Affären för knytpungar av åsneskinn var en pittoresk liten butik (några skulle nog säga söt) gömd bakom ett grönsaksstånd som låg på baksidan av en affär för magiska handskar på en gränd från en sidogata till Diagongränden. Tyvärr var inte butiksinnehavaren en uråldrig skrynklig gumma, utan bara en osäker ung kvinna iklädd en urblekt gul dräkt. Just nu höll hon upp en Åsneskinn Superpung qx31 som lockade med löftet om att den hade både Öppnande Gap och en Osynlig Utvidgningsförtrollning – det gick faktiskt att få in riktigt stora saker i den, men bara till ett viss gräns.

Harry hade insisterat på att de skulle gå hit med en gång, det första de gjorde – så starkt han nu vågade insistera utan att Professor McGonagall skulle bli misstänksam. Harry hade något som han behövde lägga ner i skinnpungen så fort som möjligt. Inte påsen med galleonerna som Professor McGonagall låtit honom ta ut från valvet på Gringotts. Det var alla de andra galleonerna, de som Harry i hemlighet hade föst in i sin ficka när han fallit ner i högen av guldmynt. Det var en riktig olycka, men Harry går inte miste om chanser i första taget. Även om det faktiskt var mer av en stundens ingivelse… Sedan dess gick Harry med pengapåsen precis vid byxfickan, så att allt klirrande som hördes skulle se ut att komma från den.

Detta besvarade dock inte frågan om hur han skulle få ner de gömda mynten i väskan utan att bli upptäckt. Även om de egentligen vad hans, så var de ändå stulna… Själv-stulna? Hemtjuvade?

Harry såg upp från Åsneskinn Superpung qx31-väskan som låg på disken framför honom. “Får jag testa den? För att se att den fungerar, eh, som den ska?” Han iklädde sig ansiktet hos ett lekfullt, oskyldigt barn med stora nyfikna ögon.

Och visst, efter att Harry tio gånger lagt ner pengapåsen i väskan, sträckt ner handen, viskat “pengapåse” och tagit ut den, så tog Professor McGonagall några steg därifrån och började titta på andra varor i butiken, och innehavaren följde efter.

 

Harry stoppade i myntpåsen i åsneskinnspungen med sin vänstra hand; medan hans högra grep om några av mynten från hans ficka och förde den mot pungen och stoppade ner dem samtidigt med myntpåsen. Han stoppade ner den vänstra handen igen, viskade “pengapåse” och fick tillbaka den. Samtidigt hämtade den högra handen en ny handfull med själv-stulna mynt och smugglade ner dem tillsammans med pengapåsen på samma sätt.

Professor McGonagall tittade på honom vid ett tillfälle, men Harry lyckades undvika att stelna till eller fumla när det skedde. Hon såg inte ut att ha upptäckt något. Fast man visste aldrig säkert, när det gällde vuxna med ett sinne för humor. Det behövdes tre omgångar för att få ner det själv-stulna guldet i väskan. Harry gissade att han lyckats stjäla ungefär 30 galleoner från sig själv.

Harry reste sig, torkade lite svett ur pannan, och andades ut. “Jag skulle vilja ha den här, tack.”

Femton galleoner lättare (dubbelt så mycket som en trollstav kostade, tydligen) och en Åsneskinn Superpung qx31 tyngre, tryckte sig Harry och Professor McGonagall ut genom dörren. Den formade sig till en hand som vinkade dem adjö när de gav sig av, och sträckte sin arm efter dem på ett sätt som gjorde Harry en aning illa till mods.

 

Och sedan, olyckligtvis…

“Är ni verkligen Harry Potter?” viskade den gamla mannen med en tår som rann ner över hans kind. “Det skulle ni väl aldrig ljuga om, eller hur? Jag har hört rykten som påstår att ni inte överlevde Den dödliga förbannelsen, och att det är orsaken till att ingen sett er sedan dess.”

Det verkade som att Professor McGonagalls förklädnadsformel inte var särskilt effektiv gentemot mer erfarna magiutövare.

Professor McGonagall hade lagt en hand på Harrys axel och knuffat in honom i närmsta gränd så fort hon hörde “Harry Potter?”. Den gamle mannen hade följt efter, men det verkade åtminstone inte som att någon annan hade hört honom.

Harry funderade över frågan. Var han verkligen Harry Potter? “Jag vet bara vad folk har sagt om mig.” sa han. “Det är ju inte som att jag minns när jag föddes.” Han borstade bort håret i pannan. “Jag har haft det här ärret så länge jag kan minnas, och jag har kallats för Harry Potter så länge jag minns. Men…” sa Harry fundersamt. “Om det finns skäl att misstänka att det handlar om en konspiration, så finns det inget som säger att man inte tagit ett annat litet föräldralöst barn och få honom att under uppväxten tro att det är han som är Harry Potter…”

Professor McGonagall slog i utmattning sin hand mot sitt ansikte. “Ni är nästan exakt lik er pappa James, så som han såg ut när han började på Hogwarts. Och jag kan vittna bara utifrån personligheten att ni är relaterad till Gryffindors Odåga.”

“Hon kan också vara en del av konspirationen” påpekade Harry.

“Nej.” skälvde den gamla mannen fram. “Hon har rätt. Ni har er mammas ögon.”

“Hmmm.” Harry rynkade pannan. “Jag antar att ni också skulle kunna vara inblandad…”

“Nu räcker det, Mr. Potter.”

Den gamle mannen lyfte en hand som för att röra vid Harry, men sänkte den igen. “Jag är bara glad att ni lever.” mumlade han. “Tack, Harry Potter. Tack för det ni gjorde… jag ska lämna er ifred nu.”

Och hans käpp slog sakta i marken när han långsamt rörde sig ut ur gränden och ner mot Diagongrändens huvudgata.

 

Professorn såg sig om med ett spänt och bistert ansiktsuttryck. Harry började automatiskt göra samma sak. Men gränden var tom sånär som på gamla torkade löv på gatan, och från öppningen mot Diagongränden syntes bara människor som snabbt passerade förbi.

Professor McGonagall verkade äntligen slappna av. “Det där var inte vist gjort.” sa hon med låg röst. “Jag vet att du inte är van vid det här, Mr. Potter, men människor här bryr sig om er. Försök att vara snäll emot dem.”

Harry såg ner på sina skor. “Det borde de inte.” sa han med ett sting av bitterhet. “Bry sig om mig, menar jag.”

“Ni räddade dem från Ni-vet-vem.” sa Professor McGonagall. “Hur skulle de kunna låta bli att bry sig?”

Harry såg upp mot häx-kvinnans allvarliga ansikte under den spetsiga hatten, och suckade. “Jag antar att om jag sa Det fundamentala attributionsfelet så skulle ni inte förstå vad jag menade.”¹¹

“Nej.” sa Professorn med sin starkt skotska accent. “Men förklara gärna, Mr. Potter.”

“Tja…” sa Harry, och försökte tänka ut hur man bäst förklarar just den här delen av mugglarnas vetenskap. “Tänk er att ni kommer till jobbet och ser en kollega som sparkar på sitt skrivbord. Ni tänker troligen ‘vilken arg person det där måste vara’. Men er kollega tänker på vad han varit med om på väg till jobbet. Att någon knuffat in honom mot en vägg och sedan skrikit på honom. Vem som helst hade blivit upprörd av det, tänker han. När vi betraktar andra så utgår vi ofta ifrån att deras handlingar beror på deras personlighet. Men när vi bedömer oss själva utgår vi istället ifrån omständigheterna. Människors val och handlingar framstår ofta som helt rimliga för personen själv, men som betraktare kan vi inte se de förklaringarna. Vi ser bara personen utifrån, i själva situationen. Och vi har ingen aning om hur personen skulle agera i en annan situation. Så det fundamentala attributionsfelet innebär att vi tenderar att förklara händelser utifrån permanenta, bestående personlighetsdrag, när de egentligen beror på tillfälliga omständigheter.” Det fanns en del mycket snygga experiment som bekräftade detta, men det var inget Harry tänkte gå in på för tillfället.¹²

 

Häxans ögonbryn hade åkt så högt upp att de försvann under hattens brätte. “Jag tror jag förstår…” sa Professor McGonagall långsamt. “Men vad har det med er att göra?”

Harry sparkade murväggen så hårt att han fick ont i foten. “Folk tror att jag räddade dem från Ni-vet-vem på grund av att jag är Ljusets riddare eller något sådant.”

“Den enda med makt att förinta Mörkrets Herre…” mumlade häxan, med ett ovanligt stänk av ironi.

“Precis.” sa Harry som kämpade med irritation och frustration. “Som att jag förintade Mörkrets Herre för att jag har någon slags permanent förgöra-Mörkrets-Herre-egenskap. Jag var femton månader gammal när det hände! Jag vet inte hur det gick till, men jag skulle gissa att det handlar om det som kallas en tillfällighet. Absolut inget som har med min personlighet att göra. Folk bryr sig inte om mig. De lägger inte alls märke till mig. De vill bara skaka hand med en dålig förklaring.” Harry gjorde en paus och såg på Professor McGonagall. “Vet ni vad som verkligen hände?”

“Jag har börjat bilda mig en uppfattning…” sa Professor McGonagall. “Efter att ha träffat er, skulle jag säga.”

“Ja?”

“Ni vann över Mörkrets Herre genom att vara gräsligare än han var, och överlevde Den dödliga förbannelsen genom att vara hemskare än döden själv.”

“Ha. Ha. Ha.” Harry sparkade mot murväggen igen.

Professor McGonagall skrockade. “Vi bör gå till madam Malkins härnäst. Jag är rädd att era mugglarkläder drar till sig en del uppmärksamhet.”

De sprang på ytterligare två beundrare på vägen dit.

 

Madam Malkins Dräkter hade en genuint tråkig fasad. Vanlig röd tegelsten, och ett skyltfönster där man såg de svarta dräkterna som fanns där inne. Inte dräkter som lyste eller ändrade form eller kunde snurra, eller som skickade ut skumma strålar som kunde gå rakt igenom ens tröja och kittla en. Enkla svarta dräkter, det var det enda som syntes genom fönstret. Dörren var uppställd och helt vidöppen, som för att visa att det inte rymdes några hemligheter där inne; man hade inget att dölja.

“Jag går iväg i några minuter, medan ni provar ut er dräkt.” sa Professor McGonagall. “Går det bra, Mr. Potter?”

Harry nickade. Han hatade djupt att shoppa kläder, och han kunde inte klandra den äldre häxan för att känna likadant.

Professor McGonagalls trollstav kom fram ur hennes ärm och knackade lätt på Harrys panna. “Och för att madam Malkin ska kunna bedöma dig ordentligt så tar jag bort Förklädnadsformeln.”

“Ähum…” sa Harry. Det oroade honom en aning; han var fortfarande inte van vid den här “Harry Potter”-grejen.

“Jag gick på Hogwarts med madame Malkin.” sa McGonagall. “Redan då var hon en av de mest samlade människorna jag kände till. Hon skulle inte röra en min om så självaste Mörkrets Herre steg in i hennes butik.” McGonagall lät mycket belåten. “Madame Malkin kommer inte att vara till besvär för er, och hon kommer inte låta någon annan vara det heller.”

“Vart är det ni ska?” ville Harry veta. “För säkerhets skull, ni vet, om något skulle hända.”

McGonagall gav Harry en skarp blick. “Jag ska gå dit.” sa hon, och pekade på en byggnad på andra sidan gatan, med en skylt som föreställde en sejdel av trä. “Och beställa en drink, vilket jag verkligen behöver. Ni ska prova ut kläder, inget annat. Jag kommer och hämtar er mycket snart igen, och jag förväntar mig att madam Malkins butik fortfarande står upp då, och att den inte på något sätt håller på att brinna upp.”

 

Madam Malkin var en jäktad gammal kvinna som inte sa ett ord när hon såg ärret i hans panna, och hon kastade en sträng blick mot en av assistenterna när den unga flickan verkade vara på väg att säga något. Madam Malkin tog fram en uppsättning livligt krängande tyg som verkade vara till för att ta ut måtten, och började undersöka pojken hon skulle ekipera.

Bredvid Harry stod en blek ung pojke med spetsig haka och sjukt coolt vitblont hår. Han verkade vara framme vid de avslutande delarna av samma process. En av Malkins två assistenter undersökte den vithåriga pojken och den schackrutiga dräkten han hade på sig. Då och då rörde hon ett hörn av klädnaden med sin trollstav, och fick den att dra ihop sig eller bli bredare.

 

“Hej!” sa pojken. “Hogwarts för dig med?”

Harry anade hur den här konversationen skulle fortsätta, och bestämde sig under en halv sekund full av frustration för att det fick vara slut på sådant där nu.

“Du milde tid!” viskade Harry. “Det kan inte vara…” Han spärrade upp ögonen. “Får jag be om ert namn… min herre?”

“Draco Malfoy.” sa Draco Malfoy och såg en aning förvirrad ut.

“Det är ni! Draco Malfoy. Jag… jag har aldrig känt mig så hedrad, herrn.” Harry önskade att han kunde klämma ut en tår ur ögonvrån, för det var ungefär nu som de andra brukade brista ut i tårar.

“Åh.” sa Draco och lät en aning konfunderad. Sen sträcktes hans läppar ut i ett självbelåtet smil. “Det är trevligt att stöta på någon som vet sin plats.”

En av assistenterna, hon som verkade känna igen Harry, gav ifrån sig en dov hostning.

Harry babblade på. “Så förtjusande att få träffa er, Mr. Malfoy. Så fantastiskt! Och att få börja på Hogwarts just samma år som ni, det får mitt hjärta att sväva!”

Oj. Det där sista kan ha låtit en aning som att han försökte flirta med Draco eller något sådant.

“Och jag är glad att se att jag kommer att behandlas med den respekt som familjen Malfoy förtjänar.” kastade den andra pojken tillbaka med ett flin som det en hög kung ger sina lägsta undersåtar – om de varit till belåtenhet.

Skit också. Harry hade svårt att komma på vad han skulle säga härnäst. Men… de som kommit fram till Harry har bett om att få skaka hand med honom. Så… “När mina kläder är utprovade, herrn, skulle ni tillåta att jag tar er i hand? Det skulle verkligen utgöra kronan av min dag, nej, den här månaden, ja, hela mitt liv faktiskt.”

Den vitblonda pojken blängde mot honom. “Och vad har du gjort för Malfoys som ger dig rätt till en sådan tjänst?”

Wow. Det där ska jag definitivt testa nästa gång någon vill skaka hand med mig. Harry böjde ner sitt huvud. “Nej, nej, herrn, jag förstår. Förlåt mig för att jag frågade. Jag förtjänar snarare att putsa era skor.”

“Sannerligen.” snäste den andra pojken. Han hårda ansikte mjuknade en aning. “Säg mig, vilket elevhem tror du att du blir sorterad till? Jag är redan knuten till Slytherin förstås, precis som min far Lucius före mig. Och jag gissar att du blir en Hufflepuff, eller möjligtvis husalf.”

Harry flinade dumt. “Professor McGonagall säger att jag är den som passar mest i Ravenclaw av alla hon någonsin träffat eller hört talas om. Så mycket att Rowena själv skulle ha sagt åt mig att vara ute mer i friska luften, vad hon nu menade med det. Och att jag tveklöst kommer hamna i Ravenclaw om inte sorteringshatten skriker så högt att ingen i salen hör vad den säger. Slutcitat.”

“Wow.” sa Draco Malfoy och lät en aning imponerad. Han suckade tankfullt. “Ditt smicker var bra, tyckte jag i alla fall… Du skulle klara dig bra i Slytherin med. Det är oftast bara min pappa som folk kryper för på det viset. Jag hoppas att eleverna i Slytherin kommer att fjäska för mig nu när jag börjar på Hogwarts… Jag antar att det här var ett gott tecken.”

Harry hostade. “Förlåt, men jag har egentligen ingen aning om vem du är faktiskt.”

“Men, kom igen!” sa pojken i häftig besvikelse. “Varför gjorde du det då?” Dracos ögon visade plötsligt misstänksamhet. “Och hur kan du inte veta vilka familjen Malfoy är? Och vad är det för kläder du har på dig? Är dina föräldrar mugglare?”

“Två av mina föräldrar är döda.” sa Harry. Det högg till i hans hjärta. När man uttryckte det så… “Mina två andra föräldrar är mugglare, och det är de jag växt upp med.”

“Va?!” sa Draco. “Vem är du?”

“Harry Potter. Trevligt att träffas.”

“Harry Potter?” gapade Draco. “Den Harry…” han avbröt sig.

Det blev en stunds tystnad.

Sedan, med strålande entusiasm, utbrast han: “Harry Potter? Den Harry Potter? Du store tid, jag har alltid drömt om att få träffa er!”

Assistenten som sysslade med Dracos dräkt gav ifrån sig ett ljud som om hon höll på att strypas, men lyckades fortsätta med sitt arbete och lyfte försiktigt upp Dracos armar för att ta av honom den schackrutiga dräkten.

“Håll käften.” föreslog Harry.

“Kan jag få er autograf? Nej, vänta, jag vill ta en bild med er först!”

“Hållkäfthållkäfthållkäft.”

“Jag är bara så förtjust över att få träffa er!”

“Stick och brinn!”

“Men ni är Harry Potter, den ärorika räddaren av hela trollkarlsvärlden! Allas hjälte, Harry Potter! Jag har alltid velat bli som er när jag växer upp, så att jag kan…”

Draco avbröt sig mitt i meningen, hans ansikte var stelt av skräck.

Lång, vithårig, kyligt elegant i svart dräkt av högsta kvalitet. En hand greppad om silverhuvudet på en käpp som framstod som ett dödligt vapen bara genom att befinna sig i just den handen. Hans betraktade lugnt rummet omkring sig. Hans höga, sakliga blick tydde på att detta var en person som inte led av att döda, eller ens såg det som en spännande sport att mörda i det fördolda. Nej, en bödel. Som bara såg det som en aktivitet lika normal som att andas.

Just han var det som precis stigit in genom den öppna dörren.

“Draco.” sa mannen, lågt och rasande. “Vad är det du säger?”

I en kort sekunds medkännande panik uppfann Harry en räddningsplan.

“Lucius Malfoy!” flämtade Harry. “Den Lucius Malfoy?”

En av madam Malkins assistenter var tvungen att vända sig bort mot väggen.

Kalla, mördande ögon mötte hans. “Harry Potter.”

“Jag är så oerhört hedrad över att få träffa er!”

De mörka ögonen förstorades, och hotfullheten byttes mot chock.

“Er son har berättat allt om er.” pratade Harry på, utan att veta riktigt vad som vällde ut ur hans mun. Han försökte bara prata så snabbt som möjligt. “Men jag kände naturligtvis redan till er, alla känner till er, den store Lucius Malfoy! Den mest mest ärbara av alla Slytherins! Jag har funderat på att själv försöka bli placerad i Slytherin just för att jag hört att ni tillhörde det elevhemmet när ni var barn…”

“Vad är det ni säger, Mr. Potter?!” hördes ett skrik utifrån gatan, och en sekund senare stormade Professor McGonagall in.

Det var en sådan ren skräck i hennes ansikte att Harrys mun automatiskt öppnades, och sedan stelnade utan att veta vad den skulle ta sig för.

“Professor McGonagall” utropade Draco. “Är det verkligen ni? Jag har hört så mycket om dig från min far, jag har funderat på att försöka bli sorterad till Gryffindor så att jag kan…”

“Vad?!” vrålade Lucius Malfoy och Professor McGonagall perfekt synkroniserat, där de stod sida vid sida. Deras huvuden svängde precis samtidigt för att titta på varandra, och vändes tillbaka som i en noga koreograferad dans.

Det blev en plötslig uppståndelse när Lucius tog tag i Draco och drog med honom ut ur butiken.

 

Och sedan blev det tyst.

I Professor McGonagalls vänstra hand låg ett litet dricksglas som tippat över åt ena sidan i den plötsliga villervallan. Långsamt droppade det ner små pärlor av alkohol i den lilla pöl av rött vin som bildats på golvet.

Professor McGonagall klev fram genom butiken tills hon stod rakt framför madam Malkin.

“Madam Malkin.” sa Professor McGonagall med lugn röst. “Vad är det som har försiggått här?”

Madam Malkin mötte hennes blick under tystnad i fyra sekunder. Sedan bröt hon ihop. Hon föll mot väggen, rosslande av skratt, och det satte igång också hennes båda assistenter. En av dem föll ner på knä och fnittrade hysteriskt.

Professor McGonagall vände sig sakta om mot Harry med ett kyligt ansiktsuttryck. “Jag lämnade er ensam i sex minuter. Sex minuter, Mr. Potter, på sekunden.”

“Jag skämtade bara.” protesterade Harry medan de hysteriska skratten fortfarande ljöd i strax intill.

“Draco Malfoy sa inför sin pappa att han ville bli sorterad till Gryffindor! Det krävs mer än skämtande för att åstadkomma det!” Professor McGonagall gjorde en paus, medan hon drog några synligt djupa andetag. “Vilken del av ‘prova ut kläder’ lät i dina öron som ‘var snäll och kasta en Confundus-besvärjelse över hela universum’?”

“Det var en tillfällig omständighet som han befann sig i, och där hans handlingar var begripliga, ur hans perspektiv…”

“Nej. Förklara inte. Jag vill inte veta vad som hände här inne. Aldrig någonsin. Vad det nu än är för mörka krafter ni har inom er så verkar de smitta. Och jag vill inte drabbas av samma sak som hände stackars Draco Malfoy, och stackars madam Malkin och hennes två stackars assistenter.”

Harry suckade. Professor McGonagall var uppenbarligen inte på humör för en förnuftig förklaring. Han såg på madam Malkin, som fortfarande stod lutad mot väggen och rosslade av skratt, och Malkins två assistenter som nu båda hade fallit ner på knäna, och slutligen såg han ner på sin egen kropp, täckt av provtyg och måttband.

“Jag är inte riktigt färdig med utprovningen.” sa Harry vänligt. “Vad sägs om att ni går och tar en drink till?”

 

—————————————————————-

Fotnot 11: Det fundamentala attributionsfelet beskriver varför vi ofta förklarar en persons beteende i en viss situation med interna faktorer, det vill säga individens personlighet, fastän det kanske orsakats av yttre faktorer som till exempel den specifika situationen och andra omständigheter.(Tillbaka)

Fotnot 12: Ett av experimenten finns i E.E Jones och V.A Harris artikel från 1967. Försökspersonerna fick läsa positiva och negativa texter om Fidel Castro och ange vad de trodde att skribenterna hade för åsikt om Castro. Skribenterna hade blivit slumpade till vilken text de skulle skriva, men även när försökspersonerna fick veta detta trodde de att de skribenter som skrivit positiva texter var mer positiva till Fidel Castro. (Tillbaka)