”Bara för att vara tydlig.” sa Harry. “Om professorn får dig att levitera pappa, när du vet att du inte är upphängd i några linor, så är det ett tillräckligt bevis. Du kommer inte att påstå i efterhand att det bara var ett trick. Det skulle inte vara rent spel. Om det är vad du tänker så säg det nu, så att vi kan tänka ut ett annat test istället.”

Harrys far, professor Michael Verres-Evans, himlade med ögonen. “Ja Harry.”

“Och du mamma, din teori är att professorn kommer att kunna göra detta, och om det inte händer så kommer du erkänna att du tagit fel. Inget om att magin bara fungerar om man tror på det, eller något liknande.”

Biträdande Rektor Minerva McGonagall såg på Harry med ett roat uttryck. Hon såg ganska häx-aktig ut i sin svarta dräkt och spetsiga hatt, men när hon talade lät hon formell och skotsk, vilket inte gick ihop alls med hennes skepnad. Vid första anblick såg hon ut som någon som skrockande brukade slänga småbarn i en kittel, men hela effekten försvann när hon öppnade munnen. “Är det tillräckligt, Mr Potter?” undrade hon. “Ska jag påbörja demonstrationen?”

“Tillräckligt? Troligen inte.” sa Harry. “Men det kan åtminstone hjälpa. Varsågod, Biträdande Rektor.”

“‘Professorn’ räcker gott” sa hon, och sedan: “Wingardium Leviosa”.

Harry såg på sin far.

“Hum.” sa han.

Hans pappa tittade tillbaka på honom. “Hum.” svarade han.

Sedan tittade professor Verres-Evans tillbaka på Professor McGonagall. “Okej, ni kan sätta ner mig nu.”

Hans far sänktes försiktigt till marken.

 

Harry drog en hand genom sitt hår. Kanske var det bara den underliga lilla biten av honom som redan varit övertygad, men… “Det där var lite av ett antiklimax.” sa han. “Man hade kunnat tro att det skulle uppstå ett mer dramatiskt mentalt tillstånd i samband med att man observerar något med en såhär närmast oändligt liten sannolikhetsgrad…“ Harry avbröt sig själv. Mamma, häxan, och även hans pappa, gav honom den där blicken igen. “Jag menar, att upptäcka att allt jag tror på är falskt.”

Allvarligt talat, det borde ha varit mer dramatiskt. Hans hjärna borde ha spolat bort hela sin samling av hypoteser om universum – alla de som aldrig skulle ha tillåtit något som detta att hända. Istället verkar hans hjärna mest konstatera att, Okej, en Hogwartsprofessor viftade med sin trollstav och fick min pappa att lyfta från marken, än sen då?

Häxkvinnan log vänligt emot dem, hon såg ganska road ut. “Vill ni ha något mer demonstrerat för er, Mr Potter?”

“Det behöver ni inte.” sa Harry. Han kunde inte hjälpa det. Förresten, under dessa omständigheter så borde han inte hjälpa det. Det var rätt och riktigt att vara nyfiken. “Vad mer kan ni göra?”

Professor McGonagall förvandlades till en katt.

Harry ryggade omedvetet bakåt, och backade så fort att han föll över en övergiven hög med böcker och landade hårt på baken med ett brak. Hans händer sträckte sig ner för att lindra fallet, utan att nå hela vägen ner. En sting av smärta i axeln var första tecknet på att han fallit handlöst.

Omedelbart förvandlades den lilla randiga katten till en kvinna i trollkarlsdräkt. “Förlåt, Mr. Potter.” sa häxan och lät allvarlig samtidigt som det ryckte i hennes mungipor. “Jag skulle ha varnat er.”

Harry andades i korta flämtningar. Hans röst var kvävd. “Det där går inte att göra!”

“Det är bara förvandlingskonst.” sa Professor McGonagall. “En Animagusbesvärjelse för att vara exakt.”

“Ni blev en katt! En LITEN katt! Ni kränkte Energiprincipen!² Det är ingen liten godtycklig regel, det är grunden för kvantmekaniken!³ Om den inte gäller så betyder det att saker kunde färdas snabbare än ljusets hastighet och att sannolikhetsberäkningarna inom kvantfysiken blir oanvändbara! Och katter är komplicerade! En mänsklig hjärna kan inte bara visualisera en katts anatomi sådär. Och, och, kattens biokemi, och vad händer med dess neurologi? Hur kan ni ens fortsätta tänka med en hjärna i katt-storlek?”

Professor McGonagall drog mer på munnen nu. “Magi.”

“Det räcker inte! Ni skulle behövt vara en gud!”

Professor McGonagall blinkade med ena ögat. “Det var första gången någon kallade mig det.”

 

Det svindlade för Harrys ögon när hans hjärna började inse vad som just hade slitits isär. Själva uppfattningen om ett enat universum med regelbundna matematiska lagar – det var vad som precis spolats ner i toaletten. Hela idén om fysik! Tre tusen års arbete med att upptäcka att allting består av små bitar i form av atomer; att se att det som styr planeternas banor är samma kraft som får ett äpple att falla till marken från en gren; finna universella lagar som som gäller överallt, alltid, och som i sin enkla form går att räkna ut med enkel matematik. För att inte nämna medvetandet, som är en del av hjärnan, och hjärnan består av neuroner, hjärnan är vad en person är….

Och sedan förvandlade sig en kvinna till en katt, och allt kastades över ända.

Hundra frågor kämpade för att komma främst på Harrys läppar, och den vinnande flög ut: “Och, och vad tusan är Wingardium Leviosa för besvärjelse? Vem hittar på namnen på de där trollformlerna, dagisbarn?

“Det får räcka så, Mr. Potter.” sa Professor McGonagall torrt, även om hennes ögon skimrade av dämpad förtjusning. “Om ni vill lära er om magi så föreslår jag att vi gör klart pappersarbetet så att ni kan börja på Hogwartz.”

“Visst.” sa Harry, något förvirrad. Han samlade sig. Kampen för Rationalitet får helt enkelt börja om, det var allt. Den experimentella metoden fanns åtminstone kvar, och det var det viktigaste. “Så hur kommer jag till Hogwartz?”

Professor McGonagall slapp ur sig ett kvävt skratt.

 

“Vänta lite Harry.” sa hans pappa. “Kommer du ihåg hur det kommer sig att ni inte gått i skolan hittills? Hur ska du göra med ditt hälsotillstånd?”

Professon McGonagall snurrade runt för att se på Michael. “Hans hälsotillstånd? Vad menar ni?”

“Jag sover inte normalt.” förklarade Harry. Han gjorde en uppgiven gest med händerna. “Min sömncykel är 26 timmar lång. Jag går till sängs två timmar senare varje kväll. Jag kan inte somna tidigare. Och nästa dag lägger jag mig två timmar efter det. Klockan tio på kvällen, nästa dag klockan tolv på natten, sedan klockan två, klockan fyra, tills det har gått runt ett dygn och börjar om igen. Det ändrar sig inte även om jag försöker att gå upp tidigare. Det gör bara att jag är ett vrak hela dagen. Det är därför jag inte gått i vanlig skola tidigare.”

“En av orsakerna.” sa hans mamma. Harry gav henne en skarp blick.

McGonagall utstötte ett långt hmmmmm. “Jag tror inte att jag hört talas om något sådant tidigare…” sa hon långsamt. “Jag ska fråga Madam Pomfrey om hon känner till något botemedel.” Hon lyste upp. “Nej, jag är säker på att det inte kommer att bli något problem, jag hittar en lösning till dess. Men…” nu skärptes hennes blick igen. “Vad är dessa andra orsaker?”

Harry blängde mot sina föräldrar. “Jag är en övertygad kritiker av barnslaveri. Jag tycker inte att jag ska behöva tvingas att gå i skolan när den är i ett så totalt sönderfall och misslyckas med att tillhandahålla lärare och studiematerial av godtagbar kvalitet.”

Båda hans föräldrar brast i skratt, som om de tyckte att det var ett skämt. “Åhå.” sa Harrys pappa. “Så det var därför du bet matteläraren när du gick i trean.”

“Hon visste inte vad logaritmer var!”

“Naturligtvis.” lade hans mamma till. “Att bita henne var såklart en mycket mogen reaktion på det.”

Harrys pappa nickade. “Ett noga övervägt tillvägagångssätt för att lösa problemet med lärare som inte förstår logaritmer.”

“Jag var sju år gammal! Hur länge ska ni fortsätta ta upp den saken?”

“Jag förstår.” sa hans mamma medlidande. “Du bet en mattelärare och folk glömmer det aldrig, visst?”

Harry vände sig till Professor McGonagall. “Hör! Det här är vad jag tvingas stå ut med!”

“Ursäkta mig.” sa Petunia och smet ut genom bakdörren ut i trädgården, varifrån man tydligt hörde henne gapskratta.

“Det, hm, det…” Professor McGonagall verkade av någon anledning ha svårt att tala. “Det blir inget bitande av lärare på Hogwarts, är det förstått Mr. Potter?”

Harry rynkade sina ögonbryn irriterat. “Visst. Jag kommer inte att bita någon som inte biter mig först.”

Efter att ha hört detta behövde även Professor Michael Verres-Evans lämna rummet en stund.

 

“Nåväl.” suckade Professor McGonagall när Harrys föräldrar samlat sig och kommit tillbaka. “Nåväl. Jag tror att under dessa omständigheter, så ska jag undvika att ta med er för att inhandla skolmaterial tills en eller ett par dagar innan skolan börjar.”

“Va? Varför? De andra barnen kan ju redan magi, eller hur? Jag måste börja komma ifatt med en gång!”

“Var inte orolig, Mr. Potter.” svarade Professor McGonagall. “Hogwarts är fullt kapabelt att lära ut grunderna. Och jag misstänker, Mr. Potter, att om jag lämnar er ensam med skolböckerna i två månader, även utan trollstav, så kommer jag komma tillbaka till en krater med böljande lila rök, en övergiven stad och en svärm av brinnande zebror som terroriserar vad som återstår av England.”

Harrys mamma och pappa nickade perfekt synkroniserat.

“Mamma! Pappa!”

—————————————————————-

Fotnot 2: Energiprincipen är Termodynamikens första huvudsats, och innebär att energi aldrig försvinner, utan bara omvandlas från till exempel fast material till värme när man eldar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Energiprincipen   (Tillbaka)

Fotnot 3: Fysik som handlar om vad som rör sig inuti atomer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvantmekanik (Tillbaka)