3 Kapitel 3
Att jämföra verkligheten med dess alternativ

“Jösses!” sa bartendern och kisade mot Harry. “Är det…? Kan det verkligen…?

Harry lutade sig så gott han kunde mot bardisken, som sträckte sig upp i höjd med hans ögonbryn. En sådan fråga förtjänade hans allra bästa.

“Jag är… skulle kunna vara… kanske… man vet aldrig… om jag inte… men då är frågan… vem?”

“Gud välsigne mig.” viskade den gamla bartendern. “Harry Potter… vilken ära.”

Harry blinkade, och samlade sig. “Tja, ja, ni är uppmärksam. De flesta människor inser det inte så fort…”

“Det räcker.” sa Professor McGonagall. Hennes grepp om Harrys axel hårdnade. “Trakassera inte pojken, Tom. Allt det här är nytt för honom.”

“Men det är han?” skälvde en gammal kvinna. “Är det Harry Potter?” Med ett skrapande ljud reste hon sig från sin stol.

“Doris…” sa McGonagall varnande. Blicken hon sände ut över lokalen borde ha varit tillräcklig för att avskräcka vem som helst.

“Jag vill bara trycka hans hand.” viskade kvinnan. Hon böjde sig djupt och stack fram en rynkig hand som Harry, som kände sig mer förvirrad och obekväm än han någonsin varit tidigare, skakade försiktigt. Tårar föll från kvinnans ögon och ner på deras förenade händer. “Mitt barnbarn var en auror.” viskade hon till honom. “Dog 1979. Tack, Harry Potter. Tacka himlen för dig.”

“Ingen orsak.” sa Harry automatiskt, och vände sig sedan mot Professor McGonagall med en skrämd, bedjande blick.

Professor McGonagall drämde sin fot i golvet just när det allmänna kaoset skulle bryta ut. Ljudet hon åstadkom gav Harry en ny förståelse av begreppet “Domedagen”, och alla stannade plötsligt upp.

“Vi har bråttom.” sa Professor McGonagall med en röst som lät alldeles normal.

De lämnade baren utan vidare besvär.

 

“Professorn?” sa Harry när de var ute på gårdsplanen igen. Han hade tänkt fråga vad det var som hände, men upptäckte underligt nog att han frågade något helt annat. “Vem var den där bleka personen, han i hörnet? Han med ett öga som ryckte?”

“Vad?” sa Professor McGonagall och lät en aning överraskad. Hon kanske inte heller hade förväntat sig den frågan. “Det var Professor Quirinus Quirrell. Han kommer att undervisa i Försvar mot svartkonster på Hogwarts i år.”

“Jag fick en underlig känsla av att jag kände honom…” Harry gned sig i pannan. “Och att jag inte borde skaka hand med honom.” Som att möta någon som varit ens vän en gång i tiden, innan något gick oerhört fel… det var inte det egentligen, men Harry fann inga ord. “Och vad var allt… det där?”

Professor McGonagall gav honom ett underligt ögonkast. “Mr. Potter… vet ni om… hur mycket har ni fått veta… om hur era föräldrar dog?”

Harry svarade med fast blick. “Mina föräldrar lever och mår bra, och de har alltid vägrat att berätta på vilket sätt mina biologiska föräldrar dog. Så jag utgår ifrån att det inte var bra.”

“En hedervärd lojalitet.” sa Professor McGonagall. Hon sänkte rösten. “Även om det smärtar en aning att höra er säga så. Lily och James var vänner till mig.”

Harry tittade bort, plötsligt skamsen. “Förlåt.” sa han med liten röst. “Men jag har en mamma och pappa. Och jag vet att det bara skulle göra mig olycklig om jag försökte jämföra den verkligheten med… något perfekt som jag byggt upp med min fantasi.”

“Det är imponerande klokt av er.” sa Professor McGonagall tyst. “Men era biologiska föräldrar dog faktiskt för en mycket god sak. De skyddade er.”

 

Skyddade mig?

Något underligt grep tag om Harrys hjärta. “Vad… vad hände?

Professor McGonagall suckade. Hennes trollstav knackade mot Harrys panna, och hans syn blev suddig ett tag. “En slags förklädnad.” sa hon. “Så att det inte händer igen, inte förrän ni är redo.” Sedan stacks hennes trollstav ut igen, och knackade tre gånger på en murvägg…

…som buktade inåt och formade ett hål, som vidgades och vecklade ut sig till en valvgång, som ledde in till en gata med en lång rad affärer med reklamskyltar för grytor och draklevrar.

Harry blinkade inte. Det var ju inte som om någon förvandlade sig till en katt.

Så vandrade de, tillsammans, in i trollkarlsvärlden.

Där fanns försäljare som ropade ut Studs-skor (“Gjorda av äkta Flubber-gelé!”) och “Knivar +3! Gafflar +2! Skedar med en +4-bonus!”. Där fanns glasögon som färgar allting du tittar på grönt, och en radda bekväma fåtöljer, med katapultstol för akuta tillfällen.

Harrys huvud roterade runt, runt, som om det försökte skruva sig loss från hans hals. Det var som att vandra genom avsnittet om magiska föremål i regelboken för ett Advanced Dungeons and Dragons-spel. (Han spelade inte själv, men han gillade att läsa regelhäftena.) Harry ville absolut inte missa en enda vara, utifall det skulle vara en av de tre saker man behöver för att skapa cykeln av oändliga önske-besvärjelser i Dungeons and Dragons-rollspelet.

Sedan upptäckte han något som fick honom att utan en tanke svänga bort från den Biträdande Rektorn och stövla iväg rakt emot en affär i blått tegel med bronsfärgad puts. Han drogs tillbaka till verkligheten först när Professor McGonagall ställde sig rakt framför honom.

“Mr. Potter?” sa hon.

Harry blinkade, och insåg sedan vad han just gjort. “Förlåt! Jag glömde för en stund att jag var med er och inte med min familj.” Harry gjorde en gest mot skyltfönstret. I glödande bokstäver visades affärens namn; Bigbams Briljanta Bokhandel. “När man går förbi en bokaffär som man inte varit inne i förr så måste man gå in och titta. Det är familjeregeln.”

“Jag har aldrig hört något som varit så typiskt Ravenclaw.”

“Va?”

“Inget. Mr. Potter, det första vi ska göra är att besöka Gringotts, trollkarlsvärldens bank. Er biologiska familj har ett valv där, med det arv era biologiska föräldrar lämnat efter sig till er. Ni behöver pengar till din skolutrustning.” Hon suckade. “Och jag antar att en särskild summa för böcker också kan accepteras. Men ni kanske vill avvakta med det, Hogwarts har ett ganska stort bibliotek inom det magiska området. Och tornet som jag misstänker att ni kommer att bo i har en än större ämnesbredd. Vilken bok ni än köper nu kommer troligen bli en dublett.

Harry nickade, och de gick vidare.

 

“Ta det inte på fel sätt nu, för det är en fantastisk distraktion…” sa Harry medan hans huvud fortsatte svänga av och an. “Antagligen den bästa distraktion någon någonsin försökt på mig, men tro inte att jag glömt vår oavslutade diskussion.”

Professor McGonagall suckade. “Era föräldrar – er mamma åtminstone – har gjort mycket klokt i att inte berätta för er.”

“Så ni vill att jag ska fortsätta vandra i en salig ovisshet? Det finns en rejäl lucka i den planen, Professor McGonagall.”

“Jag gissar att det skulle vara ganska meningslöst.” sa häxan strikt. “Vem som helst skulle kunna berätta det. Nåväl.”

Och så berättade hon om Ni-vet-vem, Mörkrets Herre, Voldemort.

“Voldemort?” viskade Harry. Det kunde ha varit lustigt, men det var det inte. Namnet brände med kyla, hänsynslöshet, diamantskarp klarhet, en titanhammare på väg mot ett öppet sår. Harry rös bara av att uttala ordet, och han bestämde sig där och då för att använda säkrare termer som Ni-vet-vem.

Mörkrets Herre hade härjat i den brittiska trollkarlsvärlden som en vansinnig varg, och rivit och slitit isär vardagen för dess invånare. Andra länder hade vridit sina händer men tvekat inför att själva lägga sig i, av antingen likgiltig egoism eller ren skräck. För den av dem som först skulle ställa sig upp gentemot Mörkrets Herre, skulle bli näst i tur att drabbas av hans ondska.

(Åskådareffekten, tänkte Harry, och mindes experimenten som utfördes av Latané och Darley. De visade att om du fick ett epileptiskt anfall så var det större chans att få hjälp om det bara var en person som såg dig, jämfört med om det vore tre. Det beror på den otydliga ansvarsfördelningen: Man hoppas att någon av de andra ingriper först.)4

 

I Mörkrets Herres kölvatten och i hans förtrupp fanns Dödsätarna. Asätare som rev i sår – giftormar som bet och försvagade sin fiende. Dödsätarna var inte lika skräckinjagande som Mörkrets Herre, men ändå mycket hemska. Och de var många. Och Dödsätarna kontrollerade mer än bara sina trollstavar. Där fanns förmögenheter, politiskt inflytande, hemligheter som användes för utpressning. Där fanns allt för att kunna paralysera ett samhälle som försökte försvara och skydda sig.

En gammal och respekterad journalist, Yermy Wibble, slogs en gång för högre skatter och allmän värnplikt. Han ropade ut att det var absurt att den stora massan skulle böja sig i rädsla för de få. Hans skinn, bara skinnet, sågs nästa dag uppspikat på väggen på redaktionen, tillsammans med skinnet av hans fru och hans två döttrar. Alla önskade att något skulle hända, men ingen vågade ställa sig upp och föreslå det. Den som stack ut mest blev nästa offer.

Fram till dess att Lily och James Potter stod främst på den listan. Och de två skulle ha kunnat dö med trollstavarna i sina händer, utan att ångra sitt val, för de var hjältar. Men de dog för att de hade ett spädbarn, sin son. Harry Potter.

Tårar rann ur Harrys ögon. Han strök bort dom i ilska, eller kanske desperation. Jag kände dem inte. Inte på riktigt. De är inte mina föräldrar nu, det är meningslöst att vara ledsen över dem…

När Harry slutat gråta ner på häxans dräkt så tittade han upp och kände sig lite bättre när han såg tårar även i Professor McGonagalls ögon.

“Så vad hände?” frågade han med darrande röst.

“Mörkrets Herre kom till Godric’s Hollow.” sa Professor McGonagall i en viskning. “Ni skulle ha varit gömd, men ni blev förrådd. Mörkrets Herre dödade James, han dödade Lily, och han kom in till er vagga för att göra slut på ert liv. Han kastade Den dödande förbannelsen mot er, och där tog det slut. Den dödande förbannelsen består av rent hat, och den skär rakt in i din själ och skiljer den från din kropp. Den kan inte blockeras, och alla som får den riktad mot sig dör. Men ni överlevde. Ni är den enda som någonsin har överlevt. Förbannelsen studsade tillbaka och träffade Mörkrets Herre, och allt som fanns kvar var hans brända kropp och ärret i er panna. Det var slutet på terrorn, och vi blev fria. Det, Harry Potter, är orsaken till att människor vill se ärret i er panna, och skaka er hand.”

Gråtfloden som sköljt över Harry hade tagit slut på alla tårar. Han kunde inte gråta mer, han var färdig.

(Och någonstans i hans bakhuvud fanns en liten, liten förvirring. En känsla av att något var fel med den historien, och det borde ligga i Harrys natur att lägga märke till det lilla tvivlet, men han var för distraherad. Det är en sorglig regel att när man verkligen skulle behöva sin rationalitet som mest, så är man som mest benägen att glömma den.)

Harry lösgjorde sig från Professor McGonagalls sida. “Jag… jag behöver tänka på det här.” sa han och försökte hålla rösten stadig. Han stirrade ner mot sina fötter. “Eh… Ni kan få fortsätta att kalla dem mina föräldrar, om ni vill, utan att säga ‘biologiska föräldrar’ eller så. Jag antar att det inte finns någon anledning till att jag inte skulle kunna ha två mammor och två pappor.”

Det kom inte ett ljud från Professor McGonagall.

Och de vandrade sida vid sida i tystnad, tills de stod framför en stor, vit byggnad med två gigantiska dörrar i brons. Och ovanför dörrarna kunde man läsa inskriptionen: Gringotts Bank.

 

—————————————————————-

Fotnot 4: John Darley och Bibb Latané var amerikanska psykologer och effekten beskrevs första gången i samband med ett mord 1969. (Tillbaka)