”Abbot, Hanna!”
Paus.
“HUFFLEPUFF!”
“Bones, Susan!”
Paus.
“HUFFLEPUFF”
“Boot, Terry!”
Paus.
“RAVENCLAW!”
Harry kastade ett öga på sin nya elevhemskamrat, mest för att snabbt se hans ansikte. Han försökte fortfarande komma till sina sinnen efter sitt möte med spökena. Det sorgliga, verkligen sorgliga, var att han faktiskt verkade lyckas samla sig igen. Det kändes fel. Som att det snarare borde ha tagit åtminstone en dag. Kanske en hel livstid. Eller kanske aldrig.
“Corner, Michael!”
Lång paus.
“RAVENCLAW”
Vid talarstolen framför det stora honnörsbordet stod Professor McGonagall med en bister min. Och hon såg sig strängt omkring medan hon ropade upp namn efter namn, även om hon också gett Hermione och några få till ett leende. Bakom henne, i den högsta stolen vid bordet – mer av en guldtron egentligen – satt en rynkig och glasögonprydd uråldrig trollkarl, med silvervitt hår som såg ut som att det räckte ända ner till golvet om det hade gått att se. Han betraktade sorteringshatten med ett vänligt uttryck. Han var en så stereotyp uppenbarelse av en Klok Gammal Man som man hade kunnat åstadkomma, utan att verkligen vara orientalisk. (Fast Harry hade lärt sig att vara försiktig med stereotypa bedömningar sedan han träffade Professor McGonagall första gången och förväntat sig att hon skulle skrocka som en sagohäxa) Den uråldriga trollkarlen hade applåderat alla elever när de sorterats, med ett oförtrutet leende som lyckade skina i en unik förtjusning för varje elev.
På vänster sida om den gyllene tronen satt en man med skarp blick och buttert ansikte, som inte applåderat någon. Han verkade på något sätt se rakt tillbaka mot Harry varje gång Harry såg på honom. Längre bort till vänster satt mannen med det färglösa ansiktet som Harry hade sett inne på Den Läckande Kitteln. Hans blick irrade runt som i panik över den omgivande folkmassan, och han verkade rycka och vrida sig på sin stol. Harry märkte att han själv av någon anledning satt och stirrade på mannen. Till vänster om honom satt tre äldre häxor som inte verkade särskilt intresserade av eleverna. Till höger om guldstolen satt en medelålders häxa med en gul hatt på sitt runda huvud, som applåderat alla elever utom de som sorterats in i slytherins elevhem. En kort man med ett mesigt litet vitt skägg stod upp på sin stol. Han hade klappat händer för alla elever, men lett bara emot de i Ravenclaw. Och längst ut till höger – som tog lika mycket plats som tre mindre personer – satt den enorma massa till varelse, som hade tagit emot dem alla när de stigit av tåget. Han hade presenterat sig som Hagrid, Nyckelväktare och Egendomsförvaltare.
“Är mannen som står upp föreståndare för Ravenclaw?” viskade Harry till Hermione.
För en gångs skull svarade inte Hermione med en gång; hon såg sig hela tiden om från sida till sida, såg bort mot sorteringshatten och skruvade på sig så ivrigt att att Harry tänkte att hennes fötter snart skulle kunna lyfta från marken.
“Ja det är han.” svarade en av prefekterna som följt med dem, en ung kvinna som bar Ravenclaws blåa färg. Miss Clearwater, om Harry mindes rätt. Hennes röst var låg men det märktes att hon var lite stolt. “Filius Flitwick, den mest kända Trolldomsmästaren vid liv, och tidigare Duellvinnare…”
“Varför är han så kort?” väste en elev vars namn Harry inte kom ihåg. “Är han en halvblod?”
En kylig blick från den unga kvinnliga prefekten. “Professorn har svartalfer i släkten, ja…”
“Va?!” utbrast Harry oavsiktligt, vilket fick Hermione och fyra andra elever att hyscha mot honom.
Harry fick en överraskande hotfull blick av prefekten för Ravenclaw.
“Jag menar…” viskade Harry. “Inte för att jag har något emot det… det är bara… jag menar… hur är det möjligt? Man kan inte blanda två olika arter och få fertil avkomma! Det skulle behövas en förändring av hela den genetiska instruktionen för varenda organ som skiljer sig mellan arterna, det skulle vara som att försöka bygga… ett fordon som är till hälften vagn och till hälften båt eller något.”
Prefekten såg fortfarande på Harry med allvarlig min. “Varför skulle man inte kunna bygga ett sådant fordon?”
“Schhhh!” schhh:ade en annan prefekt, trots att häxan från Ravenclaw fortfarande pratat tyst.
“Jag menar…” sa Harry ännu tystare, och försökte komma på hur han skulle ställa en fråga om ifall svartalfer har utvecklats från människan, eller från en gemensam föregångare till människan som Homo Erectus, eller om svartalfer är gjorda av människor på något sätt, kanske genom att vara människor under ständig förtrollning, som gick i arv om båda föräldrarna var svartalfer. Det skulle förklara att korsbefruktning var möjlig, och i sådana fall skulle svartalferna vara en oerhört värdefull andra datapunkt för forskning om hur intelligens utvecklas inom andra arter än människans. Nu när Harry tänkte på det så hade inte svartalferna på Gringotts framstått som totalt främmande, icke-mänskliga väsen, inget som Dirdir eller Puppeteers36 . “Jag menar… varifrån kommer svartalferna?”
“Litauen.” viskade Hermione frånvarande. Hennes ögon var fortfarande fixerade på sorteringshatten.
Nu fick hon ett leende från den kvinnliga prefekten.
“Strunt samma.” viskade Harry.
Vid talarstolen ropade Professor McGonagall nästa namn. “Goldstein, Anthony!”
“RAVENCLAW!”
Bredvid Harry studsade Hermione upp och ner med hälarna så hårt att hennes fötter faktiskt lyftes från golvet vid varje studs.
“Goyle, Gregory!”
Det blev en lång tystnad under hatten. Nästan en minut.
“SLYTHERIN!”
“Granger, Hermione!”
Hermione slet sig loss och sprang i full gallop mot sorteringshatten, plockade upp den och drog ner det lappade gamla tygstycket hårt över huvudet. Harry himlade med ögonen. Det var Hermione som berättat för honom om sorteringshatten, men hon hanterade den sannerligen inte som den oersättliga, livsviktiga, 800-åriga artefakt av glömd magi som precis skulle utöva avancerad telepati på hennes medvetande – och som dessutom inte såg ut att vara i ett särskilt bra fysiskt skick.
“RAVENCLAW!”
Ingen överraskning alls. Harry förstod inte varför Hermione hade verkat så nervös över det. I vilket galet alternativt universum skulle den flickan inte sorteras till Ravenclaw? Om inte Hermione Granger platsade i Ravenclaw fanns det ingen anledning för Ravenclaws elevhem att existera över huvud taget.
Hermione kom fram till Ravenclaws bord och fick en pliktskyldig applåd. Harry undrade om hurrandet skulle ha varit högre, eller lägre, om de hade en aning om på vilken avancerad nivå deras nya tillskott skulle kunna utmana dem. Harry kunde räkna upp pi:s decimaler fram till 3,141592 eftersom noggrannhet på en miljondels nivå är tillräckligt i de flesta sammanhang. Hermione kunde hundra decimaler av pi eftersom det var så många som fanns tryckta på baksidan av hennes mattebok.
Neville Longbottom hamnade i Hufflepuff, vilket gjorde Harry nöjd. Om det elevhemmet verkligen hade den lojalitet och det kamratskap som det förväntades ha, så skulle det ge Neville de trofasta vänner han så starkt behövde. Smarta barn i Ravenclaw, onda i Slytherin, folk med hjälte-komplex i Gryffindor, och alla som gör det verkliga arbetet i Hufflepuff.
(Även om Harry faktiskt hade gjort rätt i att fråga en Ravenclaw-prefekt först. Den unga kvinnan hade inte ens sett upp från sin bok eller identifierat Harry. Hon hade bara pekat med en trollstav i riktning mot Neville och muttrat något. Varpå Nevill sett omtumlad ut och vandrat iväg till den femte vagnen från loket och den fjärde kupén till vänster, där paddan verkligen befann sig.)
“Malfoy, Draco!” hamnade hos Slytherin, och Harry pustade ut en liten, lättad suck. Det hade verkat helt säkert, men man vet aldrig vad en liten incident kan göra mot en utstakad väg.
Professor McGonagall ropade: “Perks, Sally-Anne!”, och från samlingen av barn lösgjorde sig en blek, pinnsmal flicka som på något sätt verkade vara på väg att övergå i gasform vilken sekund som helst, och aldrig mer synas till eller bli ihågkommen.
Och sedan (med ett sting av oro så noggrant borttryckt från sin röst och sitt ansikte att man behövde känna henne väl för att alls märka det), drog Minerva McGonagall djupt efter andan och ropade ut: “Potter, Harry!”
Det blev plötsligt tyst i salen.
Alla samtal stannade upp.
Alla ögon vände sig för att se.
För första gången i hela sitt liv upplevde Harry att han kanske hamnat i en situation där han hade chansen att känna scenskräck.
Harry stampade genast ner sina känslor. Hela rum med människor som stirrar på honom var något han behövde vänja sig vid, om han ville leva i den brittiska trollkarlsvärlden, eller egentligen göra något intressant över huvud taget med sitt liv. Med ett påklistrat självsäkert leende lyfte han en fot och tog ett steg framåt…
“Harry Potter!” hördes ett rop från antingen Fred eller George Weasley, och sedan ett “Harry Potter!” från även den andra Weasley-tvillingen. En sekund senare ropade hela Gryffindor-bordet, och snart hade även en stor del från Ravenclaw och Hufflepuff också tagit upp ropet.
“Harry Potter! Harry Potter!”
Och Harry Potter började gå framåt. Alldeles för långsamt, insåg han när han börjat. Men då var det för sent att ändra fart utan att se löjlig ut.
⦽⦽⦽⦽
”Harry Potter! Harry Potter! HARRY POTTER!”
Med en alldeles för säker känsla av vad hon skulle få se, vände sig Minerva McGonagall om och såg mot honnörsbordet.
Trelawney fläktade sig frenetiskt i ansiktet, Filius såg nyfiken ut, Hagrid klappade med, Sprout såg allvarlig ut, Vector och Sinistra förbryllade, och Quirell stirrade uttryckslöst ut i tomma intet. Albus log vänligt. Severus grep om sin tomma vinbägare med vitnande knogar, så hårt att silvret sakta deformerades i hans hand.
Med ett brett leende, och huvudet först i en lätt bugning åt ena hållet, och sedan åt andra medan han gick förbi elevborden, skred Harry Potter fram i en utdragen takt. En prins som beträder sitt slott.
“Rädda oss från några fler Mörkrets Herrar!” ropade en av Weasley-tvillingarna, och därefter skrek den andre: “Särskilt om de är lärare!” till skrattsalvor från alla håll utom Slytherin-bordet.
Minervas läppar stramades åt till en vit linje. Hon skulle ta ett samtal med de hemska tvillingarna angående det där sista. Trodde de att hon var maktlös bara för att det var första dagen på skolåret och Gryffindor inte hade några poäng att dra av ännu? Om de inte brydde sig om risken att bli avstängda så fick hon hitta på något annat.
Sedan, i en flämtning av skräck, såg hon mot Severus. Han måste väl förstå att pojken Potter inte kunde ha en aning om vad det handlade om…
Severus’ ansikte hade gått från vrede till ett obekymrat, nästan trevligt, uttryck. En svagt leende spelade på hans läppar. Han tittade åt Harry Potters håll, inte mot Gryffindorbordet. Hans hand höll de krokiga resterna av en vinbägare.
⦽⦽⦽⦽
Harry Potter gick framåt med ett ständigt leende. Han kände sig varm inombords, och samtidigt ganska vidrig.
De jublade åt honom för ett jobb han gjort när han var ett år gammal. Ett jobb han inte helt lyckats slutföra. Någonstans, på något sätt, var Mörkrets Herre fortfarande vid liv. Skulle de hurra lika mycket, om de visste det?
Men Mörkrets Herres kraft hade brutits ner en gång.
Och Harry skulle skydda dem igen. Om det verkligen fanns en profetia och det var vad den sa. Eller, egentligen oavsett vad någon jäkla profetia hade att säga.
Alla dessa människor som trodde på honom och jublade… Harry kunde inte stå ut med att låta det vara falskt. Att lysa upp som en fackla och sedan brinna ut, som så många andra underbarn. Att vara en besvikelse. Att misslyckas med att leva upp till sitt rykte som en symbol för Ljuset, oavsett hur han fått det. Han skulle tveklöst, helt säkert, ovillkorligen, oavsett hur lång tid det skulle ta och även om det skulle kräva hans liv – han skulle uppfylla deras förväntningar. Och sedan gå vidare, och överträffa dessa förväntningar, så att människor skulle se tillbaka och fråga sig varför de en gång förväntat sig så lite av honom.
“HARRY POTTER! HARRY POTTER! HARRY POTTER!”
Harry tog de sista stegen fram till sorteringshatten. Han gjorde en bugning gentemot Kaosordern vid Gryffindor-bordet, och vände sig sedan och bugade åt andra sidan salen, och väntade på att applåderna och fnittret skulle avta.
(Långt bak i sitt medvetande undrade han om sorteringshatten var självmedveten, i meningen att vara medveten om sin egen medvetenhet, och i sådana fall, om den var nöjd med att bara få prata med elvaåringar, en gång om året. Det hade verkat så på sången: En sorteringshatt, ja det är jag. Jag sover ett år och jag jobbar en dag…)
När det återigen var tyst i rummet satte sig Harry på stolen och placerade mycket försiktigt den 800 år gamla telepatiska artefakten av glömd magi på sitt huvud.
Han tänkte, så hårt han kunde: Sortera mig inte! Jag har frågor jag måste ställa dig! Har jag någonsin blivit Oblivierad? Sorterade du Mörkrets Herre när han var barn, och kan du berätta om alla hans svagheter? Är Mörkrets Herres ande bunden till mitt ärr och är det därför jag blir så arg ibland? Det är de viktigaste frågorna, men om du har lite mer tid så kanske du kan berätta allt jag behöver veta för att kunna återupptäcka den bortglömda magi som skapade dig?
In i tystnaden i Harrys innersta, där det tidigare aldrig hörts mer än en enda röst, dök det för ett ögonblick upp en främmande stämma, som lät märkbart orolig.
“Åh kära nån. Det här har aldrig hänt förut…”
—————————————————————-
Fotnot 36: Dirdir och Puppeteers är varelser i Science Fiction-böcker. (Tillbaka)