Ingen hade bett om hjälp, det var problemet. De hade bara vandrat omkring och småpratat, ätit, eller stirrat ut i fjärran medan deras föräldrar stod och skvallrade med varandra. Av någon underlig anledning hade ingen satt sig ner och läst en bok, vilket innebar att hon inte kunde slå sig ner bredvid och ta ut sin egen bok. Och även när hon själv tagit det djärva steget att sätta sig ner och fortsätta sin tredje omläsning av Hogwarts historia, så verkade ingen vara intresserad av att sätta sig ner bredvid henne.

Bortsett från att hjälpa folk med läxorna, eller annat de behövde, så visste hon inte riktigt hur man umgicks med andra människor. Hon upplevde inte sig själv som en blyg person. Hon var den som gärna tog på sig ansvaret i gruppsammanhang. Men om inte någon bad om något, som till exempel “Jag minns inte hur man räknar med lång division” så var det bara oerhört obekvämt att gå fram till någon och säga… vaddå? Hon hade aldrig lyckats lista ut det. Och det verkade inte finnas något standardmaterial att läsa in sig på. Löjligt. Hela grejen med att ta kontakt med folk hade alltid varit obegriplig för henne. Varför behövde hon ta ansvar för allt själv, när det faktiskt skulle vara två personer inblandade. Varför hjälpte inte de vuxna till? Hon önskade att någon annan flicka bara gick fram till henne och sa “Hermione, läraren sa åt mig att bli kompis med dig.”.

Men låt oss understryka att Hermione Granger, själv i en tågkupé sin första skoldag – med kupédörren öppen om någon av någon anledning skulle vilja prata med henne – inte var ledsen, ensam, dyster, deprimerad eller förtvivlad, eller satt och ältade kring sina problem. Nej hon sysslade helt enkelt med att läsa om Hogwarts historia för tredje gången, och uppskatta det ganska mycket. Bara långt bak i hennes medvetande fanns en liten gnutta irritation över världens orimlighet.

 

Det hördes ljud från dörren som förband hennes vagn med nästa, och sedan fotsteg och ett underligt hasande ljud i gången utanför. Hermione lade Hogwarts historia åt sidan och ställde sig upp och stack ut huvudet – om någon kanske behövde hjälp – och såg en ung pojke i trollkarlsdräkt, av längden att döma antagligen första- eller andraårselev. Han såg ganska fånig ut, eftersom han lindat en halsduk runt huvudet. En liten koffert stod på golvet bredvid honom. Hon betraktade honom medan han knackade på dörren till en stängd och låst kupé. Med en röst lätt dämpad av halsduken sa han “Ursäkta, kan jag få ställa en kort fråga?”.

Hon hörde inte svaret från inifrån kupén, men efter att pojken öppnat dörren så tror hon att han sagt – om hon inte hört fel – “Kan någon av er här räkna upp de sex olika kvarkarna³¹ , eller vet var jag kan hitta en förstaårselev vid namn Hermione Granger?”.

När pojken stängt kupédörren sa Hermione “Kan jag hjälpa dig med något?”.

Haldsduksansiktet vände sig mot henne och rösten sa: “Inget, om du inte kan räkna upp de sex kvarkarna eller kan berätta var Hermione Granger är.”

“Upp, ner, sär, charm, botten, topp, och varför letar du efter henne?”

Det var svårt att säga på det här avståndet, men hon tyckte sig se att pojken log stort under halsduken. “Aha, så du är en förstaårselev som heter Hermione Granger.” sa den unga, dämpade rösten. “På tåget till Hogwarts, dessutom.” Pojken började gå emot henne och hennes kupé, och hans koffert kom hasande efter honom. “Tekniskt sett så behövde jag bara leta efter dig, men det verkar troligt att det är tänkt att jag ska prata med dig eller erbjuda dig att gå med i min kamp eller få ett viktigt magiskt föremål av dig eller upptäcka att Hogwarts är byggt på ruinerna av ett antikt tempel eller något sådant. PC eller NPC³² , det är frågan?”

Hermione öppnade munnen för att svara, men sedan kunde hon inte tänka på något fungerande svar alls på… vad det nu var hon just hört, ens när pojken kommit fram till henne, tittat in i kupén, nickat belåtet och satt sig ner på bänken mittemot hennes. Hans koffert jagade efter honom, växte till det trippla av sin tidigare diameter och lade sig keligt bredvid hennes egen på ett nästan oanständigt sätt.

 

“Varsågod och sitt.” sa pojken. “Och stäng gärna dörren bakom dig är du snäll. Var inte rädd, jag biter inte någon som inte bitit mig först.” Han höll redan på att rulla bort halsduken från sitt huvud.

Beskyllningen i att den här pojken trodde att hon var rädd för honom fick hennes händer att slå igen dörren med överdrivet stor kraft. Hon snodde runt och såg ett ungt ansikte med stora leende gröna ögon, och med ett ilsket mörkrött ärr ristat i pannan som påminde henne om något långt bak i huvudet. Men just nu hade hon några viktigare saker att tänka på. “Jag sa inte att jag var Hermione Granger!”

“Jag sa inte att du sa att du var Hermione Granger. Jag sa bara att du var Hermione Granger. Om du undrar hur jag vet det, så är det för att jag vet allting. God kväll, mina damer och herrar, mitt namn är Harry James Potter-Evans-Verres, eller Harry Potter om vi håller det kort, jag vet att det antagligen inte säger dig något, som omväxling…”

Hermiones hjärna kopplade till slut. Ärret i pannan, i form av en blixt. “Harry Potter! Du är med i Modern magisk historia och De mörka konsternas uppgång och fall och Nittonhundratalets största magiska händelser.” Det var faktiskt första gången någonsin som hon verkligen träffat någon som funnits i en bok. Det var en ganska underlig känsla.

Pojken blinkade tre gånger. “Är jag i böcker? Åh, såklart finns jag med i böcker… vilken lustig tanke.”

“Jösses, visste du inte det?” sa Hermione. “Jag skulle ha tagit reda på allt jag kunde om jag varit du.”

Pojken svarade ganska torrt. “Miss Granger, det är mindre än 72 timmar sedan jag kom till Diagongränden och upptäckte min kändisstatus. Jag har ägnat de två senaste dygnen åt att köpa vetenskaplig litteratur. Tro mig, jag tänker ta reda på allt jag kan.” Pojken tvekade. “Vad står det om mig i böckerna?”

Hermione Grangers minne jobbade, hon hade inte trott att hon skulle bli testad om något i de böckerna, men det hade bara varit en månad sedan, så det fanns färskt i hennes medvetande. “Du är den enda som överlevt Den dödliga förbannelsen så du kallas för Pojken som överlevde. Du är son till James Potter och Lily Potter, tidigare Lily Evans, den 31 juli 1980. Den 31 oktober 1981 attackerades du, av någon anledning, av Ni-vet-vem i ditt hem. Du hittades vid liv med ärret i din panna i ruinerna av dina föräldrars hus, strax intill de brända resterna av Ni-vet-vems kropp. Wizengamots ledare Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore skickade iväg dig någonstans, ingen vet vart. I De mörka konsternas uppgång och fall hävdar man att du överlevde på grund av din mammas kärlek och att ditt ärr innehåller hela Mörkrets Herres magiska kraft och att kentaurer är rädda för dig. Men Nittonhundratalets största magiska händelser säger ingenting sådant och Modern magisk historia varnar för att det finns många falska berättelser om dig.”

 

Pojkens mun hängde öppen. “Blev du tillsagd att vänta på Harry Potter på tåget till Hogwarts, eller något sådant?”

“Nej.” sa Hermione. “Vem berättade för dig om mig?”

“Professor McGonagall. Och jag tror jag förstår varför. Har du eidetiskt minne, Hermione?”

Hermione skakade på huvudet. “Det är inte fotografiskt, jag har alltid önskat att det vore det men jag måste läsa mina skolböcker fem gånger för att memorera dem helt.”

“Verkligen.” sa pojken med lätt ansträngd röst. “Jag hoppas att du inte har något emot om jag testar det. Det är inte det att jag inte tror dig, men, som man brukar säga, ‘Ha tillit, men testa’. Ingen mening med att undra när jag bara kan testa det på en gång.”

Hermione log, ganska självbelåtet. Hon älskade prov. “Sätt igång.”

Pojken stoppade ner handen i en väska vid sin sida och sa “Trolldrycker och magiska brygder av Arseinus Jigger”. När han drog tillbaka handen höll den i boken han nämnt.

Hermione kände omedelbart att hon ville ha en sådan väska mer än hon någonsin velat ha något annat.

Pojken öppnade boken någonstans i mitten och tittade ner. “Om du ska göra en uppmärksamhetsolja…”

“Du vet att jag kan se den sidan härifrån?”

Pojken tippade boken så att hon inte kunde se den längre, och bläddrade några sidor till. “Om du skulle brygga en spindelklättringsdryck, vad skulle det vara för ingrediens du tillsatte efter Acromantula-silke?”

“Efter att ha droppat i silket, vänta tills brygden har fått exakt samma färg som en molnfri himmel, åtta grader från horisonten och åtta minuter innan det första av solen syns. Rör åtta gånger moturs och en gång medurs, och lägg sedan till åtta klunkar enhörningssnorkråkor.”

Pojken slog ihop boken med en skarp smäll och stoppade tillbaka den i sin väska, som svalde den med en rap. “Okej, okej, okej, okej, okej, okej. Jag skulle vilja ge dig ett erbjudande, Miss Granger.”

“Ett erbjudande?” sa Hermione misstänksamt. Flickor skulle inte lyssna på sådant.

Det var också nu som Hermione insåg den andra saken – eller, ja, en av sakerna – som var underligt med pojken. Tydligen så var det så med människor som fanns i böcker, att de lät som böcker när de pratade också. Det var en ganska överraskande upptäckt.

 

Pojken stoppade in handen i väskan och sa “burk med bubblor” och fick upp en glänsande grön cylinder. Han sträckte den till henne. “Kan jag bjuda på något att dricka?”

Hermione tog väluppfostrat emot läskburken. Hon kände sig faktiskt ganska törstig nu. “Tack så mycket.” sa Hermione när hon knäckte upp burken. “Var det det som var ditt erbjudande?”

Pojken hostade. “Nej.” sa han. Just som Hermione börjat dricka, sa han: “Jag skulle vilja att du hjälper mig ta över universum.”

Hermione svalde ner vätskan och sänkte burken. “Nej tack, jag är inte ond.”

Pojken såg på henne i häpnad, som om han väntat sig ett annat svar. “Det var lite retoriskt uttryckt.” sa han. “På Bacons³³ vis, du vet, inte politisk makt. Jag vill utföra experimentella studier, lista ut underliggande lagar, få vetenskapen att omfatta även magi, slå samman mugglarvärlden och trollkarlsvärlden, förhöja levnadsstandarden på hela planeten, skicka mänskligheten hundratals år framåt i tiden, upptäcka hemligheten bakom odödlighet, kolonisera solsystemet, utforska galaxen, och, viktigast av allt, ta reda på vad sjutton som verkligen är på gång här för allt det här är rent ut sagt omöjligt.”

Det lät lite mer intressant. “Och?”

Pojken stirrade tvivlande på henne. “Och? Det där var inte tillräckligt?”

“Och, vad vill du ha av mig?” sa Hermione.

“Jag vill att du hjälper mig att göra forskningen såklart. Med ditt encyklopediska minne och min intelligens och mitt rationella tänkande så kommer vi få klart Bacon-projektet på nolltid, där ‘nolltid’ betyder ‘åtminstone trettiofem år’.’’

Hermione började tycka att den här pojken var irriterande. “Jag har inte sett dig göra något intelligent. Jag kanske kommer låta dig hjälpa till med min forskning.”

Det blev en stunds tystnad i kupén.

“Så du ber mig att demonstrera min intelligens?” sa pojken efter en lång paus.

Hermione nickade.

“Jag vill varna dig för att det kan vara ganska farligt att utmana min genialitet, och det brukar göra ens liv rejält surrealistiskt.”

“Jag är inte imponerad ännu.” sa Hermione. Omärkligt lyftes den gröna drycken återigen mot hennes läppar.

“Tja, det här kanske gör dig imponerad då.” sa pojken. Han lutade sig fram och såg på henne med en intensiv blick. “Jag har redan experimenterat en del och jag upptäckte att jag inte behöver en trollstav. Jag kan få vad som helst att hända, bara genom att knäppa med fingrarna.”

Han sa det just som Hermione var mitt i att svälja, och hon hostade och frustade och den gröna vätskan flög ut ur hennes mun.

Ner på hennes splitternya, aldrig tidigare använda häxdräkt, hennes allra första skoldag.

Hermione skrek faktiskt. Det var ett gällt ljud som lät som en ambulanssiren i den stängda kupén. “Iiiiih! Mina kläder!”

“Ingen panik.” sa pojken. “Jag kan lösa det åt dig. Titta!” Han höjde en hand och knäppte med fingrarna.”

“Du kommer…” Sedan tittade hon ner på sig själv.

Den gröna vätskan var fortfarande kvar, men medan hon tittade började den avta och försvinna. På bara några sekunder så var det som att hon aldrig spillt något alls.

Hermione stirrade på pojken, som bar ett ganska självbelåtet smil på sina läppar.

Ordlös magi, utan trollstav! Vid hans ålder? Och när han fått sina böcker för bara tre dagar sedan!

Sedan mindes hon vad hon läst, och hon häpnade och tittade bort från honom. All makt från Mörkrets Herre! I hans ärr!

Hon kom snabbt på fötter. “Jag, jag, jag behöver gå på toaletten, vänta här, okej…” hon måste få tag på en vuxen, hon måste berätta för dem…

Pojkens leende mattades. “Det var bara ett trick, Hermione. Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig.”

Hennes hand på dörrhandtaget stannade upp. “Ett trick?”

“Ja.” sa pojken. “Du bad mig att bevisa min intelligens. Så jag gjorde något som ser omöjligt ut, vilket är ett smart knep för att imponera på folk. Jag kan egentligen inte göra något alls bara genom att knäppa med fingrarna.” Pojken blev tyst en sekund. “Jag tror inte det i alla fall. Jag har aldrig riktigt testat det med experiment.” Pojken knäppte med fingrarna igen. “Näpp. Ingen banan.”

 

Hermione var mer förvirrad än hon någonsin varit tidigare.

Pojken log igen när han såg hennes ansiktsuttryck. “Jag varnade dig för att ditt liv blir obegripligt om du utmanar min genialitet. Kom ihåg det till nästa gång jag varnar dig om något.”

“Men, men…” stammade Hermione fram. “Vad var det du gjorde då?”

Pojkens blick blev granskande och värderande på ett sätt hon inte stött på hos en person i hennes ålder tidigare. “Tror du att du har vad som krävs för att bli en riktig forskare, en självständig forskare som klarar sig själv, med eller utan min hjälp? Så, vi kan väl testa hur du skulle göra för att undersöka ett förvirrande fenomen.”

“Jag…” Hermiones hjärna blev helt tom för ett ögonblick. Hon älskade prov men hon hade aldrig stött på något som detta tidigare. Frenetiskt försökte hon leta i minnet efter vad som helst som hon läst om hur vetenskapsmän förväntades arbeta. Hennes tankar bytte riktning, letade bland sig själva och spottade tillbaka instruktionerna för hur man utför ett vetenskapligt undersökande projekt:

 

Steg 1: Formulera en hypotes.

Steg 2: Gör ett experiment för att testa din hypotes.

Steg 3: Bedöm resultatet.

Steg 4: Gör en plansch.

 

Steg ett var att formulera en hypotes. Det betydde, försök att komma på något som skulle kunna ha hänt just nu. “Okej. Min hypotes är att du kastade en besvärjelse på min dräkt så att allt som spills på den försvinner.”

“Okej.” sa pojken. “Är det ditt svar?”

Chocken höll på att rinna av henne, och Hermiones hjärna började fungera normalt igen. “Vänta, det kan inte stämma. Jag såg dig inte röra din trollstav eller säga några trollformler, så hur skulle du ha kunnat kasta en besvärjelse?”

Pojken väntade. Hans ansikte var helt neutralt.

“Men tänk om alla dräkter har en sådan förtrollning redan när man köper dem i butiken, för att hålla dem rena, vilket vore en meningsfull funktion för dem. Du upptäckte det genom att du råkat spilla något på dig själv tidigare.”

Nu lyfte pojken på ögonbrynen. “Är det ditt svar?”

“Nej, jag har inte utfört steg två, ‘Gör ett experiment som testar din hypotes.’”

Pojken stängde sin mun igen, och började le.

Hermione tittade på läskburken, som hon automatiskt placerat i kopphållaren vid fönstret. Hon tog upp den och kikade in i den, och såg att det fanns ungefär en tredjedel kvar.

“Tja.” sa Hermione. “Experimentet jag vill göra är att hälla det på min dräkt och se vad som händer, och min förutsägelse är att fläcken kommer försvinna. Det är bara det att om det inte fungerar så kommer min dräkt att bli smutsig och det vill jag inte.”

“Använd min.” sa pojken. “Då behöver du inte oroa dig för att få smutsiga kläder.”

“Men…” sa Hermione. Det var något fel med den tanken, men visste inte riktigt hur hon skulle uttrycka det.

“Jag har extrakläder i min koffert.” sa pojken.

“Men det finns ingenstans att byta om.” invände Hermione. Sedan tänkte hon om. “Fast jag antar att jag kan gå ut och stänga dörren…”

“Jag har utrymme i kofferten för att byta om också.”

Hermione såg på hans koffert som, började hon misstänka, var något mer speciell än hennes.

“Okej.” sa hon. “Om du säger det så.” Hon hällde en aning ängsligt ut en skvätt läsk på ett hörn av pojkens dräkt. Hon stirrade på den och försökte komma ihåg hur lång tid det gått innan vätskan försvann förra gången.

Och fläcken var borta!

Hermione pustade lättat ut, inte minst eftersom detta betydde att det inte var Mörkrets Herres samlade kraft hon hade att göra med.

Då så. Steg tre var att utvärdera resultatet, men i det här fallet innebar det bara att se på fläcken medan den försvann. Och hon antog att hon antagligen kunde låta bli att göra steg fyra, affischen. “Mitt svar är att det kastas en besvärjelse över dräkterna för att de ska hålla sig själva rena.”

“Inte riktigt.” sa pojken.

Hermione kände ett styng av besvikelse. Hon önskar verkligen att hon inte hade känt så. Pojken var ingen lärare, men det var fortfarande ett prov och hon hade svarat fel på en fråga och det kändes alltid som ett litet slag i magen.

(Det berättade mer än något annat om Hermione Granger, att hon aldrig låtit det stoppa henne, eller ens påverka hennes förkärlek för prov och tester.)

“Det sorgliga är, att du antagligen gjorde allt boken säger att man ska göra.” sa pojken. “Du gjorde en förutsägelse som skulle visa om dräkten var förtrollad eller inte, och du testade den, och den avfärdade grundhypotesen att dräkten inte var förtrollad. Men om man inte läser de absolut, absolut bästa böckerna så kommer de inte lära en hur man bedriver vetenskap på rätt sätt. Så bra att man verkligen får fram det rätta svaret menar jag, och inte bara öser iväg artikel efter artikel utan något nytt att komma med, sånt som pappa alltid klagar på. Så låt mig försöka förklara, utan att ge dig svaret, vad du gjorde för fel den här gången, så ger jag dig en andra chans.”

Hon började bli förnärmad av pojkens åh-så-överlägsna ton, han var ju bara elva år precis som hon. Men det var underordnat hennes önskan att få reda på vad hon gjort för misstag. “Okej.”

 

Pojkens ansiktsuttryck blev ivrigare. “Det här är ett spel som baseras på ett känt experiment som kallas 2-4-6-utmaningen. Det fungerar såhär: Jag har en regel, som jag vet om men inte du, som godkänner vissa tripplar av tal och inte andra. 2-4-6 är ett exempel på en trippel som är godkänd enligt regeln. Förresten… jag skriver ner regeln, bara så att du vet att det är en fast regel, och viker ihop lappen och ger den till dig. Titta inte när jag skriver, jag vet sedan tidigare att du kan läsa uppochner.”

Pojken sa “papper” och “stiftpenna” till sin väska, och hon blundade hårt medan han skrev.

“Så.” sa pojken, och han höll i en ordentligt vikt papperslapp. “Lägg den i din ficka.” Det gjorde hon.

“Nu ska du säga tripplar av tal till mig, och så kommer jag att svara “ja” om den följer regeln. När du gjort så många experiment du vill – testat med så många tripplar du tycker är nödvändigt – så stannar du och gissar vad regeln är. Och sedan kan du ta upp lappen och se om du klarade det. Förstår du spelet?”

“Naturligtvis.” sa Hermione.

“Kör.”

“4-6-8” sa Hermione.

“Ja.” sa pojken.

“10-12-14” sa Hermione.

“Ja.” sa pojken.

Hermione försökte sträcka ut sina tankar lite längre, eftersom det framstod som att hon redan gjort alla tester hon behövde, men inte kunde det väl vara så enkelt?

“1-3-5.”

“Ja.”

“Minus 3, minus 1, plus 1”

“Ja.”

Hermione kunde inte komma på något annat att göra. “Regeln är att siffrorna måste öka med två i varje steg.”

“Anta att jag skulle berätta för dig att det här testet är svårare än det verkar, och att bara 20% av alla vuxna lyckas.”

Hermione rynkade pannan. Vad hade hon missat? Sedan kom hon plötsligt på det, ett test hon fortfarande behövde göra.

“2-5-8!” sa hon triumferande.

“Ja.”

“10-20-30!”

“Ja.”

“Det korrekta svaret är att talen måste öka med lika mycket i varje steg. Det behöver inte vara 2.

“Bra.” sa pojken. “Ta fram lappen och se hur bra du lyckades.”

Hermione tog fram pappret ur fickan och vek upp det.

Tre reella tal i växande ordning, från lägst till högst.

Hermiones käke föll ner. Hon hade en stark känsla av att ha varit utsatt för något djupt orättvist, att pojken var en rutten, ful, fuskande lögnare. Men när hon tänkte tillbaka så kunde hon inte minnas att han gett henne fel svar någon gång.

“Det som hände var att du använde det som kallas för ‘positivt bias’.” sa pojken, “Du tänkte på en regel, och formulerade tripplar som skulle ge dig ett “ja”. Men du försökte inte testa några tripplar som skulle få regeln att säga “nej”. Du fick faktiskt inte ett enda “nej”, så ‘vilka tre tal som helst’ skulle lika gärna kunna vara regeln. Det är ungefär som när folk tänker ut experiment som för att bekräfta deras hypotes istället för experiment som skulle kunna falsifiera den. Det är inte riktigt samma fel, men nära. Man måste lära sig att se saker från den negativa sidan. Se in i mörkret. När man genomför ett sådant här experiment, med vuxna människor, så är det bara 20% som lyckas svara rätt. Många av de andra formar fantastiskt komplicerade hypoteser och är mycket övertygade om sitt felaktiga svar eftersom de gjort så många försök och allihop hade gått som de förväntat sig.”

 

“Och nu, vill du göra ett nytt försök med det ursprungliga problemet?” undrade pojken.

Hans ögon lyste nu, som om det vore ett riktigt prov.

Hermione slöt ögonen och försökte koncentrera sig. Hon svettades under dräkten. Hon hade en underlig känsla av att hon aldrig hade förväntats tänka så här hårt under ett prov tidigare, eller kanske till och med första gången hon uppmanats att tänka under ett prov över huvud taget.

Vilka fler test kunde hon göra? Hon hade en chokladgroda, kunde hon stryka en bit av den på dräkten och se om det också försvann? Men det lät inte som det slags skruvade negativa tänkande som pojken förväntade sig. Hon försökte ju fortfarande få ett “ja” – att fläcken från chokladgrodan skulle försvinna, snarare än ett “nej”.

Så… utifrån hennes hypotes… när skulle läsken… inte försvinna?

“Jag har ett experiment att utföra.” sa Hermione. “Jag vill hälla lite av drickan på golvet, och se om den inte försvinner. Har du något papper i din väska som jag kan torka med om det inte fungerar?”

“Jag har servetter.” sa pojken. Hans ansikte såg neutralt ut.

Hermione tog burken, och hällde lite läsk på golvet.

Några sekunder senare försvann det.

Sedan slogs hon av insikten, och hon ville nästan sparka sig själv. “Såklart! Det var du som gav mig burken! Det är inte dräkten som är förtrollad utan läsken!”

Pojken ställde sig upp och bugade inför henne högtidligt. Han log stort nu. “Så… skulle jag kunna få hjälpa dig med din forskning, Hermione Granger?”

“Jag, eh…” Hermione kände fortfarande euforins svallvågor i sig, men hon visste inte vad hon skulle svara på det.

 

De avbröts av ett svagt, trevande, matt, och ganska motvilligt knackande på dörren.

Pojken vände sig om och såg ut genom fönstret, och sa: “Jag har inte halsduken på mig, kan du ta det där?”

Det var först då som Hermione förstod varför pojken – nej, Pojken som överlevde, Harry Potter – hade haft en halsduk lindad runt huvudet från första början, och kände sig lite dum för att hon inte räknat ut det tidigare. Det var ganska underligt faktiskt, för hon hade trott att Harry Potter stolt skulle vilja visa upp sig inför världen; och hon fick en tanke om att han kanske faktiskt var blygare än han verkade.

När Hermione drog upp dörren möttes hon av en ung pojke som ut exakt som sättet han knackat på.

“Förlåt mig.” sa pojken med liten röst. “Jag heter Neville Longbottom. Jag letar efter mitt husdjur, en padda, jag, jag kan inte hitta den någonstans i hela vagnen… har ni sett min padda?”

“Nej.” sa Hermione, och sedan slog hennes hjälpsamhet till med full kraft. “Har du tittat i alla kupéer?”

“Ja.” viskade pojken.

“Då får vi leta i de andra vagnarna också.” sa Hermione raskt. “Jag ska hjälpa dig. Jag heter Hermione Granger förresten.”

“Vänta.” hördes det från den andra pojken. “Jag är inte säker på att det är det bästa sättet att göra det på.”

Vid det här laget såg Neville ut som att han skulle börja gråta, och Hermione svängde uppretat runt. Om Harry Potter var den slags person som överger en liten pojke bara för att han inte vill bli avbruten… “Va? Varför inte?”

“Tja.” sa Harry Potter. “Det kommer ta ett tag att leta igenom hela tåget för hand, och vi kanske missar paddan ändå, och om vi inte hittar den innan vi är framme vid Hogwarts så kommer han få problem. Så det vore mycket klokare att gå direkt till första vagnen, där prefekterna sitter, och be dem om hjälp. Det var det första jag gjorde när jag letade efter dig, Hermione, även om de inte visste. Men de kanske har trollformler eller magiska föremål som gör det mycket lättare att hitta paddan. Vi är bara förstaårselever.”

Det… lät väldigt rimligt.

“Tror du att du kan ta dig till prefekternas vagn själv?” frågade Harry Potter. “Det finns lite orsaker som gör att jag helst inte visar mitt ansikte så mycket.”

Neville flämtade plötsligt och tog ett steg bakåt. “Jag känner igen den rösten! Du är en av Kaosherrarna! Det var du som gav mig choklad!”

Vad? Va va va?

Harry Potter vände huvudet från fönstret och ställde sig dramatiskt upp. “Det skulle jag aldrig göra!” sa han, med en röst full av indignation. “Ser jag ut som en sådan usling som ger sötsaker till ett barn?”

Nevilles ögon växte sig stora. “Du är Harry Potter? Den Harry Potter? Du?”

“Nej, bara en Harry Potter, det finns tre till som jag på tåget…”

Neville gav ifrån sig ett litet skrik och sprang iväg. Det hördes ljud av hetsiga fotsteg och sedan en vagnsdörr som öppnades och slog igen.

Hermione satte sig hårt ner på sin bänk. Harry Potter stängde dörren och satte sig bredvid henne.

 

“Kan du vara snäll och förklara för mig vad som pågår?” sa Hermione med svag röst. Hon undrade ifall allt umgänge med Harry Potter skulle innebära ständig förvirring.

“Åh, ja, det som hände var att Fred och George och jag såg den här stackars lilla pojken på tågstationen – kvinnan bredvid honom hade gått iväg en bit, och han såg verkligen rädd ut. Som att han var rädd att attackeras av Dödsätare eller något sådant. Och det finns ett ordspråk som säger att rädslan oftare är värre än saken i sig, så jag insåg att det här var en kille som faktiskt kunde må bra av att uppleva sin värsta mardröm i verkligheten och se att det inte var så farligt som han trott…”

Hermione satt där med munnen vidöppen.

“Och Fred och George hade en trollformel som fick våra halsdukar att färgas mörka och bli otydliga, som om vi var odöda kungar och de var våra liksvepningar…”

Hon gillade inte vart detta var på väg.

“Och efteråt gav vi honom allt godis jag köpt, vi var liksom, ‘Vi ger pojken lite pengar! Ha ha ha! Här får du några knutingar pojke! Ta en silversikel!’ och dansade runt honom och skrattade ondskefullt och så vidare. Jag tror att en del av människorna runtomkring ville lägga sig i först, men åskådar-apatin höll dem borta åtminstone tills de såg vad det var vi gjorde, och då tror jag att de var alldeles för förvirrade för att kunna göra något. Till slut sa han i en liten viskning ‘gå iväg’ så vi alla tre skrek och sprang iväg och ropade något om att ljuset brände oss. Förhoppningsvis är han inte lika rädd för att bli mobbad i framtiden. Det kallas för exponeringsträning förresten.”

Okej, hon hade inte föreställt sig den här utvecklingen.

En rasande eld av indignation flammade upp inom henne. Samtidigt så var det en del av henne som faktiskt kunde förstå vad de hade försökt göra. “Det är vidrigt! Du är vidrig! Den stackars pojken! Det ni gjorde var elakt.”

“Jag tror att ordet du letar efter är ‘tillfredsställande’. Och oavsett vad så ställer du fel frågor. Frågan är: Gjorde det mer nytta än skada, eller mer skada än nytta? Om du har några argument att tillföra till den diskussionen så får du gärna lägga fram dem, men jag tänker inte vara föremål för mer kritik än såhär förrän den frågan är utredd. Jag håller absolut med om att det ser ut som fruktansvärd och elak mobbning, eftersom det handlar om en skrämd liten pojke och sådant, men det är inte det viktigaste, eller hur? Det kallas för övrigt konsekventialism. Det handlar om att en handling inte kan bedömas som ond eller god byggt på om den verkar vara dålig, elak, eller något sådant. Det enda som räknas är konsekvenserna av handlingen.”

Hermione öppnade sin mun för att möta med något riktigt kraftfullt argument, men tråkigt nog verkade hon ha ignorerat det där steget då man tänker ut vad man ska säga, innan man öppnar munnen. Allt hon kunde komma på att säga var: “Men tänk om han får mardrömmar?”

“Ärligt talat så tror jag inte att han behövde vår hjälp för att lyckas drömma mardrömmar, om han drömmer mardrömmar om det här istället, så kommer de att handla om fruktansvärda monster som ger en choklad och det var liksom hela idén.”

Hermiones hjärna hickade fortfarande av förvirring varje gång hon försökte samla tillräckligt med vrede. “Är ditt liv alltid såhär underligt?” frågade hon till sist.

Harry Potters ansikte sken av stolthet. “Jag gör det underligt. Du tittar på produkten av hårt och mödosamt arbete i mitt anletes svett.”

“Så…” sa Hermione och avslutade i en pinsam tystnad.

“Så.” sa Harry Potter. “Hur mycket kan du om vetenskap exakt? Jag kan hantera derivata och integraler³⁴ , och jag känner till en del Bayesiansk sannolikhetsteori³⁵ och beslutsteori och en hel del kognitionsvetenskap, och jag har läst The Feynman Lectures (eller, volym ett i alla fall), och Judgment Under Uncertainty: Heuristics and Biases, och Language in Thought and Action och Influence: Science and Practice och Rational Choice in an Uncertain World och Godel, Escher, Bach och A Step Farther Out och…”

 

Kunskapstävlingen som följde fortsatte i flera minuter innan den avbröts av en ny försiktig knackning på dörren. “Kom in.” sa hon och Harry Potter nästan samtidigt. Den gled bakåt och Neville Longbottom visade sig i öppningen.

Neville grät faktiskt nu. “Jag gick till första vagnen och hittade en p…prefekt men han s…sa att prefekter inte skulle störas om småsaker som b…borttappade paddor.”

Pojken som överlevde skiftade ansiktsuttryck. Hans läppar pressades till ett tunt streck. Hans röst, när han talade, var kall och hård. “Vad hade han för färger? Grön och silver?”

“N…nej, hans märke var r…rött och guld.”

“Rött och guld” utbrast Hermione. “Men det är Gryffindors färger!”

Harry Potter väste när han hörde det. Ett läskigt ljud som hade kunnat komma från en riktig orm, och både hon och Neville ryckte till. “Jag antar…” spottade Harry Potter fram, “att uppgiften att leta upp en liten förstaårselevs padda inte är heroiskt nog för att vara värd en Gryffindor-prefekt. Kom, Neville, jag följer med dig den här gången, vi får se om Pojken som överlevde får lite mer uppmärksamhet. Först försöker vi hitta en prefekt som borde kunna en trollformel som kan lösa problemet. Och om inte det fungerar så letar vi upp en annan prefekt som inte är rädd att smutsa ner sig lite, och om det inte fungerar så börjar jag rekrytera fans och om det behövs så skruvar vi isär hela tåget, mutter för mutter.”

Pojken som överlevde ställde sig upp och tog Nevilles hand i sin, och Hermione insåg i en plötslig hjärn-hicka att de var nästan lika långa, fastän hon någonstans fått för sig att Harry Potter var en fot högre än så, och Neville åtminstone sex tum kortare.

“Stanna!” ropade han snabbt till henne, nej, vänta, till sin kappsäck. Sedan stängde han dörren ordentligt och försvann.

Hon borde antagligen gått med dem, men under en mycket kort stund hade Harry Potter blivit så skräckinjagande att hon faktiskt var ganska glad att hon inte kommit på att föreslå det.

Hermiones hjärna var nu så omskakad att hon inte ens trodde att hon skulle kunna läsa Hogwarts historia. Det kändes som att hon just blivit överkörd av ett ånglok och förvandlats till en pannkaka. Hon var inte säker på vad hon tänkte, eller vad hon kände, eller varför. Hon bara satt vid fönstret och såg ut över det förbipasserande landskapet.

Jo, hon visste åtminstone varför hon kände sig lite ledsen inombords.

Gryffindor var kanske inte så fantastiskt som hon trott.

—————————————————————-

Fotnot 31: Kvarkar är byggstenar i atomer. En proton innehåller två uppkvarkar och en nerkvark. (Tillbaka)

Fotnot 32: I rollspel styrs PC (player character) av spelarna och NPC (non-player character) av spelledaren. (Tillbaka)

Fotnot 33: Francis Bacon var en av de tidiga vetenskapliga pionjärerna, född 1561 i England. Han införde den filosofiska (och vetenskapliga) metoden induktion i den medeltida filosofin. Han förespråkade att beskrivningen av omvärlden, samt förutsägelser om den, måste bygga på empiriska observationer. Senare har filosofer och vetenskapspersoner visat att metoden inte är helt träffsäker. (Tillbaka)

Fotnot 34: Derivata och integraler är matematiska verktyg för att analysera funktioner. (Tillbaka)

Fotnot 35: Som tidigare förklarat är Bayes sats en modell för att räkna ut sannolikhetsgrad. Thomas Bayes var präst och statistiker, född 1702. (Tillbaka)