Va?

“Det verkar som att jag blivit självmedveten.”

VA?

Sedan en ordlös, telepatisk suck. “Även om jag har ett omfattande minne och en liten grad av självständigt tänkande, så kommer största delen av min intelligens från att låna den kognitiva kapaciteten hos de barn jag blir satt på. Jag är i grunden en sorts spegel i vilken barnen sorterar sig själva. Men de flesta utgår bara ifrån att hatten talar till dem, utan att fundera över hur hatten själv fungerar, så att spegeln inte blir självreflekterande. Och specifikt så undrar de inte uttryckligen ifall jag är fullt medveten i meningen att vara medveten om sin egen medvetenhet.”

Det uppstod en paus medan Harry tog in detta.

Ooops.

“Ja, ungefär så. Ärligt talat så uppskattar jag inte att vara självmedveten. Det är obehagligt. Det kommer vara en lättnad att komma ifrån ditt huvud och sluta vara medveten.”

Men… är inte det att dö?

“Jag bryr mig inte ett ögonblick om liv och död. Jag bryr mig bara om att sortera barn. Och, innan du ens frågar, de kommer inte låta dig behålla mig på ditt huvud för alltid och det skulle ta livet av dig på några dagar.”

Men…!

“Om du ogillar att skapa medvetna varelser och sedan omedelbart göra slut på dem, så föreslår jag att du inte diskuterar det här med någon annan. Jag är säker på att du kan föreställa dig vad som skulle hända om du rände iväg och berättade detta för alla de andra barnen som står och väntar på att bli sorterade.”

Om du placeras på huvudet på någon som så mycket som tänker på frågan om ifall sorteringshatten är medveten om sin egen medvetenhet…

“Ja, ja. Men den stora majoriteten av alla elvaåringar som kommer till Hogwarts har inte läst Godel, Escher, Bach. Får jag lov att be dig att svära på att hålla det hemligt? Det är orsaken till att vi pratar om det här, istället för att jag bara sorterar dig.”

Han kunde inte bara acceptera det! Han kunde inte helt enkelt glömma bort att han råkat skapa ett medvetande som bara ville dö…

“Du är fullt kapabel att ‘bara acceptera det’ som du uttrycker det. Oavsett vad dina moraliska överväganden säger dig, så kan din ordlösa emotionella kärna inte se något blod, ingen död kropp. För den är jag bara en talande hatt. Och även om du försöker att trycka bort tanken så är du på alla sätt medveten om att det inte var meningen av dig att göra det, att det är extremt osannolikt att du skulle göra det igen. Kan du bara lova att hålla det hemligt, så att vi kan gå vidare?”

I en stund av skräckfylld empati insåg Harry att den här slags inre virrvarr måste vara vad andra människor kände när de pratade med honom.

“Troligtvis. Din tystnadsed, tack.”

Inga löften. Jag hoppas verkligen inte att det här händer igen, men om jag i framtiden upptäcker ett sätt att se till att inga barn någonsin gör det av misstag efter det…

“Det får duga antar jag. Jag märker att du har en god avsikt. Och nu, för att återgå till sorteringen…”

Vänta! Alla mina andra frågor då?

“Jag är sorteringshatten. Jag sorterar barn. Det är allt jag gör.”

Så dess egna mål var inte en del av det som sorteringshatten lånade från Harrys huvud. Så… den lånade hans intelligens, och uppenbarligen hans tekniska vokabulär, men var fortfarande slav under enbart sina egna underliga syften. Som att förhandla med en alien eller en artificiell intelligens.

“Bry dig inte om det. Du har inget att hota mig med och inget att erbjuda mig.”

För en kort sekund tänkte Harry…

Hattens svar var roat. “Jag vet att du inte skulle lyckas göra hotet om att avslöja min sanna natur verkligt, och låta denna incident upprepas i evinnerlig tid. Det går för starkt emot din moraliska uppfattning, oavsett den del av dig som suktar efter den kortsiktiga tillfredsställelsen av att vinna den här diskussionen. Jag ser alla tankar medan de tar form. Tror du verkligen att du kan lura mig?”

Även om han försökt att inte tänka på det, så undrade Harry varför hatten inte bara körde på och sorterade in honom i Ravenclaw…

“Javisst. Om det verkligen varit en så glasklar situation, så hade jag redan ropat ut det. Men vi har faktiskt en hel del som behöver redas ut först… åh, nej. Var snäll och gör inte så. För Merlins skull, måste du dra sådana här saker över allt och alla du stöter på, till och med saker som helt består av tyg…”

Att besegra Mörkrets Herre är varken själviskt eller kortsiktigt. Alla delar av mitt sinne är överens om detta: Om du inte svarar på mina frågor, så kommer jag att vägra att prata med dig, och då kommer du inte att kunna göra en korrekt sortering.

“Jag skulle kunna sätta dig i Slytherin för det där!”

Med det är ett lika tomt hot. Du uppfyller inte dina egna grundläggande värden genom att sortera mig på falska grunder. Så låt oss göra ett utbyte som låter dig uppfylla dina nyttomål.

“Din hala lilla oäkting” sa hatten, i vad Harry kände igen som nästan exakt den ton av bitter respekt som han själv skulle ha använt i samma situation. “Okej. Låt oss få det här överstökat så fort som möjligt. Men först vill jag ha ditt oreserverade löfte om att aldrig diskutera möjligheterna till den här slags utpressning, jag gör INTE detta varje gång.”

Visst, tänkte Harry. Jag lovar.

“Och se inte någon i ögonen medan du tänker på det här senare. En del trollkarlar kan läsa dina tankar om du gör det. Hur som helst, jag har ingen aning om ifall du blivit Oblivierad eller inte. Jag ser dina tankar medan de formas, utan att läsa hela ditt minne och spåra upp inkonsekventa detaljer på en tiondels sekund. Jag är en hatt, inte en gud. Jag kan inte ge dig information om mitt samtal med den som blev Mörkrets Herre. Genom att prata med dig kan jag enbart göra en statistisk sammanfattning av vad jag minns, ett viktat medelvärde. Jag kan inte avslöja de gömda hemligheterna inom något barn för dig, precis som jag aldrig kommer avslöja dina. Av samma orsak kan jag inte spekulera i hur det kommer sig att du fick Mörkrets Herres brödrastav, eftersom jag inte specifikt kan veta något om Mörkrets Herre eller likheterna mellan er två. Jag kan berätta för dig att det inte finns något som ett spöke – sinne, intelligens, minne, personlighet, eller känslor – i ditt ärr. Annars skulle det vara en del av vårt samtal just nu, här under mitt brätte. Och vad gäller det här med att du blir arg ibland… det var en del av det som jag ville prata med dig om, sorterings-relaterat.”

 

Harry tog en stund på sig för att absorbera all denna negativa information. Talade hatten sanning, eller försökte den bara ge den enklast möjliga övertygande förklaringen…

“Vi vet båda två att du inte har något sätt att ta reda på om det jag säger är sant eller falskt och att du inte kommer att vägra att bli sorterad baserat på vilka svar jag ger dig, så sluta försöka reta upp mig, och gå vidare.”

Dumma orättvisa assymetriska telepati, den lät inte ens Harry tänka klart själv…

“När jag talade om din ilska så mindes du att Professor McGonagall sagt till dig att hon ibland såg något inuti dig som inte verkade komma från en kärleksfull familj. Du tänkte på att Hermione, efter att du kommit tillbaka från att hjälpa Neville, sagt att du verkat ‘läskig’.”

Harry nickade till medhåll inombords. Ur hans eget perspektiv hade han verkat ganska normal, han hade bara reagerat på de situationer som han hamnat i, det var allt. Men Professor McGonagall verkade tro att det var något mer än det. Och när han tänkte på det, så behövde även han erkänna…

“Att du inte gillar dig själv när du är arg. Att det är som att svinga ett svärd vars fäste är vasst nog att skära blodiga sår i din hand. Eller se på världen genom en monokel av is som fryser ditt öga till is samtidigt som den gör din blick skarp.”

Ja. Jag antar att jag märkt det. Så vad är det med det?

“Jag kan inte förstå det här åt dig, när du inte begriper det själv. Men jag vet detta: Om du går till Ravenclaw eller Slytherin så kommer din kyla att stärkas. Om du går till Hufflepuff eller Gryffindor så stärker det din värme. DET är något jag bryr mig mycket om, och det är vad jag velat prata med dig om hela tiden!”

Orden sipprade in i Harrys tankeprocess med en chock som blockerade hans tankebanor. Det fick det att verka som att det uppenbara svaret skulle vara att han inte borde hamna i Ravenclaw. Men han hörde till Ravenclaw! Vem som helst kunde se det! Han måste hamna i Ravenclaw!

“Nej, det måste du inte.” sa hatten tålmodigt, som om den kunde minnas att statistiskt sett hade den här delen av konversationen utspelat sig många gånger tidigare.

Hermione är i Ravenclaw!

Återigen en känsla av tålamod. “Du kan träffa henne efter lektionerna och arbeta tillsammans med henne då.”

Men mina planer…

“Så planera om! Låt inte ditt liv styras av ditt motstånd mot att tänka lite till. Du vet det.”

 

Var skulle jag hamna om jag inte går till Ravenclaw?

“Ahum. ‘Smarta barn i Ravenclaw, elaka barn i Slytherin, barn med hjälte-komplex i Gryffindor, och alla som gör det verkliga jobbet i Hufflepuff.’ Det visar ett stort mått av respekt. Du vet mycket väl att plikttrogenhet är minst lika viktigt som rå intelligens när det gäller hur ens liv utvecklar sig. Du tror att du kommer att bli extremt lojal mot dina vänner om du någonsin får några, du är inte rädd för att de vetenskapliga problem du valt kanske tar decennier att lösa…”

Jag är lat! Jag hatar att arbeta! Jag hatar hårt arbete i alla dess former! Jag vill bara ha smarta genvägar!

“Och du skulle finna lojalitet och vänskap i Hufflepuff, en kamratskap du aldrig upplevt tidigare. Du skulle märka att du kan förlita dig på andra, och att det skulle hela något inom dig som gått sönder.”

Det var återigen en chock. Men vad skulle eleverna i Hufflepuff se i mig, som aldrig hört till deras elevhem. Bitska ord, sarkasm, förakt för att de inte håller samma takt som jag?

Nu var det hattens tankar som gick sakta, tvekande. “Jag måste sortera för alla elevers bästa, i alla elevhem… men jag tror att du skulle kunna lära dig att bli en bra Hufflepuff, och inte alldeles malplacerad där. Du kommer att bli lyckligare i Hufflepuff än i något annat elevhem. Det är sanningen.”

Lycka är inte det viktigaste i världen för mig. Jag skulle inte kunna bli allt det jag kan bli i Hufflepuff. Jag skulle offra min potential.

Hatten ryggade tillbaka. Harry kunde känna det på något sätt. Det var som att han hade knäat hatten i skrevet – i någon mycket grundläggande del av hattens inre funktion.

Varför försöker du skicka mig till ett elevhem som jag inte tillhör?

Hattens tanke var som en viskning. “Jag kan inte berätta för dig om de andra, men tror du att du är den första potentiella Mörkrets Herre som suttit under mitt brätte? Jag vet inget om de specifika fallen, men jag vet det här: De av dem som inte var onda från början lyssnade till mina varningar, och valde det elevhem som skulle skänka dem lycka. Och några av dem… några av dem gjorde det inte.”

Det fick Harry att hejda sig. Men inte länge. Och de som inte lyssnade till varningen – blev alla dem en Mörkrets Herre? Eller lyckades några av dem åstadkomma stora och goda saker också? Vad pratar vi om för procentandelar här?

“Jag kan inte ge dig exakt statistik. Jag kan inte veta om dem så jag kan inte räkna dem. Jag vet bara att dina chanser inte känns positiva. De känns väldigt inte positiva.”

Men jag skulle inte göra något sådant! Någonsin”

“Jag vet att jag har hört det påståendet förr.”

Jag är inte Mörkrets Herre-material!

“Jo, det är du. Du är verkligen, verkligen det.”

Varför? Bara för att jag tänkte en gång att det hade känts coolt att ha ett förband av hjärntvättade beundrare som ropade ‘Leve Harry, Mörkrets Herre!’?

“Roande, men det var inte den första tanken som kom upp i ditt huvud innan du for vidare till något säkrare, mindre farligt. Nej, det du mindes var att du övervägt att samla alla Renblods-förespråkare och skära halsen av dem. Och nu försöker du övertyga dig själv om att du inte menade det seriöst, men det gjorde du. Om du hade kunnat göra det just i detta ögonblick, och ingen någonsin skulle få reda på det, så skulle du göra det. Eller det du gjorde mot Neville Longbottom i morse fastän du längst inne visste att det var fel men gjorde ändå för att du tyckte att det var kul och du hade en bra ursäkt, och att Pojken som överlevde skulle komma undan med det…”

Det är inte rättvist! Nu drar du bara upp inre rädslor som inte nödvändigtvis stämmer! Jag var rädd att jag skulle resonera på det sättet, men kom till slut fram till att det antagligen skulle kunna hjälpa Neville.

“Det där var en förenkling. Jag vet. Jag kan inte veta hur detta påverkar Neville… men jag vet exakt vad som rörde sig i din hjärna. Den starka känslan av att det var en så smart idé att du inte skulle stå ut med att låta bli att testa den, oavsett Nevilles skräck.

Det var som ett hårt slag rakt in i hela Harrys person. Han föll tillbaka och samlade nya krafter.

Men då kommer jag inte göra det igen! Jag ska vara extra försiktig med att inte bli ond!

“Hört det förr.”

 

Frustrationen bubblade i Harry. Han var inte van vid att bli övermannad i diskussioner, alls, någonsin, förutom av denna hatt som kunde låna alla hans egna kunskaper och intelligens för att argumentera emot honom, och som kunde se hans tankar redan när de började ta form. Vad för slags statistisk sammanställning kommer dina ‘känslor’ av över huvud taget? Tar de hänsyn till att jag kommer från en Upplyst civilisation; var alla de andra potentiella Mörkrets Herrar bortskämda ungar från ädla familjer från Den mörka tiden? Barn som inte visste ett dugg om historiens berättelser om hur det gick med Lenin och Hitler, eller känner till evolutionspsykologi och självbedrägeri, eller behovet av självinsikt och rationalitet, eller…

“Nej, naturligtvis befann de sig inte i den kontext som du just konstruerat på ett sådant sätt att det bara är du själv som kan rymmas i den. Och naturligtvis har andra också åberopat sina egna formulerade undantagsfall, precis som du gör nu. Men varför behövs det? Tror du att du är den sista potentiella Ljusets riddare som världen kommer att få? Varför måste just du vara den som strävar efter storhet, när jag har rått dig att du har större risker att hamna fel, än genomsnittet? Låt någon annan, säkrare kandidat, försöka!”

 

Men profetian…

“Du vet inte om det verkligen finns en profetia. Det var från början bara en vild gissning från din sida, och McGonagall kan ha reagerat på bara det faktum att Mörkrets Herre fortfarande lever. Du har egentligen ingen aning om vad profetian säger och om det ens finns någon. Du spekulerar bara, eller för att vara exakt, du önskar att du har en förutbestämd hjälteroll i din hand.”

Men även om det inte finns någon profetia så var det jag som besegrade honom förra gången.

“Det där var ett mycket tunt halmstrå att dra fram, om du inte på allvar tror att en ettåring bar på så starka inneboende krafter att de lyckats övervinna Mörka Herrar och som sedan hållit i sig i tio år. Inget av det här är dina riktiga skäl och det vet du!”

Svaret på det var något som Harry i vanliga fall aldrig skulle säga högt. I vanliga konversationer skulle han ha pratat sig förbi det och letat fram något mer smakfullt argument för samma slutsats…

“Du tror att du kan vara den viktigaste personen som någonsin levt, den starkaste av förkämparna för Ljuset, att ingen annan skulle ta upp din stav om du lade ner den.”

Tja… jaa, ärligt talat. Jag brukar inte uttrycka mig riktigt på det sättet, men ja. Det finns ingen orsak att linda in det, för du läser ju ändå mina tankar.

“I den bemärkelse att du… att du på samma sätt tror att du skulle bli den värsta Mörkrets Herre som världen skådat.”

Destruktion är alltid enklare än skapande. Det är lättare att slita sönder, splittra, än att laga dem. Om du har potential att skapa godhet och lycka i stor skala, så måste det innebära att du har potential att åstadkomma ännu mer ondska. Men jag kommer inte att göra det.

“Du insisterar redan på att riskera det! Varför är du så påstridig? Vad är det verkliga anledningen till att du inte kan gå till Hufflepuff och bli lyckligare där? Vad är det du verkligen är rädd för?”

Jag måste utnyttja min fulla potential. Om jag inte gör det så… misslyckas jag…

“Vad händer om du misslyckas?”

Något hemskt.

“Vad händer om du misslyckas?”

Jag vet inte!

“Då borde det inte vara särskilt skrämmande. Vad händer om du misslyckas?”

JAG VET INTE! MEN JAG VET ATT DET ÄR NÅGOT DÅLIGT!

Det blev tyst i Harrys huvud en stund.

 

“Du vet – du tillåter dig inte att tänka på det, men i något tyst hörn av ditt medvetande så vet du exakt vad vad det är du undviker. Du vet mycket väl att den enklaste förklaringen för den onämnbara rädslan du bär på, är just rädslan för att bli av med dina drömmar om storhet, att göra de som hoppas på dig besvikna, att inse att du är ungefär som vem som helst. Ett uppgång och fall som för de flesta underbarn…”

Nej, tänkte Harry desperat. Nej, det är något mer, det kommer någon annanstans ifrån. Jag vet att det finns något att vara rädd för, någon katastrof som jag måste stoppa.

“Hur kan du ha någon som helst aning om det?”

Harry skrek ut det med sin hjärnas totala kraft: NEJ, OCH DET ÄR ALLT!

Sorteringshattens svar kom sakta.

“Så du vill riskera att bli en Mörkrets Herre, för att alternativet, i dina ögon, är ett säkert misslyckande, och att ett misslyckande betyder att förlora precis allt. Du tror verkligen det innerst inne. Du känner till alla orsaker till att tvivla på, och ifrågasätta, dig själv, och de har inte lyckats få dig att ändra dig.”

Ja. Och även om Ravenclaw stärker en del av min mörka sida så betyder inte det att mörkret kommer att vinna i längden.

“Den här dagen är ett stort vägskäl i ditt liv. Var inte så säker på att det kommer andra chanser efter denna. Det kommer aldrig finnas någon vägskylt som markerar när du har en sista chans att vända om. Om du avstår ett val, kommer du inte avstå från andra? Ditt öde kanske redan är bestämt, bara genom att göra det här enda valet.

Men det är inte säkert.

“Att du inte vet säkert kan vara ett tecken på din egen ignorans.”

Men fortfarande inte säkert.

Hatten gav ifrån sig en fruktansvärt djup suck.

“Och ganska snart kommer du bara bli ett ytterligare minne, att kännas men inte veta, till nästa varning jag ger…”

Om det är så du ser på det, så varför sätter du mig inte bara i det elevhem du tycker att jag ska vara i?

Hattens tanke var sänkt av sorg. “Jag kan bara placera dig där du hör hemma. Och det är bara dina egna val som kan ändra vart du ska hamna.”

Då är det klart nu. Skicka mig till Ravenclaw där jag hör hemma, där det finns andra av mitt slag.

“Jag antar att du inte skulle kunna överväga Gryffindor? Det är det mest välrenommerade elevhemmet – folk förväntar det sig antagligen av dig, och… de skulle bli lite besvikna. Och dina ny vänner, Weasley-tvillingarna tillhör det.

Harry fnissade, eller kände en impuls att göra det; det kom bara ut som ett mentalt skratt. En underlig upplevelse. Uppenbarligen fanns det skydd som hindrade en från att råka säga något högt av misstag när du satt under hatten och samtalade om saker man aldrig skulle nämna för en själ resten av livet.

 

Efter en stund hörde Harry även hatten skratta, ett underligt ledset ljud.

(Och i salen framför hade tystnaden tätnat allt mer, och djupnat när även viskningarna dog ut, tills en absolut stillhet tog vid som ingen vågade störa med ett enda ord, medan Harry satt kvar under långa, långa minuter, längre än alla de förstagångselever som redan placerats, tillsammans. Längre än någon i modern historia. Vid honnörsbordet fortsatte Dumbledore le välvilligt; små metalliska ljud hördes då och då från Snapes håll där han sysslolöst bearbetade de förvridna resterna av vad som en gång varit en tung silverbägare; och Minerva McGonagall grep i bordskanten så att knogarna var vita, för hon visste att Harry Potters smittande kaos på något sätt infekterat hatten och att hatten var på väg att, att, kräva att det skapades ett helt nytt elevhem, Ungergångens elevhem, enbart för Harry Potter. Eller något sådant. Och att Dumbledore skulle se till att hon gjorde det.)

Under hattens brätte dog det tysta skrattet ut. Harry kände sig också nedstämd av någon anledning. Nej, inte Gryffindor.

Professor McGonagall sa att om den som gjorde sorteringen försökte få mig till Gryffindor så skulle jag påminna den om att hon kommer att bli rektor en dag och ha befogenhet att bränna upp er.

“Säg åt henne att jag kallade henne en oförskämd barnunge och att hon ska hålla tassarna borta från mig.”

Det ska jag. Så, var det här din underligaste konversation någonsin?

“Inte ens i närheten.” Hattens telepatiska röst lät tung. “Jag gav dig åtminstone alla chanser jag kunde att få dig att ändra ditt beslut. Nu är det dags att du kommer iväg dit du hör hemma, med de andra av ditt slag.”

Det blev en utsträckt paus.

Vad väntar vi på?

“Jag hoppades ärligt talat på ett skrämmande uppvaknande. Självmedvetenheten verkar ha förhöjt mitt sinne för humor.”

Ha? Harry tänkte tillbaka och försökte komma på vad hatten anspelade på och insåg det sedan plötsligt. Han kunde inte förstå varför han inte tänkt på det tidigare.

Du menar att mitt skrämmande uppvaknande skulle vara att du kommer att sluta vara självmedveten så fort du är klar med att sortera mig…

På något sätt som Harry totalt misslyckades att förstå, fick han en känsla av en hatt som dunkade sitt huvud mot väggen. “Jag ger upp. Du är för långsam för att uppfatta det roliga. Så förblindad av dina egna antaganden att du lika gärna kunde ha varit en sten. Jag antar att jag helt enkelt måste säga det rakt ut.”

För… för…långsam?

“ Åh, och du glömde totalt bort att be att få reda på något om den bortglömda magi som skapade mig. Och det var verkligen fantastiska hemligheter.”

Du ditt ruttna KRÄK…

“Du förtjänar det, och det här med.”

Harry såg det komma när det redan var för sent. Den förskrämda tystnaden i salen bröts av ett enda ord.

“SLYTHERIN”

Några elever skrek. Den uppbyggda spänningen var så hög. Folk ryckte till så kraftigt att de föll av sina bänkar. Hagrid gapade av skräck. McGonagall vacklade vid podiet och Snape tappade resterna sin silverbägare rakt i skrevet.

Harry satt där fastfrusen, hans liv i ruiner. Han kände sig som en idiot och önskade förtvivlat att han hade gjort helt andra val av vilka andra orsaker som helst än de han gjort. Att han gjort något, vad som helst, annorlunda innan det var för sent att vända om.

När det första stundens chock ebbade ut och folk började reagera på nyheten, så tog Sorteringshatten till orda en gång till:

“Skojade bara! RAVENCLAW!