En del barn skulle ha väntat till efter sitt första besök i Diagongränden.
“Påse med grundämne nummer 79.” sa Harry och drog upp en tom hand ur sin åsneskinnpung.
De flesta barn hade åtminstone väntat tills de fick sin trollstav.
“Påse med okane.” sa Harry. Den tunga lilla guldsäcken ploppade upp och lade sig i hans hand.
Han drog upp påsen och stoppade sedan ner den i väskan igen. Han tog ut handen, stoppade in den igen och sa “Påse med poletter för ekonomiska transaktioner.” Nu förblev handen tom.
“Ge tillbaka påsen jag precis lade i.” Guldpåsen kom ut igen.
Harry James Potter-Evan-Verres hade lagt vantarna på åtminstone ett magiskt föremål. Varför vänta?
“Professor McGonagall.” sa Harry till den roade häxan som promenerade vid hans sida. “Kan ni ge mig två ord, ett som betyder guld och ett som betyder något som inte är pengar, på ett språk som jag inte kan? Men berätta inte vad som är vad.”
“Ahava och zahav.” sa Professor McGonagall. “Det är hebreiska, och det andra ordet betyder kärlek.”
“Tack, professorn. Påse med ahava.” Tomt.
“Påse med zahav.” Och den hoppade upp i hans hand.
“Zavah betyder guld?” frågade Harry. Professor McGonagall nickade.
Harry funderade över denna samling av information. Det var en grov och helt preliminär undersökning, men tillräckligt för att stödja åtminstone en slutsats:
“Aaaaaaarrrgh! Det här är vansinnigt, det går inte ihop!”
Häxan höjde ett överlägset ögonbryn. “Har ni problem, Mr. Potter?”
“Jag har precis falsifierat varenda hypotes jag haft! Hur kan den tycka att ‘påse med 115 galleoner’ är okej, men inte ‘påse med 90 plus 25 galleoner’? Den kan räkna men inte addera? Den kan förstå ett substantiv, men inte en fras som betyder samma sak? Personen som tillverkade den här kunde troligtvis inte japanska, och jag jag inte hebreiska, så den använder varken skaparens kunskaper, eller mina…” Harry viftade hjälplöst med handen. “Reglerna verkar i princip konsekventa, men de betyder ingenting! Och jag tänker inte ens fråga om hur det kommer sig att en väska klarar av röstigenkänning och kan tolka naturliga språk13 när de bästa programmerarna inom Artificiell Intelligens inte lyckats få ens de allra snabbaste superdatorerna att göra det under trettiofem års hårt arbete.” Harry drog ett flämtande andetag. “Men vad är det som händer?”
“Magi.” sa Professor McGonagall.
“Det är bara ett ord! Att ni säger det hjälper mig ett dugg med att komma på nya hypoteser! Ni hade lika gärna kunnat säga ‘flogiston’14 eller ‘élan vital’15 eller ‘emergens’16 eller ‘komplexitet’!”
Den svartklädda häxan skrattade högt. “Men det är magi, Mr. Potter.”
Harry sjönk ihop en aning. “Med all respekt, Professor McGonagall, jag tror inte att ni riktigt förstår vad det är jag försöker göra.”
“Med all respekt, Mr. Potter, så är jag ganska säker på att jag inte vet. Om inte – bara
+en vild gissning – ni försöker erövra världen?”
“Nej! Eller jag menar ja – men, nej!”
“Jag tror att jag borde bli en aning oroad över att du hade svårt att svara på den frågan.”
Harry tänkte fundersamt på Dartmouth-konferensen 1956. Det hade varit den allra första konferensen i ämnet någonsin, den där själva uttrycket “Artificiell Intelligens” myntades. De hade identifierat de stora utmaningarna på fältet, som att lära en dator att förstå språk, lära sig saker, och utvecklas. De hade föreslagit, på fullaste allvar, att man skulle nå betydande framsteg för att hitta lösningar för dessa om en grupp på tio forskare arbetade med problemen i två månader.
Nej, upp med hakan. Du har precis börjat försöka avslöja alla magins hemligheter. Du vet faktiskt inte ännu ifall det kommer att bli för svårt att klara av på två månader.
“Och ni har verkligen inte hört om några andra trollkarlar som ställt den här slags frågor eller utfört den här sortens vetenskapliga experiment?” frågade Harry igen. Det var ju i hans värld en så uppenbar sak att göra.
Men visst, efter att den vetenskapliga metoden uppfunnits i mugglarvärlden hade det tagit två hundra år innan någon enda forskare kommit på idén att systematiskt undersöka vilken slags meningar ett fyraårigt människobarn förstod och inte förstod. Psykolingvistik hade i princip ha kunnat börja utvecklas på 1700-talet, men ingen hade tagit sig för att börja undersöka det förrän två sekel senare. Så man kan inte riktigt klandra den mycket mindre trollkarlsvärlden för att ännu inte ha analyserat Tillkallande-förtrollningen.
Professor McGonagall snörpte på munnen och ryckte sedan på axlarna. “Jag är fortfarande inte säker på vad du menar med ‘vetenskapliga experiment’, Mr. Potter. Och som jag sa så har jag sett mugglarfödda elever försöka få mugglar-vetenskap att fungera inne på Hogwarts, och folk uppfinner nya trollformler och trolldrycker varje år.”
Harry skakade på huvudet. “Teknologi är inte alls samma sak som vetenskap. Och att testa en massa olika sätt att göra något på är inte inte detsamma som att experimentera för att förstå orsakerna till att det fungerar så – alltså reglerna bakom.” Det var många som försökte uppfinna flygmaskiner genom att fästa olika slags vingar på saker. Men det var bröderna Wright17 som kom på idén att använda en vindtunnel för att testa konstruktionerna på marken och undersöka lyftkraft hos vingar av olika form. “Hur många mugglarfödda barn kommer till Hogwarts varje år?”
“Kanske tio ungefär?”
Harry stapplade till och snubblade nästan över sina egna fötter. “Tio?”
Mugglarvärlden hade en befolkning på sex miljarder, stadigt ökande. Om en på miljonen var en mugglarfödd trollkarl eller häxa så skulle det finnas sju stycken i London och tusen till i Kina. Det är ofrånkomligt att några av mugglarvärldens elvaåringar lär sig derivata, integraler och gränsvärden. Harry visste att han inte var ensam om det; han hade träffat på andra underbarn i matematiktävlingar. Han hade ärligt talat blivit totalt nermejad av motståndare som troligen ägnade hela dagarna åt att lösa matteproblem och aldrig läste en enda science fiction-bok och som kommer vara utbrända innan de ens når puberteten och aldrig uppleva något nytt i hela sina liv – eftersom de bara sysslat med kända tekniker hela tiden istället för att lära sig tänka kreativt! (Harry var en ganska dålig förlorare.)
Men… i trollkarlsvärlden…
Tio mugglarfödda barn per år, som alla avslutade sin skolgång i mugglarvärlden när de var elva år gamla? Och Professor McGonagall var kanske jävig, men hon hävdade att Hogwarts var den största och mest eminenta trollkarlsskolan i världen… Och den gick bara upp till sjutton år.
Professor McGonagall visste utan tvekan varje liten detalj om hur man går tillväga för att förvandla sig till en katt. Men hon verkade bokstavligen aldrig ha hört talas om vetenskaplig metod. Hon uppfattade det som en slags muggel-magi. Och hon verkade inte ens nyfiken på vilka hemligheter som låg bakom att Locka-till-sig-besvärjelsen kan tolka naturliga språk.
Det innebar två olika möjligheter.
Första möjligheten: Magi var så mystiskt, komplext och svårt att undersöka, att trots att häxor och trollkarlar gjort sitt bästa för att förstå det, så hade framgångarna varit små eller uteblivit, så att de till slut givit upp. Och Harry skulle inte ha större framgång.
Eller…
Harry knäckte beslutsamt med knogarna. Ljudet resulterade bara i några låga klickanden, istället för att eka ödesdigert mellan husen i Diagongränden.
Andra möjligheten: Han kommer att ta över världen.
Till slut. Kanske inte precis just nu.
Sådana saker kunde faktiskt ta mer än två månader ibland. Vetenskapen i mugglarvärlden hade inte precis tagit människan till månen veckan efter Galileos upptäckter.18
Men Harry kunde inte låta bli att le så stort att kinderna började göra ont.
Harry hade alltid varit rädd för att sluta precis som de barngenier som aldrig kommer någon vart och som spenderar resten av sina liv med att skryta om hur framgångsrika de var när de var tio. I och för sig så var det samma sak med de flesta vuxna genierna också. Det fanns troligen tusen personer med lika hög intelligens som Einstein för varje verklig Einstein i historieböckerna. För de där övriga genierna hade aldrig fått tag på den sak som är avgörande för att uppnå storhet: De hade inte hittat något viktigt problem.
Du är min nu, tänkte Harry och granskade Diagongränden omkring honom. Butikerna, varorna – och alla försäljare och kunder, den brittiska trollkarlsvärldens hela landområde, ja hela befolkning! Och hela resten av trollkarlsvärlden. Hela universum! Det universum som mugglar-forskningen kan så mycket mindre om än de förstår. Jag, Harry James Potter-Evans-Verres, utropar denna plats till Vetenskapligt område.
Blixtar och åska misslyckades helt med att lysa upp den molnlösa himlen och fylla den med dunder.
“Vad ler ni för?” frågade Professor McGonagall försiktigt och med trött röst.
“Jag funderar på om det finns en trollformel för att få det att blixtra i bakgrunden när jag fattar ett ödesdigert beslut.” förklarade Harry. Han memorerade noga den exakta ordalydelsen för sitt ödesdigra beslut, så att framtida historieböcker skulle kunna återge det exakt.
“Jag har en stark känsla av att jag borde göra något åt det här.” suckade Professor McGonagall.
“Bry er inte om det, det går över. Ååååh, glitter!” Harry sköt tillfälligt undan tankarna på världserövring och sprang över till en affär med varustånd utanför porten, och Professor McGonagall följde efter.
⦽⦽⦽⦽
Harry hade nu köpt sina trolldrycksingredienser och en kittel, och, ja, några andra saker. Saker som verkade bra att ha i en Åsneskinn Superpung qx31 med Osynlig Utvidgningsförtrollning, Locka-till-sig-besvärjelse och Öppnande Gap. Kloka och förståndiga inköp.
Harry förstod verkligen inte varför Professor McGonagall såg så misstänksam ut.
För tillfället befann han sig i en såpass dyr affär att den låg vid själva den vindlande huvudgatan i Diagongränden. Den var helt öppen ut mot gatan och hade varorna upplagda på vinklade träplankor, bevakade enbart av smala grå glödbäddar och ett ungt affärsbiträde iklädd en kort-kort variant av trollkarlsdräkt som visade både hennes knän och armbågar.
Harry undersökte en första hjälpen-väska av trollkarlstyp, Healing-paketet Plus. Där fanns två självsurrande första förband. Sprutor med något som såg ut som flytande eld, som var tänkt att snabbt sänka blodcirkulationen på ett ställe i kroppen samtidigt som området försågs med syre i upp till tre minuter för att hindra gift från att sprida sig i kroppen. Vita trasor som kunde linda sig runt en kroppsdel för att minska smärta. Plus ett stort antal andra saker som Harry helt misslyckades med att förstå funktionen av, som till exempel “Efter-Dementor-behandling” vilket såg ut, och luktade, som en vanlig chokladkaka. Eller “Snurresnorkel”, som liknade ett litet darrande ägg och kom med en medföljande instruktion om hur man ska göra för att trycka upp det i någons näsborre.
“Ett bra köp för fem galleoner, håller ni inte med?” sa Harry till Professor McGonagall, och tonårsflickan som sålde nickade ivrigt.
Harry hade förväntat sig att professorn skulle visa någon form av uppskattning för hans kloka och förutseende val.
Vad han istället fick kan bara beskrivas som Det Onda Ögat.
“Och varför…” sa Professor McGonagall mycket skeptiskt. “Varför förväntar ni er att ni kommer att behöva en första hjälpen-väska, min unge man?” (Efter den tråkiga incidenten i trolldrycksaffären försökte Professor McGonagall undvika att säga “Mr. Potter” om det fanns folk i närheten.)
Harrys mun öppnades och stängdes. “Jag förväntar mig inte att behöva den! Det är bara för säkerhets skull!”
“För vadå?”
Harry tittade storögt mot henne. “Tror ni att jag planerar att göra något farligt, och att det är därför jag vill köpa en första hjälpenväska?”
En misstänksam blick och ironisk misstro var det enda svar han fick.
“Great Scott!” sa Harry. (Det var en uttryck han lärt sig från den galna vetenskapsmannen Doc Brown i Tillbaka till framtiden-filmerna.) “Tänkte ni samma sak när jag köpte Fjäderlätt-dryck, Gälgelé, och flaskan med mat- och vatten-piller?”
“Ja.”
Harry skakade på huvudet i bestörtning. “Vad för slags planer är det ni tror att jag har egentligen?”
“Jag vet inte.” Sa Professor McGonagall dovt. “Men det slutar antingen med att ni levererar ett ton silver till Gringotts, eller i världsherravälde.”
“Världsherravälde är ett så tråkigt uttryck. Jag skulle vilja kalla det för optimering.”
Detta fantastiska skämt misslyckades totalt med att lugna häxan som såg på honom med skrämd blick.
“Wow.” sa Harry när han insåg att hon menade allvar. “Ni tror verkligen det. Ni tror verkligen att jag planerar något farligt.”
“Ja.”
“Som om det skulle vara enda anledningen till att någon någon gång skulle köpa en första hjälpen-väska? Ta inte det här på fel sätt Professor McGonagall, men vad för slags galna ungar är det ni brukar ha att göra med?!”
“Gryffindorelever.” spottade Professor McGonagall fram, och fick ordet att ringa av bitterhet och uppgivenhet, och det fick alla tankar om ungdomlig entusiasm och glädje att vissna.
“Biträdande Rektor Professor Minerva McGonagall.” sa Harry och satte händerna bestämt i sidorna. “Jag kommer inte att hamna i Gryffindor…”
Här sköt den Biträdande Rektorn in något om att ifall han skulle hamna där så skulle hon lista ut hur man dödar en hatt, vilket var ett väldigt underligt påpekande. Harry lät det passera utan kommentar, med den unga försäljaren verkade plötsligt ha fått en hostattack.
“…jag ska bli placerad i Ravenclaw. Och om ni verkligen tror att jag planerar att göra något farligt, så förstår ni ärligt talat inte någonting om mig. Jag gillar inte faror, de är läskiga. Jag är försiktig och förutseende. Jag förbereder mig inför eventuella olyckshändelser. Mina föräldrar har sagt åt mig att man alltid ska vara förberedd.”
Professor McGonagalls stelna hållning hade mjuknat en aning – även om det verkade bero främst på att han sa att han ville tillhöra Ravenclaw. “Vad för slags olycka är det ni tänker att den här lådan ska förbereda er för, unge man?”
“Om en av mina klasskamrater blir biten av ett ruggigt monster, och jag måste leta frenetiskt i min väska för att hitta något som kan hjälpa henne, och hon ser sorgset på mig och säger i sitt sista andetag: ‘Varför var du inte förberedd?’, och sen dör hon och medan hon sluter ögonen så förstår jag att hon aldrig kommer att förlåta mig.”
Harry hörde försäljaren dra efter andan, och han tittade upp och såg att hon stirrade på honom med sammanpressade läppar. Sedan vände den unga kvinnan sig om och flydde in i de bakre delarna av affären.
Va?
Professor McGonagall sträckte ner armen och tog vänligt men bestämt hans hand i sin, och drog honom bort från Diagongrändens huvudgata. De kom till en liten gränd med två butiker som var klädda i smutsigt tegel. Gränden slutade i en vägg av kompakt, svart jord.
Den långa häxan riktade trollstaven i riktning mot huvudgatan och sa “Quietus”. En hinna av tystnad sänkte sig runt dem och stängde ute alla ljud omkring dem.
Vad gjorde jag för fel?
Professor McGonagall vände sig mot Harry. Hon hade inte hela det vuxna Du har gjort något fel-minen, men hon såg allvarlig ut. “Ni måste komma ihåg, Mr. Potter, att det var krig i det här landet för mindre än tio år sedan. Alla har mist någon, och att prata om vänner som dör i ens armar är inget man gör på skämt.”
“Jag… jag menade inte att…” Hennes påpekande föll som en sten mot Harrys överraskande livliga fantasi. Han hade pratat om någon som drog sitt sista andetag, och den unga försäljaren hade sprungit iväg, och kriget tog slut för tio år sedan så flickan måste ha varit max åtta eller nio år, när… “Förlåt. Jag menade inte…” hostade Harry fram, och vände sig om för att springa iväg från den äldre häxans blick, men det var en vägg av jord i vägen och han hade inte någon trollstav ännu. “Förlåt, förlåt, förlåt!”
Det hördes en djup suck bakom honom. “Jag vet att ni inte menade illa, Mr. Potter.”
Harry vågade se sig om försiktigt. Professor McGonagall såg bara ledsen ut nu. “Förlåt.” sa han igen. Han kände sig usel. “Var det något sådant som hände er…” sen tystnade han och lade en hand över munnen en god stund.
Den äldre häxans ansikte blev lite ledsnare. “Ni måste lära er att tänka innan ni talar, Mr. Potter, eller vandra genom livet med mycket få vänner. Det ödet har drabbat många av Ravenclaws elever, och jag hoppas att ni inte blir en av dem.”
Harry ville bara springa iväg. Han ville dra fram en trollstav och ta bort den här händelsen ut Professor McGonagalls minne, vara tillbaka med henne vid butiken igen, göra så att det aldrig hänt.
“Men för att svara på er fråga, Mr. Potter, så nej, inget sådant har någonsin hänt mig. Jag har visserligen sett en vän dra sitt sista andetag, sådär en sju gånger. Men inte en enda av dem förbannade mig när de dog, och jag har aldrig tänkt att de inte skulle förlåta mig. Varför sa ni ens så? Hur kom ni ens på tanken?”
“Jag… jag. Jag…” Harry svalde. “Det är bara det att jag alltid försöker komma på vad som är det värsta som skulle kunna hända.” Och kanske hade han försökt skämta lite också men han skulle hellre bita av sig sin tunga än att säga det högt.
“Vad? Varför det?” sa Professor McGonagall.
“Så att jag kan förhindra att det händer!”
“Mr. Potter.” den gamla häxans röst svek henne. Hon drog efter andan och satte sig på knä bredvid honom. “Mr. Potter.” sa hon igen, försiktigare. “Det är inte ert ansvar att ta hand om de andra eleverna på Hogwarts. Det är mitt. Jag kommer inte låta något hemskt hända med er eller någon annan. Hogwarts är det säkraste stället för trollkunniga barn i hela trollkarlsvärlden, och madam Pomfrey har en hel sjukvårdsavdelning. Ni kommer inte att behöva någon första hjälpen-väska, och absolut inte en som kostar fem galleoner.”
“Men det gör jag!” brast Harry ut. “Det finns inget ställe som är totalt säkert. Och vad skulle hända om någon av mina föräldrar fick en hjärtattack när jag är hemma över jul – då kommer inte madam Pomfrey vara i närheten så då skulle jag behöva egen utrustning…”
“Vad i Merlins namn.” utbrast Professor McGonagall. Hon ställde sig upp och tittade ner på Harry och såg ut att slitas mellan irritation och oro. “Det finns ingen anledning att oroa sig för så hemska saker, Mr. Potter!”
Harrys ansikte förvrängdes i bitterhet när han hörde henne. “Det finns det visst! Om man inte oroar sig alls så riskerar man inte bara att skada sig själv, man riskerar att utsätta andra för fara dessutom!”
Professor McGonagall öppnade munnen, och stängde den igen. “Mr. Potter. Om jag tar mig tid en stund för att lyssna… är det något ni skulle vilja tala med mig om?”
“Vadå?”
“Om varför du är så upptagen av att skydda dig mot att utsättas för hemska saker.”
Harry såg förbryllat på henne. Det var ju något helt grundläggande. “Jo…” sa hans sakta. Han försökte få ordning på sina tankar. Hur skulle han kunna göra något begripligt för en professor-häxa som inte ens förstod de mest basala sakerna i världen. “Vetenskapsmän i mugglarvärlden har kommit fram till att människor alltid är optimistiska i jämförelse med verkligheten. Som när någon säger att ett arbete kommer att ta två dagar och det tar tio. Eller tror att något kommer att ta två månader medan det egentligen tar trettiofem år. Det gjordes till exempel ett experiment där man bad skolelever ange en tid då de var 50% säkra på att de skulle vara klara med dagens läxor, en tid som de var 75% säkra på att vara klara, och en tid då de var 99% säkra på att läxorna skulle vara färdiga. Men bara 13%, respektive 19% och 45% var färdiga till dessa tider.”
Professor McGonagall verkade titta bort i fjärran. “Det finns en förklaring.” sa Harry. “Forskarna upptäckte att när man bad en grupp att ange den tid de kunde hinna färdigt om allt gick så bra som möjligt, och en annan grupp att ange den tid de skulle hinna till om allt gick som vanligt, så gav båda grupperna samma svar! När vi bedömer hur något kommer att gå om det går ‘normalt’ så utgår vi ifrån att det inte ska dyka upp några hinder alls på vägen, och inga oväntade händelser. Men det var bara 45% av eleverna i experimentet som blev klara med sina läxor innan den tid de angett som 99% säker. Det betyder att verkligheten vanligtvis levererar ett resultat som faktiskt är lite sämre än ens värstafallsscenario.”
Han drog efter andan och fortsatte. “Det är vad tidsoptimism innebär. Bästa sättet att bedöma tiden är istället att utgå ifrån vad det tog förra gången ni utförde uppgiften. Det kallas för att ha ett utifrån-perspektiv istället för ett inifrån-perspektiv. Men om ni gör något för allra första gången och inte kan göra det, så får ni helt enkelt se till att vara väldigt, väldigt pessimistisk. Säg, ungefär så pessimistisk att ni faktiskt får ett bättre resultat än ni trott ungefär lika många gånger som resultatet är sämre än väntat. Faktum är att det är oerhört svårt att vara så pessimistisk att man gissar på en sämre utgång av livet i stort än vad verkligheten levererar. Som det här att jag försöker tynga ner mig med tankar på hur en klasskamrat blir biten av ett monster, medan det som verkligen kommer att hända skulle kunna vara att de dödsätare som överlevt attackerar hela skolan för att få tag på mig. Men ur en mer positiv vinkel…”
“Stopp.” sa Professor McGonagall.
Harry slutade. Han hade precis tänkt säga att Mörkrets Herre ju i alla fall inte skulle attackera, eftersom han redan är död.
“Jag var nog otydlig.” sa häxan, och hennes klingande skotska lät nu ännu mer försiktig. “Har det hänt något med er personligen, som har skrämt er?”
“Vad jag varit med om personligen är bara anekdotisk evidens.”19 förklarade Harry. “Det väger inte lika tungt som en replikerad20, peer review:ad21 journalartikel med randomisering22, stort antal försökspersoner, stor effektstorlek23 och statistisk signifikans24.”
Professor McGonagall tryckte fingrarna mot näsroten, andades in, och andades ut. “Jag skulle ändå vilja höra om det.”
“Hmm.” sa Harry. Han drog ett djupt andetag. “Det hade skett några rån i vårt område, och min mamma bad mig att lämna tillbaka en kastrull som hon lånat av en granne två gator bort. Och jag sa att jag inte ville för att jag kanske skulle bli rånad, men hon sa ‘Harry säg inte sådant!’. Som att det skulle vara större risk att det skulle hända ifall man tänkte på det, så om jag inte pratade om det så skulle jag vara skyddad. Jag försökte förklara att jag inte blev lugnad av det, men hon tvingade mig att gå över med kastrullen ändå. Jag var för ung för att förstå hur statistiskt osannolikt det vore att en rånare skulle ge sig på mig, men jag var tillräckligt gammal för att fatta att att inte tänka på en sak inte hindrar det från att hända. Så jag var jätterädd.”
“Inget annat?” sa Professor McGonagall efter en stunds tystnad, när hon förstått att Harry inte hade mer att säga. “Det är inte något annat som har hänt er?”
“Jag vet att det inte låter så allvarligt.” försvarade sig Harry. “Men det var en av de där avgörande ögonblicken ni vet? Jag menar, jag visste att det inte fungerar att låta bli att tänka på det, jag visste det, men jag såg att mamma verkligen trodde att det var så.” Harry stannade upp och fick kämpa med ilskan som bubblade upp inom honom igen när han tänkte på det. “Hon ville inte lyssna! Jag försökte berätta för henne, jag bönföll henne att få slippa gå, men hon skrattade bort det! Vad jag än sa så uppfattade hon det som något slags stort skämt…” Harry tryckte undan ilskan igen. “Det var då jag insåg att alla de som skulle skydda mig egentligen var galna, och att de inte skulle lyssna på mig vad jag än sa. Och att jag inte kunde använda mig av dem för att få reda på vad som är sant.” Goda intentioner räcker inte alltid, ibland måste man vara förnuftig…
En lång tystnad följde.
Harry drog ett djupt andetag och lugnade ner sig. Att bli arg hjälper inte. Att bli arg hjälper inte. Alla föräldrar var sådär. Ingen vuxen sänker sig själv till samma nivå som ett barn och lyssnar. Hans biologiska föräldrar skulle inte ha gjort annorlunda. Förnuft var en liten gnista i natten, ett minimalt undantag från den allhärskande idiotin, så att bli arg hjälper inte ett dugg.
Harry tyckte inte om sig själv som arg.
“Tack för att ni berättade, Mr. Potter.” sa Professor McGonagall efter en stund. Det fanns ett tankspritt drag i hennes ansikte. (Nästan exakt samma ansiktsuttryck som han kunnat se i sitt eget ansikte då han experimenterade med väskan, om han bara hade sett sig själv i en spegel.) “Jag behöver fundera över detta.” Hon vände sig mot grändens öppning ut mot gatan, och höjde sin trollstav…
“Ehm.” sa Harry. “Kan vi gå och köpa första hjälpen-väskan nu?”
Häxan stannade upp och såg på honom med stadig blick. “Och om jag skulle säga nej, att det där är för dyrt och du behöver den inte, vad skulle hända då?”
Harry grimaserade bittert. “Exakt vad ni tror, Professor McGonagall. Exakt vad ni tror. Jag drar slutsatsen att ni är ytterligare en galen vuxen som jag inte kan prata med, och börjar planera för hur jag ska få tag på den där första hjälpen-väskan på något annat sätt.”
“Jag är er förmyndare på den här resan.” sa Professor McGonagall med en underton av oråd. “Jag låter mig inte köras med.”
“Jag förstår.” sa Harry. Han lät inte sin förbittring avspeglas i rösten, och sa inte något om alla de andra tankar som dök upp i hans huvud. Professor McGonagall hade sagt åt honom att tänka innan man talar. Han kommer säkert ha glömt det till imorgon, men han kunde åtminstone minnas det efter fem minuter.
Häxans trollstav gjorde en liten cirkel i hennes hand, och ljudet från Diagongränden kom tillbaka. “Okej, unge man. Låt oss gå och köpa första hjälpen-väskan.”
Harrys underkäke föll ner av förvåning. Sedan skyndade han efter, och höll på att snubbla i den plötsliga brådskan.
⦽⦽⦽⦽
Butiken var likadan som när de lämnade den, med identifierbara och oidentifierbara varor som fortfarande låg upplagda på de vinklade träplankorna, fortfarande bevakade av de grå askbäddarna och butiksbiträdet som återvänt till sin plats. Hon såg upp när de kom, och man kunde se förvåningen i hennes ansikte.
“Jag ber om ursäkt.” sa hon när de närmade sig, och Harry började tala nästan exakt samtidigt. “Förlåt att jag…”
De avbröt sig och tittade på varandra, och butiksbiträdet skrattade till. “Det var inte min mening att ge er trubbel med Professor McGonagall.” sa hon. Hennes röst sänktes konspiratoriskt. “Jag hoppas att hon inte var alltför hemsk mot dig.”
“Della!” sa Professor McGonagall och lät mycket upprörd.
“Påse med guld.” sa Harry till sin väska, och såg på butiksbiträdet igen medan han räknade upp fem galleoner. “Var inte orolig. Jag förstår att hon bara är hemsk emot mig för att hon älskar mig.”
Han lämnade över fem galleoner till flickan medan Professor McGonagall sluddrade om något ointressant. “Ett Healing-paketet Plus, tack.”
Det kändes faktiskt en aning obehagligt att se hur Öppnande Gapet svalde den nästan portföljsstora medicinväskan. Harry kunde inte låta bli att undra vad som skulle hända om han försökte krypa in i åsneskinnspungen själv, med tanke på att bara den som lägger i något är den som kan kalla fram det igen.
När väskan var klar med… ätandet… av hans hårt förvärvade nya ägodel så kunde Harry svära på att han hörde en liten rapning efteråt. Det där måste ha lagts till medvetet. Alternativet var för obehagligt att ens fundera över. Ärligt talat kunde han inte ens komma på någon annan hypotes än den första. Harry såg upp på professorn igen, när de börjat promenera genom Diagongränden igen. “Vart ska vi nu?”
Professor McGonagall pekade mot en affär som såg ut att vara gjord av kött snarare än tegel, och täckt med päls istället för färg. “Små djur är tillåtna på Hogwarts – ni kan köpa en uggla för att skicka meddelanden till exempel.”
“Kan jag inte betala en knuting eller något och hyra en uggla när jag behöver skicka ett brev?”
“Jo.” sa Professor McGonagall.
“Då säger jag bestämt nej.”
Professor McGonagall nickade, som om hon bockade av en punkt på en lista. “Kan jag få fråga varför inte?”
“Jag hade en husdjurssten25 en gång. Den dog.”
“Ni tror inte att ni klarar av att sköta ett husdjur?”
“Jag skulle kunna.” sa Harry. “Men det skulle sluta med att jag skulle gå hela dagarna och oroa mig för om jag kommit ihåg att mata det den dagen, eller om den höll på att sakta svälta i sin bur, och undra var dess ägare var och varför det inte fanns något att äta.”
“Stackars uggla.” sa häxan med sorgsen röst. “Övergiven på det viset. Jag undrar vad den skulle ha gjort.”
“Tja, jag antar att den skulle bli väldigt hungrig och försöka klösa sig ut ut buren eller lådan eller vad det nu är, även om den nog inte skulle lyckas särskilt bra med det…” Harry avbröt sig.
Häxan fortsatte, fortfarande försiktigt. “Och vad skulle hända med den efter det?”
“Ursäkta mig.” sa Harry och sträckte sig för att vänligt men bestämt ta tag i Professor McGonagalls hand och styra henne in i ytterligare en liten gränd. Efter att ha flytt undan från så många lyckönskande människor hade det blivit en automatisk rutin. “Kan ni vara snäll och kasta tystnadsförtrollningen.”
“Quietus”26
Harrys röst skakade. “Den ugglan representerar inte mig, mina föräldrar har aldrig låst in mig i ett skåp och lämnat mig att svälta. Jag är inte rädd för att bli övergiven, och jag gillar inte hur era tankar går, Professor McGonagall!”
Häxan såg ner mot honom med allvarligt ansikte. “Och vad skulle det vara för tankar, Mr. Potter?”
“Ni tror att jag…” Harry hade svårt att säga det, “Att jag var utsatt för vanvård?!”
“Var ni det?”
“Nej!” skrek Harry. “Nej, aldrig! Tror ni att jag är dum i huvudet? Jag vet vad vanvård är, och jag vet vad olämpliga närmanden är och om något sådant hade hänt så skulle jag ringa polisen! Och rapportera det till rektorn! Och leta upp numret till socialtjänsten i en telefonkatalog! Och berätta för farmor och farfar och Mrs. Figg! Men mina föräldrar har aldrig gjort något sådant. Aldrig, aldrig, aldrig! Hur vågar ni antyda en sådan sak!”
Häxan stirrade stadigt på honom. “Det är min plikt som Biträdande Rektor att undersöka möjliga tecken på misshandel av barn jag ansvarar för.”
Harrys ilska dånade okontrollerat in i rent raseri. “Våga inte ens andas om de här, de här insinuationerna till någon annan! Ingen, hör ni mig, McGonagall? Sådana anklagelser kan förstöra människors liv och slita familjer i stycken, även om föräldrarna är helt oskyldiga! Jag har läst om det i tidningen!” Harrys röst stegrades till ett gällt skrik. “Systemet vet inte hur man slutar, det tror varken på föräldrarna eller barnen när de säger att det inte hänt något! Våga inte hota min familj med det! Jag tänker inte låta er förstöra mitt hem!”
“Harry.” sa häxan mjukt, och hon sträckte ut en hand mot honom…
Harry tog ett snabbt steg bakåt, och hans hand flög uppåt och slog bort hennes.
McGonagall frös, och drog sedan tillbaka sin hand och tog ett steg tillbaka. “Det är ingen fara, Harry.” sa hon. “Jag tror er.”
“Gör ni?” väste Harry. Vreden rasade fortfarande i blodet. “Eller väntar ni bara på att komma iväg så att ni kan skicka in papprena?”
“Harry, jag såg ert hus. Jag såg er med era föräldrar. De älskar er. Ni älskar dem. Jag tror er när ni säger att de inte misshandlat er. Men jag var tvungen att fråga, för det är något underligt på gång här.”
Harry såg kallt på henne. “Som vad?”
“Harry, jag har träffat många vanvårdade barn under mina år på Hogwarts. Det skulle krossa ert hjärta om ni visste hur många. Och, när ni är glad så uppför ni er inte alls som de barnen, inte alls. Ni ler mot främlingar, ni kramar människor, jag lade en hand på er axel utan att ni ryggade tillbaka. Men ibland, bara ibland, så säger ni saker som låter väldigt mycket som… någon som spenderat sina första elva år inlåst i en källare. Inte den kärleksfulla familj som jag träffade.” Professor McGonagall lade huvudet på sned, och började se förbryllad ut igen.
Harry tog in detta, och funderade. Det blinda raseriet började rinna av honom, och det slog honom att han blev lyssnad på med respekt, och att hans familj inte alls var i fara.
“Och hur förklarar ni då era observationer, Professor McGonagall?”
“Jag vet inte.” sa hon. “Men det är möjligt att något kan ha hänt er som ni inte minns.”
Vreden reste sig inom Harry igen. Det där lät alldeles för mycket som det han sett på nyheterna om de sönderslitna familjerna. “Bortträngda minnen är total pseudovetenskap. Människor trycker inte undan traumatiska minnen, de minns dem alldeles för väl, resten av sina liv!”
“Nej, Mr. Potter. Det finns en trollformel som heter Oliviation. Minnesförtrollning.”
Harry frös till is. “En trollformel som raderar minnen?”
Häxan nickade. “Men inte alla effekter som upplevelsen gett, om ni förstår vad jag menar, Mr. Potter.”
Harry kände en rysning utefter ryggraden. Den hypotesen… skulle inte vara lätt att motbevisa. “Men mina föräldrar hade inte kunnat göra det!”
“Så sant.” sa Professor McGonagall. “Det hade behövt vara någon från trollkarlsvärlden. Det… går antagligen inte att ta reda på, är jag rädd.”
Harrys rationella sinne hade börjat vakna till liv igen. “Professor McGonagall, hur säker är ni på era observationer, och vilka andra förklaringar kan ni komma på?”
Häxan slog ut med händerna, som för att visa att det inte fanns något där. “Säker? Jag är inte säker på någonting, Mr. Potter. Under hela mitt liv har jag aldrig mött någon som er. Ibland framstår ni bara inte som att ni verkligen är elva år gammal, eller ens mänsklig.”
Harrys ögonbryn reste sig upp mot himlen…
“Förlåt mig!” sa Professor McGonagall snabbt. “Jag är hemskt ledsen, Mr. Potter. Jag försökte få fram en poäng och jag är rädd att det kom ut på ett annat sätt än jag menade…”
“Tvärtom, Professor McGonagall.” sa Harry, och började långsamt forma ett leende. “Jag ska ta det som en stor komplimang. Men har ni något emot att jag lägger fram några alternativa förklaringar?”
“Gärna det.”
“Det är inte tänkt att barn ska vara smartare än sina föräldrar.” sa Harry. “Eller mycket förnuftigare, kanske… min pappa skulle troligen överglänsa mig om han, ni vet, verkligen försökte, istället för att främst använda sin vuxna intelligens till att komma på olika orsaker till varför han inte borde ändra sig…” Harry blev tyst. “Jag är för smart, professorn. Jag har inget att säga till barn i min ålder. Vuxna respekterar mig inte tillräckligt för att prata med mig. Och ärligt talat – även om de gjort det så hade de antagligen inte låtit lika smarta som Richard Feynman27, så jag skulle troligen hellre läsa en bok av Richard Feynman istället. Jag är isolerad, Professor McGonagall. Jag har varit isolerad hela mitt liv. Kanske ger det samma symptom som om man varit inlåst i en källare. Och jag är för intelligent för att se upp till mina föräldrar på det sätt som barn är designade att göra. Mina föräldrar älskar mig, men de känner sig inte förpliktigade att styras av förnuftet, och ibland känns det som att det är de som är barnen – barn som inte lyssnar och som har absolut makt över hela min existens. Jag försöker att inte vara bitter över det, men jag försöker också att vara sann mot mig själv, så, ja, jag är bitter. Och så har jag problem med ilskekontroll, men jag jobbar på det. Det är allt.”
“Det är allt?”
Harry nickade bestämt. “Det är allt. Visst är det så, Professor McGonagall, även i den brittiska trollkarlsvärlden, att den enklaste förklaringen alltid är värd att överväga?”
⦽⦽⦽⦽
Det var senare på dagen, och solen sänkte sig ner på sommarhimlen. Det började bli glesare bland kunderna på gatan. En del butiker hade redan stängt; Harry och Professor McGonagall hade köpt hans läroböcker hos Flourish and Blotts i sista sekunden. Och det bara med en mindre explosion då Harry gått raka vägen mot kategorin “Talmagi” och upptäckt att böckerna för årskurs sju inte innehöll något mer matematiskt avancerat än trigonometri.
Men nu hade tankarna om att plocka lågt hängande forsknings-frukter försvunnit långt bort.
Just precis nu gick de båda ut genom dörren från Ollivanders, och Harry stirrade på sin trollstav. Han hade viftat med den, och åstadkommit färgglada gnistor, vilket egentligen inte borde ha kommit som någon extra chock efter allt annat han sett, men på något sätt…
Jag kan trolla.
Jag, som i jag personligen. Jag är magisk; jag är en trollkarl.
Han hade känt magin flöda upp i hans arm, och insåg i samma stund att han alltid haft den känslan. Att han haft det inom sig hela sitt liv. Den där känslan som inte var syn eller hörsel eller lukt eller smak eller känsel utan bara magi. Som att ha ögon men aldrig öppna dem, så att du inte ens visste att du såg mörker – och sedan en dag öppna dem, och se världen. Chocken hade vällt igenom honom, berört saker i honom, väckt dem, och sedan dött efter några sekunder, och lämnade honom bara med den tvärsäkra insikten om att han nu var en trollkarl, och alltid hade varit det, och också, på något underligt sätt, alltid vetat det.
Och…
“Det är mycket egendomligt, verkligen, att du skulle vara ämnad för denna trollstav, när dess broder, när dess broder gav dig det där ärret.”
Det kunde knappast vara ett sammanträffande. Det hade funnits tusentals trollstavar i affären. Eller, visst, det skulle kunna vara ett sammanträffande, det fanns sex miljarder människor i världen och en på tusen-sammanträffanden hände varje dag. Men Bayes sats28 gav honom att det var mindre chans än så. Det fanns ett mycket stort övertag för alla de andra (rimliga) hypoteser som fanns: de som sa att det inte handlade om en slump att just han skulle få trollstaven som var kopplad till Mörkrets Herres.
Professor McGonagall hade bara sagt “där ser man” och lämnat det utan fler kommentarer. Det hade försatt Harry i chockstadium, på grund av den rena, överväldigande avsaknaden av nyfikenhet som häxor och trollkarlar hyste. Inte i någon värld man kunde föreställa sig skulle Harry bara vandra ut genom dörren med ett litet “Hm.” utan att ens försöka komma på en hypotes om vad som hänt.
Hans vänstra hand åkte upp och nuddade hans ärr.
Vad exakt…
“Nu är ni en riktig trollkarl.” sa Professor McGonagall. “Gratulerar.”
Harry nickade.
“Och vad tycker ni om trollkarlsvärlden?” undrade hon.
“Det är underligt.” sa Harry. “Jag borde tänka på all magi jag sett… allt som jag nu vet är möjligt, och allt som jag nu vet har varit lögn, och allt arbete som fortfarande finns kvar innan jag förstår den. Men ändå så upptäcker jag att jag fastnar vid relativa trivialiteter, som…” Harry sänkte rösten. “Hela ‘Pojken som överlevde’-grejen.” Det verkade inte vara någon i närheten, men men det var onödigt att utmana ödet.
Professor McGonagall mhmmmm:ade. “Jaså? Det menar du inte.”
Harry nickade. “Ja. Det är bara… underligt. Att få veta att man är del av ett stort äventyr, med uppdrag att besegra den stora och onda Mörkrets Herre, och så är det redan klart. Slut. Helt färdigt. Som att man är Frodo Baggins och får reda på att dina föräldrar tog dig till Domedagsberget och lät dig kasta i ringen redan när du var ett år gammal och inte ens kommer ihåg det.”
Professor McGonagalls leende verkade ha börjat stelna.
“Ni vet, om jag var någon annan, vem som helst annan än jag, så skulle jag antagligen känna mig ganska oroad över hur man lever upp till en sådan start på livet. Jisses, Harry, vad har du gjort sedan du besegrade Mörkrets Herre? Din egen bokaffär? Vad fint! Förresten, vet du att jag uppkallat mitt barn efter dig? Men jag hoppas att det ska visa sig att det inte blir några problem för min del.” Harry suckade. “Men fortfarande… det är ändå nästan tillräckligt för att jag ska önska att det fanns åtminstone några lösa ändar från det där äventyret, bara så att jag kunde säga att jag verkligen, ni vet, deltog på något sätt.”
“Åh?” sa Professor McGonagall med underlig ton. “Vad tänker ni på då?”
“Tja, till exempel så nämnde ni att mina föräldrar blev förrådda. Vem förrådde dem?”
“Sirius Black.” sa häxan. Hon nästan väste fram namnet. “Han är i Azkaban. Trollkarlsfängelse.”
“Hur stor chans är det att Sirius Black bryter sig ut ur fängelset och jag måste spåra upp honom och besegra honom i någon slags spektakulär duell? Eller ännu bättre, sätta ett pris på hans huvud och gömma mig i Australien i väntan på resultatet?”
Professor McGonagall blinkade. Två gånger. “Inte troligt. Ingen har någonsin rymt från Azkaban, och jag tvivlar på att han skulle bli den första.”
Harry var en aning skeptisk till det där om att “ingen har någonsin rymt från Azkaban.” Men kanske går det att med magi göra ett nästan 100% säkert fängelse, särskild om man själva har trollstavar och fångarna inte. Bästa sättet att komma ut vore att aldrig hamna där från första början.
“Då så.” sa Harry. “Det låter som att det hela är omhändertaget.” Han suckade, och skrubbade sig med handen i pannan. “Eller så är Mörkrets Herre inte helt död. Han kanske inte dog den kvällen, inte helt. Hans ande dröjer sig kvar, viskar i människors mardrömmar och sätter spår som följer med även på dagarna, söker efter ett sätt att ta sig tillbaka till de levandes värld som han svurit att förgöra, och nu, i enlighet med den gamla profetian, så är jag och han fast i en dödlig duell där vinnaren ska förlora och förloraren ska vinna…”
Professor McGonagalls huvud svängde, och hennes ögon såg sig omkring som om hon letade utefter gatan efter lyssnare.
“Jag skämtar, Professorn.” sa Harry en aning irriterat. Stön, varför måste hon alltid ta allting så allvarligt…
En långsam sjunkande känsla började gro i Harrys mage.
Professor McGonagall såg på Harry med ett lugnt uttryck i ansiktet. Ett mycket, mycket lugnt uttryck. Sedan dök det upp ett leende. “Naturligtvis, Mr. Potter.”
Skit också.
Om Harry hade behövt formalisera den ordlösa slutsats som just farit in i hans medvetande så skulle det ha låtit ungefär: “Om jag uppskattar sannolikheten för att Professor McGonagall gjorde sådär som ett resultat av att hon noggrant samlade ihop sig, mot alla naturliga reaktioner hon skulle kunna få om jag drar ett dåligt skämt så… Så var hennes beteende här ett signifikant bevis för att hon döljer något.”
Men det Harry verkligen tänkte var: Skit också.
“Han är inte död, eller hur?” suckade Harry.
“Mr. Potter…”
“Mörkrets Herre lever. Naturligtvis lever han. Det var bara ren optimism som fick mig att ens drömma om något annat. Jag måste ha tappat fattningen totalt, jag vet inte vad jag tänkte på! Bara för att någon sa att hans kropp bränts till aska, så trodde jag att han var död! Jag har uppenbarligen en hel del kvar att lära om verklig pessimism.”
“Mr. Potter…”
“Säg åtminstone att det inte finns någon sådan där profetia också…” Professor McGonagall gav honom fortfarande det där stela leendet. “Ni skämtar!”
“Mr. Potter. Ni ska inte gå runt och leta efter saker att oroa sig för…”
“Tänker ni verkligen säga det till mig? Ni måste inse hur jag skulle reagera senare, om jag fick veta först då att det faktiskt fanns något jag borde ha oroat mig över.”
Hennes stela leende vacklade.
Harrys axlar sjönk. “Jag har en hel magisk värld att analysera. Jag har inte tid för det här.”
Sedan tystnade de båda två, då en man i böljande orange dräkt dök upp på gatan och långsamt passerade dem. Professor McGonagalls ögon följde honom diskret. Harry tuggade hårt på sin läpp, och någon som betraktat honom på nära håll skulle ha sett en liten droppe blod tränga fram.
När den orangeklädda mannen hade passerat långt förbi så talade Harry igen, i ett lågt mumlande. “Tänker ni säga mig sanningen nu, Professor McGonagall? Och försök inte vifta bort det, jag är inte korkad.”
“Ni är elva år gammal, Mr. Potter.” sa hon i en barsk viskning.
“Och därmed bara en halv människa. Förlåt, jag råkade glömma det för en stund.”
“Detta är farliga och viktiga saker! De är hemliga, Mr. Potter. Det är en katastrof att ni som fortfarande är ett barn vet ens såhär mycket. Ni får inte berätta för någon, förstått? Absolut ingen!”
Som kan hända ibland när Harry var tillräckligt arg, så blev hans blod kallt, istället för varmt, och en fruktansvärd, mörk klarsynthet höljde sig över hans medvetande. Den ritade upp möjliga taktiker och bedömde deras konsekvenser med järnhård realism.
Påpeka att du har rätt att få veta: Misslyckat. Elvaåriga barn har inte rätt att veta något alls, i McGonagalls ögon.
Säga att du inte vill vara vän med henne längre: Misslyckat. Hon värderar inte din vänskap tillräckligt.
Påpeka att du kommer att vara i fara om du inte vet: Misslyckat. Planer har redan gjorts som utgår ifrån att du inte vet något. Det säkra besväret att tänka om, framstår som mycket mindre attraktivt än bara den osäkra risken för att du skulle bli skadad.
Rättvisa och förnuft kommer båda att förlora. Du måste antingen hitta något som du har och hon vill ha, eller något du kan göra som hon fruktar…”
Ah.
“Då så, Professorn.” sa Harry med låg, iskall stämma. “Det låter som att jag har något som ni vill ha. Ni kan, om ni vill, berätta sanningen, hela sanningen, och i gengäld kommer jag att bevara er hemlighet. Eller så kan ni försöka hålla mig ovetande så att ni kan använda mig som marionett, och i så fall är jag inte skyldig er någonting.
McGonagall stannade till på gatan. Hennes ögon flammade och hennes röst sänktes till ett väsande. “Hur vågar ni!”
“Hur vågar ni!” viskade han tillbaka till henne.
“Ni tänker utpressa mig?”
Harrys läppar vred sig. “Jag erbjuder er en tjänst. Jag ger er en chans att skydda er dyrbara hemlighet. Om ni vägrar så har jag alla uppenbara motiv att undersöka saken någon annanstans, inte på grund av dig utan för att jag måste få veta. Släpp den meningslösa ilskan ni känner gentemot ett barn som ni tror måste lyda er, så kommer ni inse att vilken vettig vuxen som helst hade gjort samma sak! Se det ur mitt perspektiv! Hur skulle ni känna om det var ER det handlade om?”
Harry betraktade McGonagall, och studerade hennes tunga andetag. Han insåg att det var dags att lätta lite på trycket, låta henne lugnas en aning. “Ni måste inte bestämma er just nu.” sa Harry i mer normal ton. “Jag förstår om ni vill ha tid att fundera på mitt erbjudande… men jag ska varna er om en sak.” sa Harry, och hans röst blev kyligare. “Försök inte med den där Obliviation-trollformeln på mig. För ett tag sedan tänkte jag ut en signal, och jag har redan skickat den signalen till mig själv. Om jag upptäcker den signalen och inte minns att jag skickat den…” Harry lät sin röst försvagas betydligt.
McGonagalls ansikte ansträngdes av hennes skiftande uttryck. “Jag… har inte tänkt använda Obliviation mot er, Mr. Potter. Men varför uppfann ni en sådan signal när ni inte kände till…”
“Jag läste en mugglarbok om Science Fiction och sa till mig själv att tja, för säkerhets skull… Och nej, jag tänker inte berätta för dig vad signalen är, jag är inte dum.”
“Jag planerade inte att fråga.” sa McGonagall. Hon verkade sjunka ihop och in i sig själv, och såg plötsligt ut att vara mycket gammal, och mycket trött. “Det här har varit ett utmattande dag, Mr. Potter. Kan vi skaffa er en koffert, och sedan skicka tillbaka er hem? Jag litar på att ni inte talar om den här saken innan jag haft tid att fundera. Tänk på att det bara är två andra personer i världen som känner till det här, och det är Rektor Albus Dumbledore och Professor Severus Snape.”
Så. Ny information; det var ett försoningsoffer. Harry nickade i samtycke, och vände ansiktet framåt. Han började gå igen, och hans blod återfick sakta sin värme.
“Så nu måste jag lista ut ett sätt att döda en odödlig mörk trollkarl.” sa Harry och suckade i frustration. “Jag önskar verkligen att ni berättat det innan jag började handla.”
⦽⦽⦽⦽
Koffertbutiken var läckrare utstyrd än någon annan affär Harry någonsin varit inne i. Gardinerna var luxuösa och utsökt mönstrade, golvet och väggarna i betsat och polerat trä, och koffertarna tronade på högsäten av elfenben. Försäljaren var iklädd en dräkt av en modell som bara var en aning sämre än Lucius Malfoys, och talade med utsökt, oljig vänlighet till både Harry och Professor McGonagall.
Harry hade ställt sina frågor, och dragits till en träkoffert som såg mycket tung ut. Träet var inte polerad men såg varmt och massivt ut, med ett karvat mönster som föreställde en vaktande drake vars ögon vreds för att se på den person som närmade sig. Den var trollad för att vara lätt, kunde krympa på befallning, stack ut små kloförsedda tentakler från sin botten och kunde vrida sig mot sin ägare. Det var två lådor på var och en av de fyra sidorna som var och en rymde lika mycket som hela kofferten. Locket hade fyra lås som alla visade olika varianter av koffertens inre. Och – det här var det viktiga – ett handtag i botten som sköts bort och visade en trappa som ledde ner till ett litet, upplyst rum med plats för, vad Harry uppskattade, ungefär tolv bokhyllor.
Om man kunde göra bagage som det här så förstod han inte varför någon brydde sig om att äga ett hus.
Etthundraåtta galleoner. Det var vad en god, lätt begagnad, koffert kostade. Femtio brittiska pund per galleon. Det var tillräckligt för att köpa en begagnad bil. Den skulle vara dyrare än allt Harry någonsin köpt i hela sitt liv. Tillsammans.
Nittiosju galleoner. Det var vad som fanns kvar i påsen med guld som han tillåtits ta ut från Gringotts. Professor McGonagall såg missnöjd ut. Efter en lång dags springande i butiker behövde hon ändå inte fråga Harry hur mycket som fanns kvar i påsen, när försäljaren nämnt sitt pris. Det betydde att att professorn var duktig på huvudräkning. Återigen fick Harry påminna sig om att vetenskaplig analfabetism inte var samma sak som att vara korkad.
“Jag är så ledsen, unge man.” sa Professor McGonagall. “Det här är totalt mitt fel. Jag hade gärna erbjudit er att ta med er tillbaka till Gringotts, med banken är stängd för allt utom akutfall nu.”
Harry tittade på henne undrande…
“Nåja.” suckade Professor McGonagall medan hon vände på klacken. “Vi får vända antar jag.”
…hon hade inte tappat fattningen totalt när ett barn vågat sig på att trotsa henne. Hon hade inte blivit glad, men hon hade tänkt istället för att explodera av ilska. Det skulle kunna bero på att det fanns en Mörkrets Herre att bekämpa – att hon behövde ha Harry på sin sida. Men de flesta vuxna hade inte varit kapabla till att ens tänka så långt; de skulle inte fundera över framtida konsekvenser över huvud taget om någon med lägre status hade vägrat lyda dem…
“Professorn?” sa Harry.
Häxan vände tillbaka och såg på honom.
Harry tog ett djupt andetag. Han måste vara lite upprörd för att göra det han skulle försöka med nu, inte en chans att han skulle våga göra det annars. Hon lyssnade inte på mig, tänkte han för sig själv. Jag skulle ha tagit mer guld men hon ville inte lyssna… Han fokuserade hela sin värld på McGonagall och behovet av att vända den här konversationen efter sin önskan, och sa:
“Professorn, ni trodde att etthundra galleoner skulle vara mer än tillräckligt för en koffert. Det var därför ni inte brydde er om att varna mig förrän det gick ner till nittiosju. Vilket är just en sådan sak som visats i studier – det är vad som händer när folk tror att de ger sig själva en liten felmarginal. De är inte tillräckligt pessimistiska. Om det hade varit upp till mig så hade jag tagit ut två hundra galleoner, bara för att vara på den säkra sidan. Det fanns gott om pengar i det där valvet, och jag hade kunnat lägga tillbaka det som blev över senare. Men jag trodde inte att ni skulle ha låtit mig göra det. Jag trodde att ni skulle bli arg bara av att jag bad om det. Hade jag fel?”
“Jag antar att jag får erkänna att ni har rätt.” sa Professor McGonagall. “Men unge herrn…”
“Det är den slags saker som är orsaken till att jag har svårt att lita på vuxna.” På något sätt lyckades Harry hålla sin röst stadig. “För de blir arga bara man försöker resonera med dem. För dem är det trotsigt och fräckt och att utmana deras högre status. Om man försöker prata med dem så blir de arga. Så om jag behövde göra något väldigt viktigt så skulle jag inte kunna lita på er. Även om ni lyssnade med stort deltagande på vad jag sa – för det ingår i rollen om någon vill agera som en engagerad vuxen – så skulle ni aldrig handla annorlunda, ni skulle inte ändra ert beteende över huvud taget på grund av något jag säger.”
Försäljaren betraktade de båda med oförblommerad fascination.
“Jag kan förstå er synvinkel.” sa Professor McGonagall slutligen. “Om jag framstår som för sträng så försök minnas att jag varit elevhemsföreståndare för Gryffindor i vad som känns som många tusen år.”
Harry nickade och fortsatte. “Så. Anta att jag hade ett sätt att få tag på fler Galleoner från mitt valv utan att vi går tillbaka till Gringotts, men som skulle riskera min roll som lydigt barn. Skulle jag kunna lita på er i så fall, även om det skulle innebära att ni behövde träda ur rollen som Professor McGonagall för att dra nytta av det?”
“Vad?” sa Professor McGonagall.
“Med andra ord. Om jag kunde göra så att den här dagen blev annorlunda, så att vi inte tog för lite pengar med oss, skulle det vara okej även om det skulle innebära att ett barn uppförde sig olydigt mot en vuxen, retrospektivt?”
“Jag… antar…” sa häxan och såg förvirrad ut.
Harry tog fram åsneskinnspungen och sa: “Elva galleoner ursprungligen från mitt familjevalv.”
Och där fanns guld i Harrys hand.
För ett ögonblick gapade Professor McGonagalls mun vidöppen, sedan slog hon ihop käkarna och hennes ögon smalnade och hon sa ifrån. “Var har ni fått tag på de där…”
“Från mitt familjevalv, som jag sa.”
“Hur?”
“Magi.”
“Det är knappast ett svar!” utbrast Professor McGonagall, och avbröt sig och blinkade till.
“Nej, det är det inte, eller hur? Jag kunde ha påstått att det är för att jag genom experiment lyckats avslöja den verkliga hemligheten bakom hur väskan fungerar och att den faktiskt kan kalla fram saker vart som helst ifrån och inte bara från sin egen insida om man bara frågar på rätt sätt. Men egentligen så kommer de ifrån när jag föll ner i den där guldhögen tidigare, och skyfflade ner några galleoner i min ficka. Alla som förstår pessimism vet att pengar är något man kan behöva snabbt och utan mycket till förvarning. Så är ni arg på mig nu för att ha satt mig upp emot er auktoritet? Eller glad att vi klarade av vårt viktiga uppdrag?”
Försäljarens ögon var stora som tallrikar.
Och den långa häxan stod där, tyst.
“Diciplinen på Hogwarts måste upprätthållas.” sa hon efter nästan en hel minut. “För alla elevers skull. Och det innebär att ni måste lyda och uppföra er väl gentemot alla lärare.”
“Jag förstår, Professor McGonagall.”
“Bra. Då köper vi den där kofferten och sedan åker vi hem.”
Harry kände det som att han ville kräkas, eller jubla, eller svimma eller någonting. Det var första gången hans noggranna argumentation hade fungerat på någon, någonsin. Det kanske berodde på att det också var första gången som han hade någon som en vuxen behövde av honom, men ändå…
Minerva McGonagall. +1 poäng.
Harry bugade, och räckte över påsen med guld plus de elva extra galleonerna till McGonagall. “Tack så hemskt mycket, professorn. Kan ni avsluta köpet åt mig? Jag måste besöka toaletten.”
Försäljaren, återigen lismande, pekade mot en dörr i väggen med en dörrknopp av guld. Medan Harry började gå mot den hörde han försäljaren fråga med len stämma: “Vågar jag fråga vem det där var, madam McGonagall? Jag gissar att han tillhör Slytherin – tredje året kanske? Och från en framstående familj, men jag kände inte riktigt igen…”
Ljudet från toalettdörren som slog igen klippte av ljudet av hans röst. Efter att Harry lyckats identifiera låset och tryckt det till sin plats tog han tag i den självrenande handduken och torkade med skakiga händer bort fukten på sin panna. Hela Harrys kropp badade i svett som hade blött ner alla hans mugglarkläder, men det syntes åtminstone inte genom trollkarlsdräkten.
⦽⦽⦽⦽
Solen började gå ner och det var verkligen sent när de var tillbaka på Den Läckande Kittelns bakgård, det tysta lövbeströdda gränslandet mellan den brittiska trollkarlsvärldens Diagongränd och hela mugglarvärlden. (Med sina idiotiskt nog helt frånkopplade ekonomier.) Harry skulle gå till en telefonkiosk så fort han var på andra sidan. Han behövde uppenbarligen inte vara orolig för att hans bagage skulle bli stulet. Han koffert räknades som ett större magiskt föremål, något som dock de flesta mugglare inte skulle lägga märke till. Det var något man kunde ordna i trollkarlsvärlden om man var beredd att betala lika mycket som för en begagnad bil.
“Då skiljs vi här för ett tag.” sa Professor McGonagall. Hon skakade på huvudet i förundran. “Det här har varit den underligaste dagen i mitt liv på… många år. Sedan den dagen jag fick veta att ett litet barn hade besegrat Ni-vet-vem. Jag undrar, nu när jag ser tillbaka på det, om det var världens sista vettiga dag.”
Åh, som att hon skulle ha något att klaga på. Tycker hon den här dagen känts overklig? Tänk då på hur jag har haft det.
“Jag var väldigt imponerad av er idag.” sa Harry till henne. “Jag borde ha kommit ihåg att säga det högt, jag delade ut poäng åt er och allting.”
“Tack, Mr. Potter.” sa Professor McGonagall. “Om ni redan hade blivit sorterat in i ett elevhem skulle jag dra av så många poäng att inte ens era barnbarn hade kunnat vinna elevhemspokalen.”
“Tack till er professorn.” Det var antagligen för tidigt för att kalla henne för Minnie.
Den här kvinnan kan vara den förnuftigaste vuxna person Harry någonsin hade träffat, trots att hon saknade vetenskaplig skolning. Harry övervägde till och med att erbjuda henne andraplatsen i vad det nu var för grupp han skulle forma för att strida mot Mörkrets Herre. Även om han inte var dum nog att säga det högt. Men vad skulle vara ett passande namn på en sådan grupp? Dödsätar-ätarna?
“Vi ses snart igen, när skolan börjar.” sa Professor McGonagall. “Och, Mr. Potter, angående er trollstav…”
“Jag vet vad det är ni kommer fråga.” sa Harry. Han tog ut sin dyrbara trollstav och, med ett djupt sting av inre smärta, vred runt den i sin hand och erbjöd henne handtaget. “Ta det. Jag hade inte tänkt att göra något, inte något alls, men jag vill inte att ni ska ha mardrömmar om att jag spränger huset i bitar.”
Professor McGonagall skakade snabbt på huvudet. “Åh, nej, Mr. Potter! Jag ville bara varna er att inte använda er trollstav hemma, eftersom Trolldomsministeriet kan spåra magi från minderåriga, och det är förbjudet att göra utan bevakning.
“Aha.” sa Harry. “Det låter som en klok regel. Jag är glad att trollkarlsvärlden tar den slags saker på allvar.”
Professor McGonagall kisade mot honom. “Ni menar allvar.”
“Ja.” sa Harry. “Jag förstår det. Magi är farligt och reglerna finns där av en god anledning. Det finns vissa andra saker som också är farliga. Jag förstår det också. Kom ihåg att jag inte är korkad.”
“Det är mycket otroligt att jag någonsin skulle glömma det. Tack Harry, det gör mig lite lugnare med att ha anförtrott er med vissa saker. Hejdå för den här gången.”
Harry vände sig om för att gå, in genom den Läckande Kitteln och ut i mugglarvärlden.
När hans hand rörde vid dörrhandtaget hörde han en sista viskning bakom sig.
“Hermione Granger.”
“Va?” sa Harry, fortfarande med handen på dörrhandtaget.
“Leta efter en förstaårselev, en flicka vid namn Hermione Granger, på tåget till Hogwarts.”
“Vem är hon?”
Han fick inget svar, och när han vände sig om var Professor McGonagall redan borta.
⦽⦽⦽⦽
EFTERVERKNINGAR
Rektor Albus Dumbledore lutade sig fram över sitt skrivbord. Hans gnistrande ögon kisade mot Minerva. “Så, kära du, hur var Harry?”
Minerva öppnade sin mun. Sedan stängde hon sin mun. Sedan öppnade hon munnen igen. Inga ord kom ut.
“Jag förstår.” sa Albus allvarligt. “Tack för din rapport, Minerva. Du kan gå nu.”
—————————————————————-
Fotnot 13: I datavetenskap används begreppet naturliga språk om alla språk som talas mellan människor, till skillnad från konstruerade språk som till exempel programmeringsspråk. (Tillbaka)
Fotnot 14: På 1700-talet trodde man att alla brännbara ämnen innehöll ett ämne som försvann när de brann upp. Det ämnet, som vi idag vet inte existerar, kallades för flogiston. (Tillbaka)
Fotnot 15: Begreppet élan vital myntades av filosofen Henri Bergson, Nobelpristagaren i litteratur 1927. Det betyder ungefär “livskraft” och var ett försök att förklara uppkomsten av liv på ett annat sätt än evolutionsteorin. (Tillbaka)
Fotnot 16: Emergens handlar ungefär om att “det hela är större än sina delar”. (Tillbaka)
Fotnot 17: Till skillnad från övriga flygplanstillverkare som hittills misslyckats så använde Bröderna Wright en annan metod än att genomföra mer eller mindre slumpmässiga försök. De använde en vindtunnel där de testade olika prototyper, för att undersöka hur vingarna skulle utformas för att få ordentlig lyftkraft. 1903 genomförde de världens första kontrollerade flygning med motor. (Tillbaka)
Fotnot 18: Galileo Galilei levde 1564-1642 i Italien. Han ifrågasatte kyrkans förklaringar till hur världen fungerar och började istället använda vetenskapliga metoder. Han är en av vetenskapens pionjärer. (Tillbaka)
Fotnot 19: Anekdotisk bevisföring innebär ofta att man själv till exempel tycker att man sover bättre i en viss typ av säng, och att det därmed visar att dessa sängar är bättre än andra för sömnen. Egentligen kan din upplevelse bero på en massa andra saker. Det är därför man i kvantitativ forskning gör stora experiment med många försökspersoner. (Tillbaka)
Fotnot 20: När man replikerar en studie så gör man precis samma experiment som en studie som redan är publicerad, för att se om den ger samma resultat. Gör den det kan man lita mer på resultaten. (Tillbaka)
Fotnot 21: Peer review innebär att andra forskare som är kunniga inom samma område läser och godkänner kvaliteten på en studie innan den får publiceras.(Tillbaka)
Fotnot 22: Vid randomisering slumpar man vilka försökspersoner som ska tillhöra vilken testgrupp. (Tillbaka)
Fotnot 23: Effektstorlek är ett mått på hur ”användbar” en statistisk skillnad mellan två grupper är, som tar hänsyn till standardavvikelsen inom varje grupp och därmed hur mycket de två grupperna överlappar varandra. (Tillbaka)
Fotnot 24: Statistisk signifikans betyder att resultaten skiljer sig mot vad man skulle få för resultat om bara slumpen skulle styra. (Tillbaka)
Fotnot 25: “Pet rock” är stenar med påklistrade ögon som såldes med tillhörande hö, låda och skötselråd.(Tillbaka)
Fotnot 26: I JK Rowlings böcker används Quietus för att tysta en folksamling. Här är dess effekt istället att göra en bubbla runt de samtalande personerna, som förhindrar ljud från att komma in och ut. Den trollformeln heter Muffliato i böckerna. (Tillbaka)
Fotnot 27: Richard Feynman är amerikan och gjorde upptäckter inom bland annat kvantfysik. Han fick Nobelpriset i fysik 1965 för just detta. Han har skrivit många kända populärvetenskapliga verk. (Tillbaka)
Fotnot 28: Fotnot: Bayes sats är en modell för att räkna ut sannolikhetsgrad. Läs en kort genomgång från Åbo Akademi, citerad i sin helhet på: http://www.webcitation.org/6ryatjoBZ (Tillbaka)