi på Oxfords universitet kan knappast förväntas lyssna på råd från en liten pojke. Man lyssnar förstås för att Visa Intresse, som man ska göra som en Bra Förälder. Men att ta en tioåring på allvar? Knappast.

Ibland ville Harry skrika åt sin far.

“Mamma” sa Harry. “Om du vill vinna den här diskussionen med pappa, så läs kapitel två i den första boken av “The Feynman Lectures on Phsysics”. Det finns ett citat där om vad filosofer anser att vetenskapen behöver, och det är helt fel, för den enda regeln i vetenskap är att observationer avgör i slutändan – att du måste titta på världen och berätta vad du ser. Hmm… på rak arm kommer jag inte på var det står något om varför experimentell metod är bättre än argumentation…”

Hans mamma såg ner på honom och log. “Tack Harry. Men…” hon vände sitt ansikte uppåt och spände blicken i sin man. “Jag vill inte vinna en argumentation med din pappa. Jag vill att min make ska lyssna. Lyssna på sin hustru som älskar honom, och tro på henne denna enda gång.”

Harry blundade en kort stund. Hjälplöst. Båda hans föräldrar var helt hopplösa. Nu hade hans föräldrar kommit in på den diskussionen igen. Den där hans mor försökte få hans far att känna sig skyldig, och hans far försökte få hans mor att att känna sig korkad.

“Jag går upp på mitt rum.” meddelade Harry. Hans röst skälvde en aning. “Snälla, försök att inte gräla för mycket om det här. Mamma, pappa, vi får ju snart veta ändå eller hur?”

“Självklart, Harry.” sa hans pappa, och hans mamma gav honom en lugnande puss, och sedan fortsatte de att gräla igen medan Harry klev uppför trappan till sitt sovrum.

Han stängde dörren bakom sig och försökte tänka.

Det underliga var att han borde ha hållit med sin pappa. Ingen hade någonsin sett något bevis för att magi existerar, men enligt mamma fanns det en hel magisk värld där ute. Hur skulle någon kunna hålla en sådan sak hemlig? Med mer magi? En sådan förklaring låter lite väl misstänkt.

Det rimliga vore att mamma hade antingen skämtat, ljugit, eller blivit galen. Allt i stigande grad av obehaglighet. Om mamma hade skickat brevet själv så kunde det förklara varför det inte fanns något frimärke på kuvertet. Och en lättare galenskap var mycket, mycket mer sannolik än att universum verkligen fungerade sådär.

Förutom att en del av Harry var fullständigt övertygad om att magi fanns på riktigt, och hade varit det ända sedan han såg brevet som påstod sig komma från Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom.

Harry kliade sig i pannan och grimaserade. Tro inte på allt du tänker, stod det på en av hans böcker.

Men den här bisarra säkerheten… Harry insåg att han förväntade sig att, ja, att en lärare från Hogwarts skulle dyka upp och vifta med sin trollstav och åstadkomma magi. Han lade allt vanligt kritiskt tänkande åt sidan i den grad att han inte kunde komma på en enda anledning till varför det inte skulle dyka upp en Hogwartsprofessor med övernaturliga krafter.

Var kommer du ifrån, underliga förutsägelse? Harry riktade frågan mot sin hjärna. Varför tror jag det jag tror?

I vanliga fall var Harry ganska bra på att svara på den frågan, men i just det här fallet hade han ingen aning om vad hans hjärna tänkte.

Harry ryckte på axlarna inom sig. En platt metallbit på en dörr betydde att man skulle trycka för att öppna den. En dörrknopp betyder att man måste dra för att öppna. Och vad man gör med en testbar hypotes är att testa den.

Han tog en bit randigt papper från sitt skrivbord, och började skriva.

 

Kära Biträdande Rektor

 

Harry stannade upp och funderade, slängde pappret och tog ett nytt, och klickade fram ännu en millimeter blyerts ur sin stiftpenna. Ett sådant här tillfälle krävde noggrann kalligrafi.

 

Kära Biträdande Rektor Minerva McGonagall,

Eller den det berör:

Jag mottog ert antagningsbrev till Hogwarts, adresserat till Mr. H. Potter. Ni är kanske inte upplyst om att mina biologiska föräldrar, James Potter och Lily Potter (tidigare Lily Evans) är döda. Jag adopterades av Lilys syster, Petunia Evans-Verres, och hennes make, Michael Verres-Evans.

Jag är otroligt intresserad av att börja på Hogwarts, om ett sådant ställe verkligen existerar. Det är bara min mamma Petunia som säger att hon känner till magi, och hon kan inte själv utöva det. Min pappa är mycket skeptisk. Själv är jag osäker. Jag vet heller inte hur jag kan få tag på någon av böckerna eller den utrustning som står listade i antagningsbrevet.

Mamma nämnde att ni skickade en representant från Hogwarts till Lily Potter (då Lily Evans) för att demonstrera inför hennes familj att magi finns på riktigt, och, antar jag, hjälpa Lily att skaffa sitt skolmaterial. Om ni kan göra detsamma för min egen familj skulle det vara till stor hjälp.

Hälsningar

Harry James Potter-Evans-Verres

 

Harry lade till deras nuvarande adress, och vek sedan ihop pappret och stoppade det i ett kuvert, adresserat till Hogwarts. Efter vidare eftertanke tände han ett ljus och lät smält vax droppa ner till en fläck på kuvertets baksida. Med en liten pennkniv ristade han in initialerna H.J.P.E.V. Om han är på väg att bli galen, så vill han göra det med stil.

Sedan öppnade han sin dörr och gick tillbaka ned. Hans pappa satt i vardagsrummet och läste en bok i avancerad matematik för att visa hur smart han var, och hans mamma var i köket och lagade en av hans pappas favoriträtter, för att visa hur kärleksfull hon var. Det verkade som att de inte talade med varandra över huvud taget. Hur läskigt det än är med gräl – avsaknaden av gräl var på något sätt ännu värre.

“Mamma” sa Harry in i den skrämmande tystnaden. “Jag ska testa hypotesen. Hur gör man, enligt din teori, för att skicka en uggla till Hogwarts?”

Hans mamma vände sig om från diskbänken och stirrade på honom. Hon såg chockad ut. “Jag… jag vet inte, jag tror att man behöver äga en magisk uggla.”

Det skulle ha låtit oerhört misstänkt, Aha – så det går inte att testa din teori?!, men den underliga övertygelsen inuti Harry verkade villig att fortsätta ut på allt djupare vatten, ett tag till.

 

“Tja, brevet kom ju hit på något sätt” sa Harry. “Så jag går ut och viftar med det en stund och ropar ‘Brev till Hogwarts!’ och ser om det kommer någon uggla och plockar upp det. Pappa, vill du titta på?”

Hans pappa skakade tyst på huvudet och fortsatte läsa. Såklart, tänkte Harry för sig själv. Magi var så skandalöst att bara korkade människor trodde på det. Hans pappa tyckte att det var under hans värdighet att ens testa sådana befängda hypoteser. Han ville inte förknippa sig med sådant över huvud taget.

Det var inte förrän Harry stapplat ut genom bakdörren till trädgården som han insåg att om en uggla verkligen kom och snappade åt sig brevet, så skulle han få problem med att berätta det för pappa.

Men – tja – det kan ju inte hända på riktigt, eller? Oavsett vad min hjärna fått för sig. Om det verkligen kommer en uggla och tar det här kuvertet så kommer jag ha mycket värre saker att oroa mig för, än vad pappa tänker om det.

Harry tog ett djupt andetag, och sträckte upp kuvertet i luften.

Han svalde.

Att ropa Brev till Hogwarts! medan man håller ett kuvert högt i luften mitt ute i trädgården var… faktiskt rätt pinsamt, nu när han tänkte efter.

Nej. Jag är bättre än pappa. Jag tänker använda den vetenskapliga metoden även om den får mig att känna mig korkad.

“Brev…” sa Harry, men det lät mer som ett svagt kraxande.

Harry koncentrerade sin viljestyrka, och ropade, ut i den tomma luften, “Brev till Hogwarts! Kan jag få hit en uggla?”

“Harry?” frågade en förbryllad kvinnas röst, en av grannarna.

Harry tog ner sin hand som om den fattat eld, och gömde kuvertet bakom ryggen som om det var knarkpengar. Hela hans ansikte var rött av skam.

En gammal kvinnas ansikte tittade ut ovanför staketet. Gammalt, grått hår stack upp ur hennes hårnät. Mrs. Figg, hon som suttit barnvakt för honom ibland. “Vad gör du, Harry?”

“Inget.” sa Harry med ansträngd röst. “Jag – bara testar en väldigt löjlig teori…”

“Har du fått ditt antagningsbrev till Hogwarts?”

Harry stelnade till.

“Ja.” sa Harrys läppar en liten stund senare. “Jag fick ett brev från Hogwarts. De säger att de vill ha min uggla senast den 31 juli men…”

“Men du har ingen uggla. Stackars liten! Jag förstår inte vad någon måste ha tänkt! Skicka dig ett standardbrev!”

En rynkig arm sträckte sig fram över staketet och öppnade en väntande hand. Utan att knappt tänka gav Harry iväg sitt brev.

“Ge det bara till mig, kära du.” sa Mrs. Figg. “Och om ett ögonblick eller två ser jag till att någon kommer över.”

Och hennes ansikte försvann bakom staketet.

Det blev en lång tystnad i trädgården.

Sedan sa en liten pojkes röst, lugnt och tyst: “Va?”

 

—————————————————————-

Fotnot 1: Cold reading är ett sätt att gissa sig till vad människor tänker genom att studera deras reaktioner på olika påståenden. Det används ofta under seanser med så kallade medium. https://sv.wikipedia.org/wiki/Cold_reading (Tillbaka)